Att vara, eller inte vara traditionalist...
I DN den 10 februari publicerades en artikel om Katti Hoflin och Rum för barn. Som vanligt sprudlar det av energi och kreativitet om henne och hennes projekt, som hon sätter igång för barnens skull. Hon töjer gränserna för vad barnkultur är och sätter igång tokiga utställningar och program som en virvelvind.
Ju längre ner i artikeln jag kommer, desto mer växer en tanke fram. Först sliter de på med att skapa och realisera program och utställningar, som i sig måste vara energikrävande. Sedan granskas verksamheten av torra uppsatser som kräver tydligare bok -och bibliotekskoppling, mest för att skribenterna ska lyckas med att få gensvar i sin egen akademiska verklighet. Så i slutänden kan jag föreställa mig att känslan av att motarbetas infinner sig hos de som lägger ner sin själ i att skapa något nytt och spännande för barn.
Rum för barn är större än ett barnbibliotek, det är ett kulturcentrum för barn där dessa tillåts vara just barn och samtidigt utforska miljö, bild och andra uttryck. Till viss del förstår jag att man från biblioteksvärlden vill att verksamheten i ett bibliotek skall vara på ett särskilt sätt, men samtidigt finns det redan bibliotek i Stockholm som levererar den traditionella barnbibliotekstanken där böcker och läsning är centralt (därmed inte sagt att detta är negativt på något vis). Jag tycker att man kan glädjas åt att biblioteket i Rum för barn är en självklarhet i kulturens centrum och att det fungerar som ytterligare en väg till böcker och läsning, och dessutom en lustfylld sådan.
R
Dagens vågahlsiga projekt
Idag har jag lekt ett päron till farsa firar jul. Jag har nämligen satt upp en sån här ljusslinga i bilioteketets barnhörna. 
Över soffan vid bilderboksavdelningen hänger en stor järnring i taket som det en gång i tiden suttit draperier i för att skapa en "sagogrotta", det var dock länge sen den användes överhuvudtaget. Så igår fick jag den finfina idén att jag kunde plocka med mig min ljusslinga hemifrån som vi inte använder i år och sätta den i ringen över soffan. På så vis skapandes en mysigare stämning i barnhörnan... briljant! Tills jag skulle sätta upp den ja!
Efter att vågahlsigt balanserat på yttersta tåspetsen på den yttersta kanten av ett bord som inte var helt stadigt fick jag dit den. Efteråt var jag både yr och skräckslagen och var tvungen att sitta ned en stund. Till på köpet visade det sig (så klart) att inte alla lamporna lyser... Men slutresultatet blev ändå väldigt bra, det glimmar fint där nere nu och det kommer se så mysigt ut om man släcker ner och vill ha en mysstund för barnen på morgonen =)
Över soffan vid bilderboksavdelningen hänger en stor järnring i taket som det en gång i tiden suttit draperier i för att skapa en "sagogrotta", det var dock länge sen den användes överhuvudtaget. Så igår fick jag den finfina idén att jag kunde plocka med mig min ljusslinga hemifrån som vi inte använder i år och sätta den i ringen över soffan. På så vis skapandes en mysigare stämning i barnhörnan... briljant! Tills jag skulle sätta upp den ja!
Efter att vågahlsigt balanserat på yttersta tåspetsen på den yttersta kanten av ett bord som inte var helt stadigt fick jag dit den. Efteråt var jag både yr och skräckslagen och var tvungen att sitta ned en stund. Till på köpet visade det sig (så klart) att inte alla lamporna lyser... Men slutresultatet blev ändå väldigt bra, det glimmar fint där nere nu och det kommer se så mysigt ut om man släcker ner och vill ha en mysstund för barnen på morgonen =)
~E~
Om att känna sig jättegammal...
"Du blir alltid gladast om vi lånar jättegamla böcker som ser tråkiga ut!"
Sagt av 10-årig pojke efter att han lånat Kalle och chokladfabriken (utgåva från 1984).
R, hon är klok hon!
R formulerade sig så här klokt igår när jag ängslades över framtiden.
Livet framför jobbet
Så fint sagt =) All skit löser sig.
Så en helt annan sak. Jag fick ett gratisprov med trosskydd igår med doft av kamomill... Jag var naturligtvis skeptisk, men tyckte att jag kunde prova. Rent kvalitetsmässigt var det nog ingen skillnad från andra trosskydd, men det var en lätt bisarr upplevelse att gå runt och lukta thé ifrån grenen...
~E~
Livet framför jobbet
Så fint sagt =) All skit löser sig.
Så en helt annan sak. Jag fick ett gratisprov med trosskydd igår med doft av kamomill... Jag var naturligtvis skeptisk, men tyckte att jag kunde prova. Rent kvalitetsmässigt var det nog ingen skillnad från andra trosskydd, men det var en lätt bisarr upplevelse att gå runt och lukta thé ifrån grenen...
~E~
Höstlovspyssel och en massa funderingar
Har haft pysseldag på biblioteket idag. 28 ungar i varierande åldrar tillverkade spindlar och pumpalyktor i papper och målade halloweenbilder för glatta livet. Allt som allt tog det två timmar och nu är jag helt slut! Hur orkar förskolelärare och såna som arbetar med barn, dag ut och dag in? Jag skulle kunna krypa upp i bibliotekssoffan nu direkt och sova resten av dagen :P
K har fått nys om ett jobb i *köping som han ska söka. Det finns en mycket god chans att han kommer att få det, han är i vilket fall väldigt kvalificerad för jobbet. Jag har mycket kluvna känslor inför det hela. Å ena sidan är det ju precis vad jag vill! Att flytta upp till en köping, nära min bästa vän och nära Ks bästa vän. Komma närmre min familj och kanske så småningom få ett jobb som inte innebär ensamhet på en liten filial ute i obygden. En chans att lära mig mer och utvecklas, snabbare, och få ett socialliv igen. Men å andra sidan är jag livrädd för att behöva gå till min chef och erkänna att jag ger upp redan. Att jag aldrig egentligen planerade att bli särskilt varaktig här nere och att jag sviker dem och lämnar min filial, mer eller mindre i samma skick som jag fick det, utan någon varaktig plan för skolbiblioteksverksamheten. Att jag skulle lämna ungarna på skolan i sticket, nu när de precis lärt sig vad jag heter och att jag är ganska snäll och känner igen dem och vet vad de gillar för böcker på ett ungefär.
Men hur jag än vrider och vänder på det så tror jag att jag måste röra på mig inom en ganska snar framtid. Så här i efterhand kan jag se hur dumt det var av dem att placera en helt nyutbildad bibliotekarie på en filial utan arbetskamrater. Jag har för lite erfarenheter för att göra ett särskilt bra jobb när det kommer till långsiktig planering, för skolbiblioteket framförallt. Och eftersom jag är ensam på arbetsplatsen tar det mig evigheter att lära mig nya saker och utvecklas, något som skulle gått så mycket snabbare på en arbetsplats där jag direkt kunnat fråga någon när en fråga dykt upp. Här måste jag antingen lista ut hur man gör saker själv, eller sitta i telefonen konstant för att fråga någon på huvudbiblioteket hur man gör. Oavsett tar det en massa tid och blir ändå inte så bra som jag vill oftast.
Även K behöver ett annat arbete tror jag. Han har visserligen avancerat snabbt på jobbet han har nu och jag tror han trivs med ansvaret. Men han jobbar alldeles för många timmar och med de två timmar han måste pendla varje dag blir det till 14 timmars dagar ungefär 5 dagar i veckan. Det känns som om vi aldrig ses längre, vi bara äter och sover ihop mer eller mindre. Det nya jobbet skulle innebära fast heltid utan pendling och mer ansvar. Stor skillnad!
Sen är det andra saker som spelar in också. Jag trodde jag var med barn förra veckan. Skitläskigt! Jag misstänkte det i två dagar innan vi köpte ett gravtest och kollade. Det visade sig vara falskt alarm, men på den tiden jag gått och tänkt på det hade jag liksom börjat komma till rätta med tanken på att vara med barn. Jag var märkligt besviken efteråt och grinade och skrämde K från vettet. Vi hade inte planerat att bli gravida nu eller inom någon snar framtid, men det fick mig att börja räkna. När är det lagom att börja? Vill jag ha barn? Vill K ha barn? Och om jag skulle byta jobb nu, hur blir det det då? Även om jag skulle ha övermänsklig tur en gång till och få fast jobb direkt (vilket känns helt orealistiskt) så skulle det ju kännas helt fel att bli med barn det första man gör på nya jobbet. Och om jag får jobba som timvikarie kan det ju inte ens komma på fråga... eller? Usch, läskigt! Jag ska glömma att jag tänkte på det ens så länge!
Har en lång dag idag, jobbar från åtta till sju, men imorn ska jag bara vara här i tre-fyra timmar. Skönt =)
~E~
K har fått nys om ett jobb i *köping som han ska söka. Det finns en mycket god chans att han kommer att få det, han är i vilket fall väldigt kvalificerad för jobbet. Jag har mycket kluvna känslor inför det hela. Å ena sidan är det ju precis vad jag vill! Att flytta upp till en köping, nära min bästa vän och nära Ks bästa vän. Komma närmre min familj och kanske så småningom få ett jobb som inte innebär ensamhet på en liten filial ute i obygden. En chans att lära mig mer och utvecklas, snabbare, och få ett socialliv igen. Men å andra sidan är jag livrädd för att behöva gå till min chef och erkänna att jag ger upp redan. Att jag aldrig egentligen planerade att bli särskilt varaktig här nere och att jag sviker dem och lämnar min filial, mer eller mindre i samma skick som jag fick det, utan någon varaktig plan för skolbiblioteksverksamheten. Att jag skulle lämna ungarna på skolan i sticket, nu när de precis lärt sig vad jag heter och att jag är ganska snäll och känner igen dem och vet vad de gillar för böcker på ett ungefär.
Men hur jag än vrider och vänder på det så tror jag att jag måste röra på mig inom en ganska snar framtid. Så här i efterhand kan jag se hur dumt det var av dem att placera en helt nyutbildad bibliotekarie på en filial utan arbetskamrater. Jag har för lite erfarenheter för att göra ett särskilt bra jobb när det kommer till långsiktig planering, för skolbiblioteket framförallt. Och eftersom jag är ensam på arbetsplatsen tar det mig evigheter att lära mig nya saker och utvecklas, något som skulle gått så mycket snabbare på en arbetsplats där jag direkt kunnat fråga någon när en fråga dykt upp. Här måste jag antingen lista ut hur man gör saker själv, eller sitta i telefonen konstant för att fråga någon på huvudbiblioteket hur man gör. Oavsett tar det en massa tid och blir ändå inte så bra som jag vill oftast.
Även K behöver ett annat arbete tror jag. Han har visserligen avancerat snabbt på jobbet han har nu och jag tror han trivs med ansvaret. Men han jobbar alldeles för många timmar och med de två timmar han måste pendla varje dag blir det till 14 timmars dagar ungefär 5 dagar i veckan. Det känns som om vi aldrig ses längre, vi bara äter och sover ihop mer eller mindre. Det nya jobbet skulle innebära fast heltid utan pendling och mer ansvar. Stor skillnad!
Sen är det andra saker som spelar in också. Jag trodde jag var med barn förra veckan. Skitläskigt! Jag misstänkte det i två dagar innan vi köpte ett gravtest och kollade. Det visade sig vara falskt alarm, men på den tiden jag gått och tänkt på det hade jag liksom börjat komma till rätta med tanken på att vara med barn. Jag var märkligt besviken efteråt och grinade och skrämde K från vettet. Vi hade inte planerat att bli gravida nu eller inom någon snar framtid, men det fick mig att börja räkna. När är det lagom att börja? Vill jag ha barn? Vill K ha barn? Och om jag skulle byta jobb nu, hur blir det det då? Även om jag skulle ha övermänsklig tur en gång till och få fast jobb direkt (vilket känns helt orealistiskt) så skulle det ju kännas helt fel att bli med barn det första man gör på nya jobbet. Och om jag får jobba som timvikarie kan det ju inte ens komma på fråga... eller? Usch, läskigt! Jag ska glömma att jag tänkte på det ens så länge!
Har en lång dag idag, jobbar från åtta till sju, men imorn ska jag bara vara här i tre-fyra timmar. Skönt =)
~E~
Min bedrövliga dag
Det började i morse med att jag var trött som en levande död redan när jag steg upp. Gjorde några halvhjärtade försök att vakna och göra mig iordning. Sedan åkte K till jobbet och jag gick direkt tillbaka till sängen. Min ursprungliga plan var ju att åka till jobbet vid sju som vanligt, men jag sov till nio innan jag vaknade med dåligt samvete för att jag låg och drog mig medan stackars K redan jobbat flera timmar.
Drog på mig bekväma kläder, så likt mjukisbyxor och en collagetröja som man kan komma utan att det faktiskt är mjukisbyxor och collagetröja. Steg utanför dörren och höll på att frysa ihjäl, jäkla snålblåst!
På väg till jobbet hoppar jag på en groda. Jag skulle hoppa över en vattenpöl och såg den försent så jag satte ner ena foten på den jättehårt! Jag tror inte att jag dödade den, jag bara fullkomligt krossade bakbenet så att den riktigt fick lida istället. Stackars, stackars grodan.
Kommer till jobbet och har förvandlats till den där levande döda igen. Hur trött som helst. Ögonen känns som att jag levt i en mörk grotta de senaste tjugo åren och nu plötsligt hamnat under en strålkastare. Det är kallt som vanligt i biblioteket.
Upptäcker att ruccolan som jag blandat i lunchmaten förmodligen sett sina bästa dagar redan förra veckan och allt smakar lätt av kompost.
Barnen är för högljudda och allt dom gör irriterar mig.
Jobbar till sju ikväll, kommer vara hemma vid åtta ungefär. Sen kommer K vid halv nio eller så. Känns som om det är en evighet dit!
Tror det värsta hittills är grodan. Jag tycker så mycket om små grodor egentligen.
~E~
Surgubbe-situationen
Träffade igår på en låntagare som säkert kan definieras som den manlige versionen av Rs surkäring. Han lämnade in en bok som var försenad och ville betala sin övertidsavgift med en gång. Jag lyste in boken och kunde konstatera att boken inte var så försenad att den genererat någon skuld, men att han hade en gammal skuld på 90 kronor. Mannen som nyss stått och skramlat lite välvilligt överlägset med sina småpengar såg snopen ut. Jag visade honom detaljerna för hans skuld, vilka böcker det gällde och vilka datum. Då blev han sur och menade att dom böckerna hade han minsann aldrig lånat! Och den skulden tänkte han verkligen inte betala! Jag bad honom så vänligt jag kunde att kolla upp hemma om det inte kunde vara så kanske att han ändå hade lånat de böckerna i sommras, eller om det kanske var hans fru? Mannen var mycket upprörd och basunerade ut över hela biblioteket att visst, det kunde han väl göra, men han var helt säker på att han inte lånat de där böckerna. Istället menade han att jag måste ha gjort fel på något sätt, eller att någon annan lånat i hans namn. Vid det laget var jag hjärtligt trött på karln, han var onödigt otrevlig och högljudd. Jag förklarade att böckerna var registrerade som utlånade på hans kort i våras och att dom var registrerade som återlämnade för en månad sedan och att jag trodde det var högst osannolikt att det skett något misstag, särskilt som han hade sitt lånekort kvar. Jaha, och vem ska jag ta upp det här med om jag inte ska betala den skulden? Undrade mannen snorkigt. Är det dig? Eller ska vi ta det i tinget? (suck!) Men han gick i alla fall hem och det tog säkert fem minuter innan de stackars tanterna som han skrämt bort vågade sig fram till lånedisken.
En halvtimme senare ringer mannen till biblioteket. Då visar det sig att hans fru visserligen hade lånat de där böckerna, men nu kom han tydligt ihåg att han redan betalat skulden på 90 kronor när han lämnade tillbaka dem. Men eftersom han inte hade fått något kvitto, stod ju hans ord mot mitt. Jag menade att jag brukar ta bort skulden ur systemet direkt när en skuld betalas och skriva upp det på bibliotekets kvitteringsblock för redovisning, vilket jag inte gjort i det här fallet. Då kom mannen ihåg att när han lämnat tillbaka böckerna hade den gamla bibliotekarien hållt på och lärt upp en ny förmåga och att det säkert blivit fel där (med tydlig hänsyftning på vår uppenbara inkompetens). Jag förklarade att den gamla bibliotekarien gett mig min introduktion i början av augusti och att han enligt datorn lämnat tillbaka böckerna i fråga i mitten av september, så det kunde inte stämma. Jaha, och vad gör du om jag helt enkelt inte betalar skulden då? Utmanade mannen. Jag vet inte exakt vad som händer då, svarade jag. Om skulden hade överstigit 100 kronor hade han blivit stoppad som låntagare, men jag var osäker på vad som gällde för en mindre summa. Då blev han upprörd igen och menade att han kunde klippa sitt kort med en gång om det var så här man skulle bli behandlad från bibliotekets sida! Och skulle han ta det till tinget eller till kommunstämman? (herregud, 90 jäkla kronor!) Jag försökte lugna ner honom, men ärligt talat var jag skittrött på hans barnsliga damp-utbrott. Jag förklarade lugnt att jag inte försökte vara elak mot honom och att jag naturligtvis inte tyckte att han skulle klippa sitt lånekort. Jag lovade att gå igenom mina kvittenspapper igen och kolla upp med huvudbiblioteket hur man ska ställa sig i ett sådant här läge. Sedan sa jag helt enkelt hej och la på.
Är inte riktigt säker på hur jag ska hantera surgubbe-situationen. Jag kan inte med 100% säkert säga att han inte har betalat skulden. Men hans idiotiska bemötande gör att det tar emot att försöka vara tillmötesgående. The downside av att ha ett serviceyrke kanske?
Ja ja, back to work!
En halvtimme senare ringer mannen till biblioteket. Då visar det sig att hans fru visserligen hade lånat de där böckerna, men nu kom han tydligt ihåg att han redan betalat skulden på 90 kronor när han lämnade tillbaka dem. Men eftersom han inte hade fått något kvitto, stod ju hans ord mot mitt. Jag menade att jag brukar ta bort skulden ur systemet direkt när en skuld betalas och skriva upp det på bibliotekets kvitteringsblock för redovisning, vilket jag inte gjort i det här fallet. Då kom mannen ihåg att när han lämnat tillbaka böckerna hade den gamla bibliotekarien hållt på och lärt upp en ny förmåga och att det säkert blivit fel där (med tydlig hänsyftning på vår uppenbara inkompetens). Jag förklarade att den gamla bibliotekarien gett mig min introduktion i början av augusti och att han enligt datorn lämnat tillbaka böckerna i fråga i mitten av september, så det kunde inte stämma. Jaha, och vad gör du om jag helt enkelt inte betalar skulden då? Utmanade mannen. Jag vet inte exakt vad som händer då, svarade jag. Om skulden hade överstigit 100 kronor hade han blivit stoppad som låntagare, men jag var osäker på vad som gällde för en mindre summa. Då blev han upprörd igen och menade att han kunde klippa sitt kort med en gång om det var så här man skulle bli behandlad från bibliotekets sida! Och skulle han ta det till tinget eller till kommunstämman? (herregud, 90 jäkla kronor!) Jag försökte lugna ner honom, men ärligt talat var jag skittrött på hans barnsliga damp-utbrott. Jag förklarade lugnt att jag inte försökte vara elak mot honom och att jag naturligtvis inte tyckte att han skulle klippa sitt lånekort. Jag lovade att gå igenom mina kvittenspapper igen och kolla upp med huvudbiblioteket hur man ska ställa sig i ett sådant här läge. Sedan sa jag helt enkelt hej och la på.
Är inte riktigt säker på hur jag ska hantera surgubbe-situationen. Jag kan inte med 100% säkert säga att han inte har betalat skulden. Men hans idiotiska bemötande gör att det tar emot att försöka vara tillmötesgående. The downside av att ha ett serviceyrke kanske?
Ja ja, back to work!
~E~
Bättre och bättre dag för dag (dag för dag)
Har idag haft mitt livs första biblioteksundervisning. I sucked.
"Jaha... erhm... här i sverige har vi ett klassifikationssystem som kallas SAB."
"Vad är ett klassfiktionsproblem?"
"Nej, alltså ett klassifikationssystem är... ungefär som en regel för hur böckerna ska stå. Som hemma så sorterar ni väl strumporna i en låda och kalsingarna i en låda, så dom blir lätta att hitta?"
"Hi hi du sa kalsingar!"
"Min mamma lägger mina strumpor i en låda"
"Jag har två garderober!"
"Hemma har jag..."
"Ja ja, men i alla fall, böckerna på biblioteket sorteras alltså efter vad dom handlar om. Först och främst delar man upp skönlitteratur och facklitteratur. Vet ni vad skönlitteratur och facklitteratur är?"
"Jag har läst guiness rekordbok och den får man inte låna."
"öh... precis det är en slags facklitteratur... som man inte får låna. Skönlitteratur är berättelser och sagor och påhittade historier, som lasse-majas detektivbyrå eller Harry Potter, facklitteratur handlar om hur saker är på riktigt. Till elexempel om hur man ska sköta sin hundvalp, eller hur man spelar hockey eller vad som hände i andra världskriget. Dom skönlitterära böckerna är indelade i olika grupper. För barn finns det tre olika grupper, Hcf - för dom minsta, Hcg - för dom lite större och uHc för ungdomarna."
"Vad hände i andra världskriget då?"
"Va?"
"Ja vad hände då?"
Suck...
Till nästa gång ska jag banne mig vara mer strukturerad och ha övat mer på vad jag skulle säga. Jag tror att jag lyckades lära dom var Hcf och Hcg står, var djurböcker, lek och spelböcker och historieböcker står och hur man kan se på bokryggen var boken ska ställas tillbaka. Ungefär. Försökte även pränta in de tre gyllne reglerna:
1. Gå - inte springa!
2. Prata - inte skrika!
3. Ställ tillbaka boken där du tog den.
Dom kommer säkert komma ihåg det hela förmiddagen, minst...
Det är helt enkelt ganska otacksamt att vara skolbibliotekarie ibland. Köpte tillexempel in lite olika kortspel till biblioteket som dom kan spela på rasterna. Det tog en halvtimme och sen var en utspridd på golvet och en var snodd och ungarna väck. Jäkla småligister!
Som tur är finns det ju bra ungar också och många gånger är det riktigt kul, när man känner att man når fram och faktiskt kan vara till hjälp.
I övrigt börjar allt så sakta ordna upp sig. Jag fattar mer och mer vad jag håller på med och får inte panik över att behöva gå och fika i lärarrummet längre. Här om dagen åkte jag och K till affären klockan sju på kvällen. Energin räckte liksom till det för första gången på typ två månader (normalt sett har vi legat och snarkat bredvid varandra i soffan vid den tiden).
För att fira ska jag använda upp all nyfunnen energi till städning och uppackning av lådor i eftermiddag. Yey!
"Jaha... erhm... här i sverige har vi ett klassifikationssystem som kallas SAB."
"Vad är ett klassfiktionsproblem?"
"Nej, alltså ett klassifikationssystem är... ungefär som en regel för hur böckerna ska stå. Som hemma så sorterar ni väl strumporna i en låda och kalsingarna i en låda, så dom blir lätta att hitta?"
"Hi hi du sa kalsingar!"
"Min mamma lägger mina strumpor i en låda"
"Jag har två garderober!"
"Hemma har jag..."
"Ja ja, men i alla fall, böckerna på biblioteket sorteras alltså efter vad dom handlar om. Först och främst delar man upp skönlitteratur och facklitteratur. Vet ni vad skönlitteratur och facklitteratur är?"
"Jag har läst guiness rekordbok och den får man inte låna."
"öh... precis det är en slags facklitteratur... som man inte får låna. Skönlitteratur är berättelser och sagor och påhittade historier, som lasse-majas detektivbyrå eller Harry Potter, facklitteratur handlar om hur saker är på riktigt. Till elexempel om hur man ska sköta sin hundvalp, eller hur man spelar hockey eller vad som hände i andra världskriget. Dom skönlitterära böckerna är indelade i olika grupper. För barn finns det tre olika grupper, Hcf - för dom minsta, Hcg - för dom lite större och uHc för ungdomarna."
"Vad hände i andra världskriget då?"
"Va?"
"Ja vad hände då?"
Suck...
Till nästa gång ska jag banne mig vara mer strukturerad och ha övat mer på vad jag skulle säga. Jag tror att jag lyckades lära dom var Hcf och Hcg står, var djurböcker, lek och spelböcker och historieböcker står och hur man kan se på bokryggen var boken ska ställas tillbaka. Ungefär. Försökte även pränta in de tre gyllne reglerna:
1. Gå - inte springa!
2. Prata - inte skrika!
3. Ställ tillbaka boken där du tog den.
Dom kommer säkert komma ihåg det hela förmiddagen, minst...
Det är helt enkelt ganska otacksamt att vara skolbibliotekarie ibland. Köpte tillexempel in lite olika kortspel till biblioteket som dom kan spela på rasterna. Det tog en halvtimme och sen var en utspridd på golvet och en var snodd och ungarna väck. Jäkla småligister!
Som tur är finns det ju bra ungar också och många gånger är det riktigt kul, när man känner att man når fram och faktiskt kan vara till hjälp.
I övrigt börjar allt så sakta ordna upp sig. Jag fattar mer och mer vad jag håller på med och får inte panik över att behöva gå och fika i lärarrummet längre. Här om dagen åkte jag och K till affären klockan sju på kvällen. Energin räckte liksom till det för första gången på typ två månader (normalt sett har vi legat och snarkat bredvid varandra i soffan vid den tiden).
För att fira ska jag använda upp all nyfunnen energi till städning och uppackning av lådor i eftermiddag. Yey!
~E~
En liten dagbädd kan vi väl unna oss..?
Fick veta idag att min kusin uppe i norrland bloggar, det var skojigt! Nu när jag läst lite och fått kika på bilder känns det nästan som om vi träffats lite. Både bra och vemodigt, för jag fick ändå lite hemlängtan också...
Var på bok- och biblioteksmässan i fredags och jobbade i biblioteksmontern. Jag fick ha kommunens emblem på tröjan och en namnskylt där det stod E Bibliotekarie. Jag tror det var första gången hittills som jag faktiskt känt mig som en bibliotekarie på riktigt, och då var jag inte ens i biblioteket. Undrar hur långt tid man måste jobba innan känslan av att vara en bluff som bara poserar som en bibliotekarie går över? Det påminner om hur det kändes att köra bil själv första gången efter att jag fått körkortet, som att nån när som helst skulle rycka upp bildörren och ryta Vad har du för dig, tokiga människa! Kliv ur bilen, du kan ju inte köra - du är för liten!
Bok- och biblioteksmässan var i varje fall härlig! Att jag inte förstått det innan, att jag hörde hemma där. Böcker och bokrelaterade prylar överallt och läsande människor och skrivande människor som vimlade omkring. Det fanns visserligen en och annan (läs; en hel del) kufisk(a) och underlig(a) typ(er) också, för att inte tala om alla religiösa människor som försökte inbilla folk att just deras tidskrifter var mässans viktigaste. Min kändisspaning gick så där. Förrutom att jag höll på att gå in i Lasse Åberg var det lite skralt med kändisar faktiskt. Jag slog en gång sönder ett Lasse Åberg glas för min kusin (samma som bloggar), jag kanske borde ha nämnt det som isbrytare?
Jag fick i alla fall en bok signerad av Jan Berglin som K ska få i födelsedagspresent. Det var nog mässans lyckligaste minut =)
I helgen var det studentfest i studentstaden. Jag åkte dit med K när han åkte till jobbet och sen shoppade jag intensivt- men eftertänksamt, i två timmar. Det blev en jacka, ett par jeans och två bh:ar, sen åkte en skojig t-shirt med också bara för att det inte skulle kännas som nyttoshopping. Efter shoppingen mötte jag lite gamla kompisar och fikade på stans mysigaste café, sen gick vi hem till C och drack mycket öl, i alla fall två. När K slutade jobba hämtade han mig och sen bytte vi om till overaller och förvandlades till studenter igen. Det blev en stökig sittning, som ove-sittningar brukar vara, en kylsittning i mörkret utan mat (även om jag fick höra sen att P faktiskt ätit en tomat!) och en mer eller mindre improviserad back-rullning. Tokbra som vanligt alltså.
Ska ha ett möte med skol- och biblioteksrådet i eftermiddag som jag är ganska nervös för. Vi ska utreda vilka förväntningar skolan har på biblioteket och hur/om biblioteket kan möta de förväntningarna baserat på skolans årliga biblioteksanslag och de timmar de abonnerar på. Vi ska även reda ut hur barn och skolpersonal kan leva upp till mina förväntningar, som i stort sett går ut på att de ska försöka respektera mina öppettider och inte låna böcker utan att skriva upp det ordentligt på listan om jag inte är där och inte släppa in barnen i biblioteket utan en vuxens närvaro. Kan låta simpelt men verkar vara obegripligt svårt att efterleva.
Fick ett samtal av syrran i lördags där hon påminde mig om att pappas sambo fyllt år i fredags. Något jag totalt glömt bort i all villervalla. Illa! Har inte pratat med lillebror eller lillasyster heller på evigheter. Det är lågt av mig men det känns så himla jobbigt att prata med dom i telefon att jag faktiskt undviker det (usch skäms, skäms och ångest!). Jag saknar dom hela tiden, men när jag får prata med dom den där futtiga kvarten eller vad det kan röra sig om så kan jag sitta och gråta en hel kväll sen. Det suger att inte kunna träffa dom oftare.
Nästa helg kommer i alla fall mamma och hennes gubbe och syrran och svåger ner och hälsar på. Det ska bli så himla kul! Jag har försökt övertala K om att vi absolut måste köpa den där dagbädden från IKEA som man bäddar ut till en dubbelsäng. Vi har visserligen inte riktigt råd med den och den får egentligen inte riktigt plats i extrarummet (om vi inte slänger våra nuvarande bokhyllor och köper nya, vilket vi har ännu mindre råd med) men den är så fin och den behövs ju så att inte lilla mamma måste ligga på golvet när hon hälsar på. Oturligt nog får inte dagbädden plats i vår lilla bil och vi jobbar hela tiden så vi måste ta ledigt för att åka och köpa den.... men den är fin! (Ok, jag inser nu att K kanske har liite rätt).
Roger över Roger ut...
Var på bok- och biblioteksmässan i fredags och jobbade i biblioteksmontern. Jag fick ha kommunens emblem på tröjan och en namnskylt där det stod E Bibliotekarie. Jag tror det var första gången hittills som jag faktiskt känt mig som en bibliotekarie på riktigt, och då var jag inte ens i biblioteket. Undrar hur långt tid man måste jobba innan känslan av att vara en bluff som bara poserar som en bibliotekarie går över? Det påminner om hur det kändes att köra bil själv första gången efter att jag fått körkortet, som att nån när som helst skulle rycka upp bildörren och ryta Vad har du för dig, tokiga människa! Kliv ur bilen, du kan ju inte köra - du är för liten!
Bok- och biblioteksmässan var i varje fall härlig! Att jag inte förstått det innan, att jag hörde hemma där. Böcker och bokrelaterade prylar överallt och läsande människor och skrivande människor som vimlade omkring. Det fanns visserligen en och annan (läs; en hel del) kufisk(a) och underlig(a) typ(er) också, för att inte tala om alla religiösa människor som försökte inbilla folk att just deras tidskrifter var mässans viktigaste. Min kändisspaning gick så där. Förrutom att jag höll på att gå in i Lasse Åberg var det lite skralt med kändisar faktiskt. Jag slog en gång sönder ett Lasse Åberg glas för min kusin (samma som bloggar), jag kanske borde ha nämnt det som isbrytare?
Jag fick i alla fall en bok signerad av Jan Berglin som K ska få i födelsedagspresent. Det var nog mässans lyckligaste minut =)
I helgen var det studentfest i studentstaden. Jag åkte dit med K när han åkte till jobbet och sen shoppade jag intensivt- men eftertänksamt, i två timmar. Det blev en jacka, ett par jeans och två bh:ar, sen åkte en skojig t-shirt med också bara för att det inte skulle kännas som nyttoshopping. Efter shoppingen mötte jag lite gamla kompisar och fikade på stans mysigaste café, sen gick vi hem till C och drack mycket öl, i alla fall två. När K slutade jobba hämtade han mig och sen bytte vi om till overaller och förvandlades till studenter igen. Det blev en stökig sittning, som ove-sittningar brukar vara, en kylsittning i mörkret utan mat (även om jag fick höra sen att P faktiskt ätit en tomat!) och en mer eller mindre improviserad back-rullning. Tokbra som vanligt alltså.
Ska ha ett möte med skol- och biblioteksrådet i eftermiddag som jag är ganska nervös för. Vi ska utreda vilka förväntningar skolan har på biblioteket och hur/om biblioteket kan möta de förväntningarna baserat på skolans årliga biblioteksanslag och de timmar de abonnerar på. Vi ska även reda ut hur barn och skolpersonal kan leva upp till mina förväntningar, som i stort sett går ut på att de ska försöka respektera mina öppettider och inte låna böcker utan att skriva upp det ordentligt på listan om jag inte är där och inte släppa in barnen i biblioteket utan en vuxens närvaro. Kan låta simpelt men verkar vara obegripligt svårt att efterleva.
Fick ett samtal av syrran i lördags där hon påminde mig om att pappas sambo fyllt år i fredags. Något jag totalt glömt bort i all villervalla. Illa! Har inte pratat med lillebror eller lillasyster heller på evigheter. Det är lågt av mig men det känns så himla jobbigt att prata med dom i telefon att jag faktiskt undviker det (usch skäms, skäms och ångest!). Jag saknar dom hela tiden, men när jag får prata med dom den där futtiga kvarten eller vad det kan röra sig om så kan jag sitta och gråta en hel kväll sen. Det suger att inte kunna träffa dom oftare.
Nästa helg kommer i alla fall mamma och hennes gubbe och syrran och svåger ner och hälsar på. Det ska bli så himla kul! Jag har försökt övertala K om att vi absolut måste köpa den där dagbädden från IKEA som man bäddar ut till en dubbelsäng. Vi har visserligen inte riktigt råd med den och den får egentligen inte riktigt plats i extrarummet (om vi inte slänger våra nuvarande bokhyllor och köper nya, vilket vi har ännu mindre råd med) men den är så fin och den behövs ju så att inte lilla mamma måste ligga på golvet när hon hälsar på. Oturligt nog får inte dagbädden plats i vår lilla bil och vi jobbar hela tiden så vi måste ta ledigt för att åka och köpa den.... men den är fin! (Ok, jag inser nu att K kanske har liite rätt).
Roger över Roger ut...
~E~
Nattlinne och tvärrandigt - ett vågat val!
Tänkte skriva ett långt inlägg och berätta om livet och allting som pågår däri, men jag varken hinner eller orkar just nu. Mycket att göra och alldeles, alldeles för trött. (Det blidde därför ett mellanlångt...)
Positivt är att lägenheten är färdigrustad och allt som återstår är att packa upp alla prylar och ställa i ordning. Vi tar det ganska lugnt med det hela nu när kräftskivan/inflyttningsfesten är avklarad (vilket var himla roligt by the way). En låda i taget och så bestämmer vi vad som ska A: sparas B: skänkas till mosters loppis C: slängas ut med öronen före. Med jämna mellanrum blir K lite sur och tycker att det mest är hans prylar som faller i kategori B eller C, men han överdriver nog... lite i alla fall.
Jobbigt är att min förkylning verkar ha slagit sig ner för gott i systemet och gjort sig hemmastadd. Jag snörvlar och nyser och tror att mitt huvud är stoppat med bommul (eller kanske snor?). Jag är trött på att vara trött! Jag vill bli pigg och glad och orka en massa *mutter mutter*. Dessutom har den enda jacka som jag kommer i gått sönder, så jag går för tillfället omkring i en kofta och fryser och tycker att det är jäkligt lågt av kylan att komma redan i mitten av september! (Förlusten av jackan kan i och för sig även ha haft en viss effekt på min förkylning kom jag att tänka på nu).
Min viktuppgång (som resulterat i att jag bara kan ha en jacka - som nu är trasig) har gjort att jag bara kan ha en bråkdel av mina kläder, vilket är mindre bra när man har ett jobb där man ska se någorlunda presentabel ut. När jag stressad och irriterad inte hittade något att ha på mig en dag fick det bli ett nattlinne under tröjan istället för ett linne. Det var den dagen jag hade personalmöte på huvudbiblioteket... Det var även den dagen de nyanställda fotograferades till sina bilder på hemsidan... Så i värsta Bridget Jones manér är jag nu till allmän beskådan på kommunens hemsida iklädd nattlinne och tvärrandig tröja (smart drag! Jag ser bredare ut än en ladugårdsdörr). Efter det bestämde jag mig att det fick vara nog. Nu ska jag gå ner i vikt tills jag kan ha mina kläder igen och slipper skämma ut mig på personalmöten! K är snäll och går ner i vikt tillsammans med mig. Jag tror vi båda kan må bra av det faktiskt.
Förutom det händer det inte mycket i livet just nu. Jag jobbar, äter och sover ungefär. Men jag ser fram emot helgen då det blir en tripp till storstan =) yey för inflyttningsfester och vänner!
Och R... jag saknar dig så det skär i hjärtat!
Positivt är att lägenheten är färdigrustad och allt som återstår är att packa upp alla prylar och ställa i ordning. Vi tar det ganska lugnt med det hela nu när kräftskivan/inflyttningsfesten är avklarad (vilket var himla roligt by the way). En låda i taget och så bestämmer vi vad som ska A: sparas B: skänkas till mosters loppis C: slängas ut med öronen före. Med jämna mellanrum blir K lite sur och tycker att det mest är hans prylar som faller i kategori B eller C, men han överdriver nog... lite i alla fall.
Jobbigt är att min förkylning verkar ha slagit sig ner för gott i systemet och gjort sig hemmastadd. Jag snörvlar och nyser och tror att mitt huvud är stoppat med bommul (eller kanske snor?). Jag är trött på att vara trött! Jag vill bli pigg och glad och orka en massa *mutter mutter*. Dessutom har den enda jacka som jag kommer i gått sönder, så jag går för tillfället omkring i en kofta och fryser och tycker att det är jäkligt lågt av kylan att komma redan i mitten av september! (Förlusten av jackan kan i och för sig även ha haft en viss effekt på min förkylning kom jag att tänka på nu).
Min viktuppgång (som resulterat i att jag bara kan ha en jacka - som nu är trasig) har gjort att jag bara kan ha en bråkdel av mina kläder, vilket är mindre bra när man har ett jobb där man ska se någorlunda presentabel ut. När jag stressad och irriterad inte hittade något att ha på mig en dag fick det bli ett nattlinne under tröjan istället för ett linne. Det var den dagen jag hade personalmöte på huvudbiblioteket... Det var även den dagen de nyanställda fotograferades till sina bilder på hemsidan... Så i värsta Bridget Jones manér är jag nu till allmän beskådan på kommunens hemsida iklädd nattlinne och tvärrandig tröja (smart drag! Jag ser bredare ut än en ladugårdsdörr). Efter det bestämde jag mig att det fick vara nog. Nu ska jag gå ner i vikt tills jag kan ha mina kläder igen och slipper skämma ut mig på personalmöten! K är snäll och går ner i vikt tillsammans med mig. Jag tror vi båda kan må bra av det faktiskt.
Förutom det händer det inte mycket i livet just nu. Jag jobbar, äter och sover ungefär. Men jag ser fram emot helgen då det blir en tripp till storstan =) yey för inflyttningsfester och vänner!
Och R... jag saknar dig så det skär i hjärtat!
~E~
Super(trött)bibliotekarie
I min iver att bli superbibliotekarie rusar jag runt i staden och jobbar på flera filialer och går på möten, skriver protokoll och planerar sagostunder och bokprat, sysselsatt över öronen (hmm, känns detta igen sen tidigare?). Men att jobba två kvällar, gå på tidigt möte, få vätskebrist (googlade symptomen) och vara trevlig hela dagarna tar på krafterna. Jag har gett mig den på att bli superbibliotekarie (som E, du rockar), för då har de inget annat val än att fortsätta anställa mig.
Mitt i all min trötthet och virrighet kommer en låntagare till disken. Jag har precis sett i kalendern att jag ska sitta en halvtimme längre än jag trott så jag är inte helt pigg. I uppdrag får jag att springa fram och tillbaka för att hämta talböcker eftersom låntagaren har dålig syn. Jag tänker en snabb tanke att vissa låntagare är mer krävande än andra men att det hör till, även när man är trött. Jag vill verkligen hitta något åt henne att läsa så jag springer en extra vända för att hon ska få med sig några böcker hem. När jag hittat fem exemplar som hon kan lyssna på säger hon: Tack för att du tog dig tid, det är inte alla som gör det. Så går hon ut med sin rullator för att ta bussen hem. Mina ögon tåras. Hon är en av de starka människor som ännu har ödmjukheten kvar även fast hon förlorar synen mer och mer och dessutom måste stå ut med otåliga människor. För mig är det en självklarhet att hon ska få samma, om inte ännu bättre, service som hon har rätt till. Jag önskar att jag kunde göra mer.
Att åka och träffa vänner och leka lite i helgen går tyvärr bort för mig, även om det hade varit roligt. Jag är för trött för att flänga omkring den här helgen också. Ska försöka satsa på en särskild helg i slutet av september istället och göra resan då.
Kram //R
Mitt i all min trötthet och virrighet kommer en låntagare till disken. Jag har precis sett i kalendern att jag ska sitta en halvtimme längre än jag trott så jag är inte helt pigg. I uppdrag får jag att springa fram och tillbaka för att hämta talböcker eftersom låntagaren har dålig syn. Jag tänker en snabb tanke att vissa låntagare är mer krävande än andra men att det hör till, även när man är trött. Jag vill verkligen hitta något åt henne att läsa så jag springer en extra vända för att hon ska få med sig några böcker hem. När jag hittat fem exemplar som hon kan lyssna på säger hon: Tack för att du tog dig tid, det är inte alla som gör det. Så går hon ut med sin rullator för att ta bussen hem. Mina ögon tåras. Hon är en av de starka människor som ännu har ödmjukheten kvar även fast hon förlorar synen mer och mer och dessutom måste stå ut med otåliga människor. För mig är det en självklarhet att hon ska få samma, om inte ännu bättre, service som hon har rätt till. Jag önskar att jag kunde göra mer.
Att åka och träffa vänner och leka lite i helgen går tyvärr bort för mig, även om det hade varit roligt. Jag är för trött för att flänga omkring den här helgen också. Ska försöka satsa på en särskild helg i slutet av september istället och göra resan då.
Kram //R
Lycka är...
...att beställa böcker för 5889 kronor. Sedan få dem leverade och öppna paketet, bläddra i dem och kanske lukta lite på dom där blanka nya sidorna, ta in dem och läsa dem först av alla (så man kan rekomendera dem - naturligtvis endast därför) och sedan ställa upp dem på boksnurror och hyllor. Allt utan att betala en krona ur egen ficka.
Faktum är att man får betalt för att göra sånt här =)
Håller med R om yrkets soliga uppsidor!
Faktum är att man får betalt för att göra sånt här =)
Håller med R om yrkets soliga uppsidor!
~E~
Förundran
Ibland kommer jag på mig själv, mitt bland alla bokframsidor, att jag jobbar med böcker! Jag får faktiskt betalt för att ge folk böcker och läsupplevelser. De tråkiga kurserna i vetenskaplig teori och metod och andra långsamma föreläsningar (i och för sig fylldes dessa ibland ut med protestlistor mot Dewey och byggnationer av penn-torn, men oftast var de tråkiga) har äntligen fallit i glömska bland SAB koder, utlån, sagostunder, fjärrlån och så vidare.
Idag slog mig tanken att jag verkligen tycker om mitt jobb, när min arbetsuppgift går ut på att ge reserverade böcker till en låntagare som tycker att det är julafton i förtid.
Jag måste bara stanna upp och le
Idag slog mig tanken att jag verkligen tycker om mitt jobb, när min arbetsuppgift går ut på att ge reserverade böcker till en låntagare som tycker att det är julafton i förtid.
Jag måste bara stanna upp och le
Sicko
Vardagen i symbios med större antal barn börjar komma ifatt mig. Jag har ont i halsen och snörvlar och blir yr när jag reser mig upp (förmodligen en hypokondrisk/psykologisk överdrift, men ändå). Orkar inte så mycket, arbetet går på sparlåga. Har tusentals (minst) böcker som borde ställas upp i hyllor och böcker som borde beställas och samtal som borde ringas och skyltar som borde tillverkas och mail som borde skickas... Men jag orkar liksom inte. Är trött!
Tänker på sin höjd hasa mig runt biblioteket ett varv och ställa upp några böcker på vägen för att det ska se ut som att jag arbetar och sen gömma mig på kontoret. Överväger på allvar att skriva en pedagogisk skylt till låntagarna om hur book-it fungerar lite förenklat och be dem låna sina böcker själv (ok - inte helt på allvar, det skulle innebära kaos i systemet eller nått).
Stämplar ut om ca två timmar, sen blir det raka spåret hem till sängen. Tänker vara frisk på fredag så jag kan åka på fest och träffa människor, såna där som jag inte A: är förlovad med eller B: lånar ut saker till (böcker förslagsvis).
Tänker på sin höjd hasa mig runt biblioteket ett varv och ställa upp några böcker på vägen för att det ska se ut som att jag arbetar och sen gömma mig på kontoret. Överväger på allvar att skriva en pedagogisk skylt till låntagarna om hur book-it fungerar lite förenklat och be dem låna sina böcker själv (ok - inte helt på allvar, det skulle innebära kaos i systemet eller nått).
Stämplar ut om ca två timmar, sen blir det raka spåret hem till sängen. Tänker vara frisk på fredag så jag kan åka på fest och träffa människor, såna där som jag inte A: är förlovad med eller B: lånar ut saker till (böcker förslagsvis).
~E~
Mondays...
Jag är toktrött!
Hälsade på uppe i norrland under en intensiv helg. Det blev 60 mil på fredagen under 13 timmar med en shoppingrunda inslängd i mitten. Sedan en rolig "fångarna på fortet" - lördag med K, syster, svåger och lillebror. Följt av kalaskul 100 års fest på gamla högstadiet med gamla bekanta och nya (chockrosa) skor. På söndagen var det hemfärd igen, vi kom 55 mil - sedan dog bilen...
Vi lyckades stanna på en busshållsplats. K sa att det känts som om gaspedalen bara slutat fungera, sen tändes batterilampan och oljelampan innan bilen dog. Vi klev ur bilen och öppnade motorhuven medan bilar och långtradare dundrade förbi så vår lilla bebisbil fladdrade som ett löv på svaj. Vi böjde oss ner över motorn i djup begrundan och skruvade på locket till oljan, petade försiktigt på diverse sladdar och brände oss lite på den-stora-saken-i-mitten innan vi lugnt stängde motorhuven igen och konstaterade att vi verkligen inte hade en aning om vad som var fel. Och om vi hade haft det, typ om en liten röd lampa blinkat med en text som sa att här är det trasigt, skulle vi ändå inte ha en aning, varken om vad den trasiga motorgrunkan kunde tänkas heta eller hur man skulle laga den.
Jag ringde morbror mekanikern och han instruerade oss att kolla oljan (inget fel) och känna på remmen på sidan av den-stora-saken-i-mitten (hel och spänd). Då återstod antingen ett fel på oljetrycket i motorn (very very bad) eller nått sorts elektriskt fel (vilket verkar vara ett samlingsnamn på alla övriga fel som inte har med vätska och/eller remmar att göra). Trötta och irriterade på den dumma bebisbilen fick vi ringa en bärgare som meddelade att han inte kunde skjutsa bilen till en verkstad i hemstaden utan var tvungen att ta den till närmaste verkstad (5 mil hemmifrån) och att han inte kunde skjutsa oss varken till hemstaden eller närmaste verkstad. K fick istället ringa sin farmor som snällt kastade sig i bilen och körde drygt tio mil för att hämta upp oss på en busshållsplats ute i skogen i bäckmörkret. K och jag ägnade timmen vi fick vänta på farmorn med att svära lite över bärgaren och dum-bilen, sen kastade vi prick på en vägskylt och sen lekte vi sickenblås (heter det så?) som Emil och Ida gjorde i Emil i Lönneberga, rättare sagt K försökte leka det och jag försökte låta bli genom att nypa honom istället för att kittlas i magen.
Vid tio på kvällen var vi hemma igen. Där hade målarna inte tapetserat klart - inte ens i närheten. Hallen och vardagsrummet var spacklat och plastat och täckt med ett fint lager slipdamm så att väskan rörde upp ett liten moln när vi satte ner den. Vid det laget ville jag helst bara sätta mig på rumpan och gråta en skvätt. Men jag har en snäll sambo som fixade lite att äta och en kopp te och tände ljus och kramades så där härligt länge så allt kändes lite bättre. Trots det kändes det som att jag kunde ha behövt så där 48 timmars mer sömn eller så när jag vaknade av klockan i morse.
Så det har varit en seg måndag. Långa timmar och ovanligt irriterande barn och störiga låntagare. Dessutom visade det sig att utställningen som jag marknadsfört som en bildutställning om hundar visade sig vara en informativ utställning om djurplågeri (jag hatar att inte vara rätt informerad!). Så förutom att jag nu har en vägg på bibblan tapetserad med otäcka bilder på plågade djur har jag upptäckt, när jag försökt komma åt att läsa informationen, att den dessutom är sorgligt felstavad (talrik, lamkött, dårligt och alvarligt blandat med syftningsfel, gramatiska fel och olika tempus, plus att alltihop saknar källor). Kan det inte bli tisdag snart?
~E~
Om jobb och ensamhet och Julie Andrews
Har precis bänkat mig för en rejäl trettontimmarsdag på jobbet. Eller, det rör sig väl egentligen om elva timmar på själva jobbet, men eftersom det tar mig två timmar totalt att pendla fram och tillbaka mellan jobb och lägenhet blir det tretton timmar (varav 10,5 timmar är såna man får betalt för...). Men faktum är att det inte gör någonting. Jag har att göra på jobbet så det räcker och blir över och hemma väntar bara en tom lägenhet. Det vill säga tom i bemärkelsen på min sambo K, som har åkt och hälsat på vänner den här veckan. I all annan bemärkelse är lägenheten inte tom. I Eftersom den ska bli omtapetserad, målad och nya golv ska läggas in är lägenheten en märklig blandning av rum fyllda med prylar, lådor och möbler från golv till tak och rum som helt tömts för att underlätta för målarna. Det ger också en märklig blandning av helt stumma rum och rum som ekar. Över alltihop ligger ett inte så tunt lager med damm och döda insekter (småland verkar vara alla insekters paradis - än så länge inga spindlar inomhus dock, tack och lov!). Eftersom vi på grund av renoveringen inte kunnat packa upp eller flytta in ordentligt än tassar jag mest runt på tå i lägenheten och begrundar den skeptiskt i min ensamhet. Jag är avundsjuk på K för att han får åka bort och ha roligt medan jag blir ensam. Jag försöker minnas varför jag tyckte det var skönt att vara ensam förut, jag brukade ju gilla att bo själv och fnös åt töntig kärlek och osjälvständiga par. Nu vill jag mest bara sätta mig ner i tjurig protest i min ensamma lägenhet och muttra "I did not sign up for this" tills K kommer hem. Jag är livrädd att jag kommer klamra mig fast vid honom som en liten igel och att vi ska växa ihop som läskiga RichandAmy i Zits.
Jag tror inte egentligen att jag förlorat min självständighet eller förmåga att vara själv. Det är bara långt till alla vänner och all familj och alla platser jag tycker om. Jag känner mig inte rotad i småland ännu, allt är konstigt och jag har liksom ingenstans att ta vägen. Jobbet tar all energi och jag orkar inte utforska eller uppamma någon nyfikenhet på min nya hemort. Därför gör det inte så mycket att jag lägger ner tretton timmar om dagen på jobbet. Och spenderar de återstående elva med att längta.
Idag har jag gett mig sjutton på att jag ska lära mig allt om hur man gör fjärrlån och vad man tar sig till med de fjärrlånade böckerna när/om de dyker upp. Jag ska även tillverka nya skyltar till nyhets- och boktips snurrorna och laga några böcker som kom tillbaka trasiga. Sen måste jag förbereda mig för mitt möte med chefen på huvudbiblioteket i morgon. Tänkte skriva ner frågor och funderingar och ideér om teman och aktiviteter så att jag inte sitter där och blir stum när det väl är dags. Förhoppningsvis får jag lite feedback på det jag gör. För hur skönt det än är att få bestämma allt själv kan det bli väldigt jobbigt i längden när jag inte är säker på om jag gör rätt, prioriterar rätt saker eller har bra ideér.
Igår satt jag med min jumbothékopp (tack R, perfekt när man fryser och känner sig ynklig) och impades av Julie Andrews och vilken bra skådis hon är medan jag undrade varför hon valt att medverka i en så fånig/ytlig film som En prinsessas dagbok? Obegripligt att det fortfarande görs filmer där flickan i början är en osynlig tönt för att hon har glasögon och stort hår och sedan blir jättepoppis för att hon kammar håret och tar av sig brillorna. Stackars alla småtjejer som växer upp och tror att det är så där det är. Jag menar, schysst farmor Julie Andrews visade sig vara som inte kan acceptera sitt barnbarn som hon är utan måste ändra på henne för att kunna visa upp henne. *fnys*
Och appropå biblioteksassistenterna så håller jag med om att de är en kompetent yrkesgrupp och jag har egentligen inga problem med att de anställs utan att ha bibliotekarieutbildning. Men det måste premieras att ha genomgått utbildningen också, med större ansvarsområde och högre lön. Jag blir tokarg bara jag tänker på att jag skulle ha läst i fyra år och dragit på mig 200 000+ i studielån utan att få något för det.
Fick veta igår att jag ska bli fotograferad om en par veckor till hemsidan. Det låter inte speciellt kul, men vad värre är att skolan tydligen propsar på att ha med mig i skolkatalogen också! Jag trodde att jag föralltid lämnat oron för skolfotot bakom mig när jag gick ur gymnasiet. Men icke...
Jag tror inte egentligen att jag förlorat min självständighet eller förmåga att vara själv. Det är bara långt till alla vänner och all familj och alla platser jag tycker om. Jag känner mig inte rotad i småland ännu, allt är konstigt och jag har liksom ingenstans att ta vägen. Jobbet tar all energi och jag orkar inte utforska eller uppamma någon nyfikenhet på min nya hemort. Därför gör det inte så mycket att jag lägger ner tretton timmar om dagen på jobbet. Och spenderar de återstående elva med att längta.
Idag har jag gett mig sjutton på att jag ska lära mig allt om hur man gör fjärrlån och vad man tar sig till med de fjärrlånade böckerna när/om de dyker upp. Jag ska även tillverka nya skyltar till nyhets- och boktips snurrorna och laga några böcker som kom tillbaka trasiga. Sen måste jag förbereda mig för mitt möte med chefen på huvudbiblioteket i morgon. Tänkte skriva ner frågor och funderingar och ideér om teman och aktiviteter så att jag inte sitter där och blir stum när det väl är dags. Förhoppningsvis får jag lite feedback på det jag gör. För hur skönt det än är att få bestämma allt själv kan det bli väldigt jobbigt i längden när jag inte är säker på om jag gör rätt, prioriterar rätt saker eller har bra ideér.
Igår satt jag med min jumbothékopp (tack R, perfekt när man fryser och känner sig ynklig) och impades av Julie Andrews och vilken bra skådis hon är medan jag undrade varför hon valt att medverka i en så fånig/ytlig film som En prinsessas dagbok? Obegripligt att det fortfarande görs filmer där flickan i början är en osynlig tönt för att hon har glasögon och stort hår och sedan blir jättepoppis för att hon kammar håret och tar av sig brillorna. Stackars alla småtjejer som växer upp och tror att det är så där det är. Jag menar, schysst farmor Julie Andrews visade sig vara som inte kan acceptera sitt barnbarn som hon är utan måste ändra på henne för att kunna visa upp henne. *fnys*
Och appropå biblioteksassistenterna så håller jag med om att de är en kompetent yrkesgrupp och jag har egentligen inga problem med att de anställs utan att ha bibliotekarieutbildning. Men det måste premieras att ha genomgått utbildningen också, med större ansvarsområde och högre lön. Jag blir tokarg bara jag tänker på att jag skulle ha läst i fyra år och dragit på mig 200 000+ i studielån utan att få något för det.
Fick veta igår att jag ska bli fotograferad om en par veckor till hemsidan. Det låter inte speciellt kul, men vad värre är att skolan tydligen propsar på att ha med mig i skolkatalogen också! Jag trodde att jag föralltid lämnat oron för skolfotot bakom mig när jag gick ur gymnasiet. Men icke...
~E~
Ännu nyare
Partner in crime nummer två är jag, R, som även går under alias "Ny på jobbet" (vilket är min skyddsmur i form av en namnbricka). Jag springer omkring bland hyllorna på ett stadsbibliotek och ett filialbibliotek i en stad belägen i mellansverige. Min sk namnskylt väcker nöje, som jag får bjuda på genom att rodna klädsamt som det anstår en ung kvinna som inte vet vad hon annars ska ta sig till. Ibland väcker min skyddsmur irritation av krävande låntagare som vill att alla bibliotekarier ska vara superkunniga på alla ämnen och alla böcker som finns i biblioteket, och hela samlingen består av 500 000 + titlar, så det är säkert en mänsklig möjlighet.
Har precis flyttat in i en härlig lägenhet som jag delar med min kille (en äkta sambo, men aldrig den enda sambon i mitt hjärta). Just nu håller vi på att sätta upp saker på väggarna och vi väntar spänt på min första lön för att kunna shoppa loss den på IKEA. Lön! wohoo, helt ofattbart. Jag kommer att ha mer än tusen kronor att spendera hur jag vill och det känns som att allt slit med uppsatsen är värt besväret. Men jag tänker aldrig göra om en sådan sak. Det måste vara en fullkomlig sadist som kommit på att man ska genomlida en hel termin med att skriva uppsats. Men till slut så lyckades vi. Mest tack vare min kollega och ångvält E, som drivit på mig när det enda jag velat ha är kaffe. Love u babe.
Hur det än gick till så fick vi iaf jobb bägge två (vi får väl se hur länge det håller) och att ha skrivit en magister bemöts med beundran och ibland avund. Jobbet i sig är minst sagt omväxlande och det är många situationer jag ställts inför som jag aldrig trodde jag skulle behöva befatta mig med.
Som en första anekdot kan jag berätta om den underhållande arbetsuppgiften Larma på. Det lyckades jag med i går kväll men det jag inte kunde åstadkomma var att ta mig ur bygnaden innan larmet gick. Hoppsan Kerstin, vad det tjöt i lokalen. En vacker hög ton som skar i öronen medan jag hafsigt och stirrigt lyckas knappra in avlarmningskoden. Och runt i lokalen rusar jag i jakt efter papperet med viktiga-nummer-att-ha-om-det-krisar. Uppjagad slår jag nummret till larmcentralen där jag möts av en bedrägligt lugn man som bekräftar min avkodning, puh. Det är härligt att vara ny, tänker jag när jag går mot tåget som avgår snart. Då kommer jag på att det fanns ett nummer till att ringa men jag kommer inte ihåg om man var tvungen att göra det eller om det räckte med sosnumret. Men om jag missar tåget går nästa om en timme och klockan är redan efter åtta en måndagkväll och jag vill bara hem. Någonstans i bakhuvudet tror jag att det räckte med sos men jag är inte hundra på att det är så eller om det mest är önsketänkande. I vilket fall väljer jag att gå till tåget. Trött och irriterad på mig själv som strular till det jämt beslutar jag mig för att ta smällen om det visar sig vara fel handlat. Så hela vägen hem är det det enda jag kan tänka på, om jag skulle ringt det andra numret också, om kvinnan jag jobbar med någonsin kommer att lägga sin filial i mina fumliga händer. Suck
Så i morse skickade jag iväg ett mail till henne för att höra om jag ställt till världens oreda. Lyckligt slutar dock episoden eftersom det räckte med att ontakta sos. Frågan är bara om jag nånsin kommer att sluta strula till det för mig.
Med förhoppning om förbättring
//R
Har precis flyttat in i en härlig lägenhet som jag delar med min kille (en äkta sambo, men aldrig den enda sambon i mitt hjärta). Just nu håller vi på att sätta upp saker på väggarna och vi väntar spänt på min första lön för att kunna shoppa loss den på IKEA. Lön! wohoo, helt ofattbart. Jag kommer att ha mer än tusen kronor att spendera hur jag vill och det känns som att allt slit med uppsatsen är värt besväret. Men jag tänker aldrig göra om en sådan sak. Det måste vara en fullkomlig sadist som kommit på att man ska genomlida en hel termin med att skriva uppsats. Men till slut så lyckades vi. Mest tack vare min kollega och ångvält E, som drivit på mig när det enda jag velat ha är kaffe. Love u babe.
Hur det än gick till så fick vi iaf jobb bägge två (vi får väl se hur länge det håller) och att ha skrivit en magister bemöts med beundran och ibland avund. Jobbet i sig är minst sagt omväxlande och det är många situationer jag ställts inför som jag aldrig trodde jag skulle behöva befatta mig med.
Som en första anekdot kan jag berätta om den underhållande arbetsuppgiften Larma på. Det lyckades jag med i går kväll men det jag inte kunde åstadkomma var att ta mig ur bygnaden innan larmet gick. Hoppsan Kerstin, vad det tjöt i lokalen. En vacker hög ton som skar i öronen medan jag hafsigt och stirrigt lyckas knappra in avlarmningskoden. Och runt i lokalen rusar jag i jakt efter papperet med viktiga-nummer-att-ha-om-det-krisar. Uppjagad slår jag nummret till larmcentralen där jag möts av en bedrägligt lugn man som bekräftar min avkodning, puh. Det är härligt att vara ny, tänker jag när jag går mot tåget som avgår snart. Då kommer jag på att det fanns ett nummer till att ringa men jag kommer inte ihåg om man var tvungen att göra det eller om det räckte med sosnumret. Men om jag missar tåget går nästa om en timme och klockan är redan efter åtta en måndagkväll och jag vill bara hem. Någonstans i bakhuvudet tror jag att det räckte med sos men jag är inte hundra på att det är så eller om det mest är önsketänkande. I vilket fall väljer jag att gå till tåget. Trött och irriterad på mig själv som strular till det jämt beslutar jag mig för att ta smällen om det visar sig vara fel handlat. Så hela vägen hem är det det enda jag kan tänka på, om jag skulle ringt det andra numret också, om kvinnan jag jobbar med någonsin kommer att lägga sin filial i mina fumliga händer. Suck
Så i morse skickade jag iväg ett mail till henne för att höra om jag ställt till världens oreda. Lyckligt slutar dock episoden eftersom det räckte med att ontakta sos. Frågan är bara om jag nånsin kommer att sluta strula till det för mig.
Med förhoppning om förbättring
//R
