intelligentbibliotek

I min iver att bli superbibliotekarie rusar jag runt i staden och jobbar på flera filialer och går på möten, skriver protokoll och planerar sagostunder och bokprat, sysselsatt över öronen (hmm, känns detta igen sen tidigare?). Men att jobba  två kvällar, gå på tidigt möte, få vätskebrist (googlade symptomen) och vara trevlig hela dagarna tar på krafterna. Jag har gett mig den på att bli superbibliotekarie (som E, du rockar), för då har de inget annat val än att fortsätta anställa mig.

Mitt i all min trötthet och virrighet kommer en låntagare till disken. Jag har precis sett i kalendern att jag ska sitta en halvtimme längre än jag trott så jag är inte helt pigg. I uppdrag får jag att springa fram och tillbaka för att hämta talböcker eftersom låntagaren har dålig syn. Jag tänker en snabb tanke att vissa låntagare är mer krävande än andra men att det hör till, även när man är trött. Jag vill verkligen hitta något åt henne att läsa så jag springer en extra vända för att hon ska få med sig några böcker hem. När jag hittat fem exemplar som hon kan lyssna på säger hon: Tack för att du tog dig tid, det är inte alla som gör det. Så går hon ut med sin rullator för att ta bussen hem. Mina ögon tåras. Hon är en av de starka människor som ännu har ödmjukheten kvar även fast hon förlorar synen mer och mer och dessutom måste stå ut med otåliga människor. För mig är det en självklarhet att hon ska få samma, om inte ännu bättre, service som hon har rätt till. Jag önskar att jag kunde göra mer. 

Att åka och träffa vänner och leka lite i helgen går tyvärr bort för mig, även om det hade varit roligt. Jag är för trött för att flänga omkring den här helgen också. Ska försöka satsa på en särskild helg i slutet av september istället och göra resan då.

Kram //R