intelligentbibliotek

Jag är toktrött!

Hälsade på uppe i norrland under en intensiv helg. Det blev 60 mil på fredagen under 13 timmar med en shoppingrunda inslängd i mitten. Sedan en rolig "fångarna på fortet" - lördag med K, syster, svåger och lillebror. Följt av kalaskul 100 års fest på gamla högstadiet med gamla bekanta och nya (chockrosa) skor. På söndagen var det hemfärd igen, vi kom 55 mil - sedan dog bilen...

Vi lyckades stanna på en busshållsplats. K sa att det känts som om gaspedalen bara slutat fungera, sen tändes batterilampan och oljelampan innan bilen dog. Vi klev ur bilen och öppnade motorhuven medan bilar och långtradare dundrade förbi så vår lilla bebisbil fladdrade som ett löv på svaj. Vi böjde oss ner över motorn i djup begrundan och skruvade på locket till oljan, petade försiktigt på diverse sladdar och brände oss lite på den-stora-saken-i-mitten innan vi lugnt stängde motorhuven igen och konstaterade att vi verkligen inte hade en aning om vad som var fel. Och om vi hade haft det, typ om en liten röd lampa blinkat med en text som sa att här är det trasigt, skulle vi ändå inte ha en aning, varken om vad den trasiga motorgrunkan kunde tänkas heta eller hur man skulle laga den.  

Jag ringde morbror mekanikern och han instruerade oss att kolla oljan (inget fel) och känna på remmen på sidan av den-stora-saken-i-mitten (hel och spänd). Då återstod antingen ett fel på oljetrycket i motorn (very very bad) eller nått sorts elektriskt fel (vilket verkar vara ett samlingsnamn på alla övriga fel som inte har med vätska och/eller remmar att göra). Trötta och irriterade på den dumma bebisbilen fick vi ringa en bärgare som meddelade att han inte kunde skjutsa bilen till en verkstad i hemstaden utan var tvungen att ta den till närmaste verkstad (5 mil hemmifrån) och att han inte kunde skjutsa oss varken till hemstaden eller närmaste verkstad. K fick istället ringa sin farmor som snällt kastade sig i bilen och körde drygt tio mil för att hämta upp oss på en busshållsplats ute i skogen i bäckmörkret. K och jag ägnade timmen vi fick vänta på farmorn med att svära lite över bärgaren och dum-bilen, sen kastade vi prick på en vägskylt och sen lekte vi sickenblås (heter det så?) som Emil och Ida gjorde i Emil i Lönneberga, rättare sagt K försökte leka det och jag försökte låta bli genom att nypa honom istället för att kittlas i magen.

Vid tio på kvällen var vi hemma igen. Där hade målarna inte tapetserat klart - inte ens i närheten. Hallen och vardagsrummet var spacklat och plastat och täckt med ett fint lager slipdamm så att väskan rörde upp ett liten moln när vi satte ner den. Vid det laget ville jag helst bara sätta mig på rumpan och gråta en skvätt. Men jag har en snäll sambo som fixade lite att äta och en kopp te och tände ljus och kramades så där härligt länge så allt kändes lite bättre. Trots det kändes det som att jag kunde ha behövt så där 48 timmars mer sömn eller så när jag vaknade av klockan i morse.

Så det har varit en seg måndag. Långa timmar och ovanligt irriterande barn och störiga låntagare. Dessutom visade det sig att utställningen som jag marknadsfört som en bildutställning om hundar visade sig vara en informativ utställning om djurplågeri (jag hatar att inte vara rätt informerad!). Så förutom att jag nu har en vägg på bibblan tapetserad med otäcka bilder på plågade djur har jag upptäckt, när jag försökt komma åt att läsa informationen, att den dessutom är sorgligt felstavad (talrik, lamkött, dårligt och alvarligt blandat med syftningsfel, gramatiska fel och olika tempus, plus att alltihop saknar källor). Kan det inte bli tisdag snart?