Om jobb och ensamhet och Julie Andrews
Har precis bänkat mig för en rejäl trettontimmarsdag på jobbet. Eller, det rör sig väl egentligen om elva timmar på själva jobbet, men eftersom det tar mig två timmar totalt att pendla fram och tillbaka mellan jobb och lägenhet blir det tretton timmar (varav 10,5 timmar är såna man får betalt för...). Men faktum är att det inte gör någonting. Jag har att göra på jobbet så det räcker och blir över och hemma väntar bara en tom lägenhet. Det vill säga tom i bemärkelsen på min sambo K, som har åkt och hälsat på vänner den här veckan. I all annan bemärkelse är lägenheten inte tom. I Eftersom den ska bli omtapetserad, målad och nya golv ska läggas in är lägenheten en märklig blandning av rum fyllda med prylar, lådor och möbler från golv till tak och rum som helt tömts för att underlätta för målarna. Det ger också en märklig blandning av helt stumma rum och rum som ekar. Över alltihop ligger ett inte så tunt lager med damm och döda insekter (småland verkar vara alla insekters paradis - än så länge inga spindlar inomhus dock, tack och lov!). Eftersom vi på grund av renoveringen inte kunnat packa upp eller flytta in ordentligt än tassar jag mest runt på tå i lägenheten och begrundar den skeptiskt i min ensamhet. Jag är avundsjuk på K för att han får åka bort och ha roligt medan jag blir ensam. Jag försöker minnas varför jag tyckte det var skönt att vara ensam förut, jag brukade ju gilla att bo själv och fnös åt töntig kärlek och osjälvständiga par. Nu vill jag mest bara sätta mig ner i tjurig protest i min ensamma lägenhet och muttra "I did not sign up for this" tills K kommer hem. Jag är livrädd att jag kommer klamra mig fast vid honom som en liten igel och att vi ska växa ihop som läskiga RichandAmy i Zits.
Jag tror inte egentligen att jag förlorat min självständighet eller förmåga att vara själv. Det är bara långt till alla vänner och all familj och alla platser jag tycker om. Jag känner mig inte rotad i småland ännu, allt är konstigt och jag har liksom ingenstans att ta vägen. Jobbet tar all energi och jag orkar inte utforska eller uppamma någon nyfikenhet på min nya hemort. Därför gör det inte så mycket att jag lägger ner tretton timmar om dagen på jobbet. Och spenderar de återstående elva med att längta.
Idag har jag gett mig sjutton på att jag ska lära mig allt om hur man gör fjärrlån och vad man tar sig till med de fjärrlånade böckerna när/om de dyker upp. Jag ska även tillverka nya skyltar till nyhets- och boktips snurrorna och laga några böcker som kom tillbaka trasiga. Sen måste jag förbereda mig för mitt möte med chefen på huvudbiblioteket i morgon. Tänkte skriva ner frågor och funderingar och ideér om teman och aktiviteter så att jag inte sitter där och blir stum när det väl är dags. Förhoppningsvis får jag lite feedback på det jag gör. För hur skönt det än är att få bestämma allt själv kan det bli väldigt jobbigt i längden när jag inte är säker på om jag gör rätt, prioriterar rätt saker eller har bra ideér.
Igår satt jag med min jumbothékopp (tack R, perfekt när man fryser och känner sig ynklig) och impades av Julie Andrews och vilken bra skådis hon är medan jag undrade varför hon valt att medverka i en så fånig/ytlig film som En prinsessas dagbok? Obegripligt att det fortfarande görs filmer där flickan i början är en osynlig tönt för att hon har glasögon och stort hår och sedan blir jättepoppis för att hon kammar håret och tar av sig brillorna. Stackars alla småtjejer som växer upp och tror att det är så där det är. Jag menar, schysst farmor Julie Andrews visade sig vara som inte kan acceptera sitt barnbarn som hon är utan måste ändra på henne för att kunna visa upp henne. *fnys*
Och appropå biblioteksassistenterna så håller jag med om att de är en kompetent yrkesgrupp och jag har egentligen inga problem med att de anställs utan att ha bibliotekarieutbildning. Men det måste premieras att ha genomgått utbildningen också, med större ansvarsområde och högre lön. Jag blir tokarg bara jag tänker på att jag skulle ha läst i fyra år och dragit på mig 200 000+ i studielån utan att få något för det.
Fick veta igår att jag ska bli fotograferad om en par veckor till hemsidan. Det låter inte speciellt kul, men vad värre är att skolan tydligen propsar på att ha med mig i skolkatalogen också! Jag trodde att jag föralltid lämnat oron för skolfotot bakom mig när jag gick ur gymnasiet. Men icke...
Jag tror inte egentligen att jag förlorat min självständighet eller förmåga att vara själv. Det är bara långt till alla vänner och all familj och alla platser jag tycker om. Jag känner mig inte rotad i småland ännu, allt är konstigt och jag har liksom ingenstans att ta vägen. Jobbet tar all energi och jag orkar inte utforska eller uppamma någon nyfikenhet på min nya hemort. Därför gör det inte så mycket att jag lägger ner tretton timmar om dagen på jobbet. Och spenderar de återstående elva med att längta.
Idag har jag gett mig sjutton på att jag ska lära mig allt om hur man gör fjärrlån och vad man tar sig till med de fjärrlånade böckerna när/om de dyker upp. Jag ska även tillverka nya skyltar till nyhets- och boktips snurrorna och laga några böcker som kom tillbaka trasiga. Sen måste jag förbereda mig för mitt möte med chefen på huvudbiblioteket i morgon. Tänkte skriva ner frågor och funderingar och ideér om teman och aktiviteter så att jag inte sitter där och blir stum när det väl är dags. Förhoppningsvis får jag lite feedback på det jag gör. För hur skönt det än är att få bestämma allt själv kan det bli väldigt jobbigt i längden när jag inte är säker på om jag gör rätt, prioriterar rätt saker eller har bra ideér.
Igår satt jag med min jumbothékopp (tack R, perfekt när man fryser och känner sig ynklig) och impades av Julie Andrews och vilken bra skådis hon är medan jag undrade varför hon valt att medverka i en så fånig/ytlig film som En prinsessas dagbok? Obegripligt att det fortfarande görs filmer där flickan i början är en osynlig tönt för att hon har glasögon och stort hår och sedan blir jättepoppis för att hon kammar håret och tar av sig brillorna. Stackars alla småtjejer som växer upp och tror att det är så där det är. Jag menar, schysst farmor Julie Andrews visade sig vara som inte kan acceptera sitt barnbarn som hon är utan måste ändra på henne för att kunna visa upp henne. *fnys*
Och appropå biblioteksassistenterna så håller jag med om att de är en kompetent yrkesgrupp och jag har egentligen inga problem med att de anställs utan att ha bibliotekarieutbildning. Men det måste premieras att ha genomgått utbildningen också, med större ansvarsområde och högre lön. Jag blir tokarg bara jag tänker på att jag skulle ha läst i fyra år och dragit på mig 200 000+ i studielån utan att få något för det.
Fick veta igår att jag ska bli fotograferad om en par veckor till hemsidan. Det låter inte speciellt kul, men vad värre är att skolan tydligen propsar på att ha med mig i skolkatalogen också! Jag trodde att jag föralltid lämnat oron för skolfotot bakom mig när jag gick ur gymnasiet. Men icke...
~E~
Kommentarer
Trackback
