Ännu nyare
Partner in crime nummer två är jag, R, som även går under alias "Ny på jobbet" (vilket är min skyddsmur i form av en namnbricka). Jag springer omkring bland hyllorna på ett stadsbibliotek och ett filialbibliotek i en stad belägen i mellansverige. Min sk namnskylt väcker nöje, som jag får bjuda på genom att rodna klädsamt som det anstår en ung kvinna som inte vet vad hon annars ska ta sig till. Ibland väcker min skyddsmur irritation av krävande låntagare som vill att alla bibliotekarier ska vara superkunniga på alla ämnen och alla böcker som finns i biblioteket, och hela samlingen består av 500 000 + titlar, så det är säkert en mänsklig möjlighet.
Har precis flyttat in i en härlig lägenhet som jag delar med min kille (en äkta sambo, men aldrig den enda sambon i mitt hjärta). Just nu håller vi på att sätta upp saker på väggarna och vi väntar spänt på min första lön för att kunna shoppa loss den på IKEA. Lön! wohoo, helt ofattbart. Jag kommer att ha mer än tusen kronor att spendera hur jag vill och det känns som att allt slit med uppsatsen är värt besväret. Men jag tänker aldrig göra om en sådan sak. Det måste vara en fullkomlig sadist som kommit på att man ska genomlida en hel termin med att skriva uppsats. Men till slut så lyckades vi. Mest tack vare min kollega och ångvält E, som drivit på mig när det enda jag velat ha är kaffe. Love u babe.
Hur det än gick till så fick vi iaf jobb bägge två (vi får väl se hur länge det håller) och att ha skrivit en magister bemöts med beundran och ibland avund. Jobbet i sig är minst sagt omväxlande och det är många situationer jag ställts inför som jag aldrig trodde jag skulle behöva befatta mig med.
Som en första anekdot kan jag berätta om den underhållande arbetsuppgiften Larma på. Det lyckades jag med i går kväll men det jag inte kunde åstadkomma var att ta mig ur bygnaden innan larmet gick. Hoppsan Kerstin, vad det tjöt i lokalen. En vacker hög ton som skar i öronen medan jag hafsigt och stirrigt lyckas knappra in avlarmningskoden. Och runt i lokalen rusar jag i jakt efter papperet med viktiga-nummer-att-ha-om-det-krisar. Uppjagad slår jag nummret till larmcentralen där jag möts av en bedrägligt lugn man som bekräftar min avkodning, puh. Det är härligt att vara ny, tänker jag när jag går mot tåget som avgår snart. Då kommer jag på att det fanns ett nummer till att ringa men jag kommer inte ihåg om man var tvungen att göra det eller om det räckte med sosnumret. Men om jag missar tåget går nästa om en timme och klockan är redan efter åtta en måndagkväll och jag vill bara hem. Någonstans i bakhuvudet tror jag att det räckte med sos men jag är inte hundra på att det är så eller om det mest är önsketänkande. I vilket fall väljer jag att gå till tåget. Trött och irriterad på mig själv som strular till det jämt beslutar jag mig för att ta smällen om det visar sig vara fel handlat. Så hela vägen hem är det det enda jag kan tänka på, om jag skulle ringt det andra numret också, om kvinnan jag jobbar med någonsin kommer att lägga sin filial i mina fumliga händer. Suck
Så i morse skickade jag iväg ett mail till henne för att höra om jag ställt till världens oreda. Lyckligt slutar dock episoden eftersom det räckte med att ontakta sos. Frågan är bara om jag nånsin kommer att sluta strula till det för mig.
Med förhoppning om förbättring
//R
Har precis flyttat in i en härlig lägenhet som jag delar med min kille (en äkta sambo, men aldrig den enda sambon i mitt hjärta). Just nu håller vi på att sätta upp saker på väggarna och vi väntar spänt på min första lön för att kunna shoppa loss den på IKEA. Lön! wohoo, helt ofattbart. Jag kommer att ha mer än tusen kronor att spendera hur jag vill och det känns som att allt slit med uppsatsen är värt besväret. Men jag tänker aldrig göra om en sådan sak. Det måste vara en fullkomlig sadist som kommit på att man ska genomlida en hel termin med att skriva uppsats. Men till slut så lyckades vi. Mest tack vare min kollega och ångvält E, som drivit på mig när det enda jag velat ha är kaffe. Love u babe.
Hur det än gick till så fick vi iaf jobb bägge två (vi får väl se hur länge det håller) och att ha skrivit en magister bemöts med beundran och ibland avund. Jobbet i sig är minst sagt omväxlande och det är många situationer jag ställts inför som jag aldrig trodde jag skulle behöva befatta mig med.
Som en första anekdot kan jag berätta om den underhållande arbetsuppgiften Larma på. Det lyckades jag med i går kväll men det jag inte kunde åstadkomma var att ta mig ur bygnaden innan larmet gick. Hoppsan Kerstin, vad det tjöt i lokalen. En vacker hög ton som skar i öronen medan jag hafsigt och stirrigt lyckas knappra in avlarmningskoden. Och runt i lokalen rusar jag i jakt efter papperet med viktiga-nummer-att-ha-om-det-krisar. Uppjagad slår jag nummret till larmcentralen där jag möts av en bedrägligt lugn man som bekräftar min avkodning, puh. Det är härligt att vara ny, tänker jag när jag går mot tåget som avgår snart. Då kommer jag på att det fanns ett nummer till att ringa men jag kommer inte ihåg om man var tvungen att göra det eller om det räckte med sosnumret. Men om jag missar tåget går nästa om en timme och klockan är redan efter åtta en måndagkväll och jag vill bara hem. Någonstans i bakhuvudet tror jag att det räckte med sos men jag är inte hundra på att det är så eller om det mest är önsketänkande. I vilket fall väljer jag att gå till tåget. Trött och irriterad på mig själv som strular till det jämt beslutar jag mig för att ta smällen om det visar sig vara fel handlat. Så hela vägen hem är det det enda jag kan tänka på, om jag skulle ringt det andra numret också, om kvinnan jag jobbar med någonsin kommer att lägga sin filial i mina fumliga händer. Suck
Så i morse skickade jag iväg ett mail till henne för att höra om jag ställt till världens oreda. Lyckligt slutar dock episoden eftersom det räckte med att ontakta sos. Frågan är bara om jag nånsin kommer att sluta strula till det för mig.
Med förhoppning om förbättring
//R
Kommentarer
Trackback
