Höstlovspyssel och en massa funderingar
Har haft pysseldag på biblioteket idag. 28 ungar i varierande åldrar tillverkade spindlar och pumpalyktor i papper och målade halloweenbilder för glatta livet. Allt som allt tog det två timmar och nu är jag helt slut! Hur orkar förskolelärare och såna som arbetar med barn, dag ut och dag in? Jag skulle kunna krypa upp i bibliotekssoffan nu direkt och sova resten av dagen :P
K har fått nys om ett jobb i *köping som han ska söka. Det finns en mycket god chans att han kommer att få det, han är i vilket fall väldigt kvalificerad för jobbet. Jag har mycket kluvna känslor inför det hela. Å ena sidan är det ju precis vad jag vill! Att flytta upp till en köping, nära min bästa vän och nära Ks bästa vän. Komma närmre min familj och kanske så småningom få ett jobb som inte innebär ensamhet på en liten filial ute i obygden. En chans att lära mig mer och utvecklas, snabbare, och få ett socialliv igen. Men å andra sidan är jag livrädd för att behöva gå till min chef och erkänna att jag ger upp redan. Att jag aldrig egentligen planerade att bli särskilt varaktig här nere och att jag sviker dem och lämnar min filial, mer eller mindre i samma skick som jag fick det, utan någon varaktig plan för skolbiblioteksverksamheten. Att jag skulle lämna ungarna på skolan i sticket, nu när de precis lärt sig vad jag heter och att jag är ganska snäll och känner igen dem och vet vad de gillar för böcker på ett ungefär.
Men hur jag än vrider och vänder på det så tror jag att jag måste röra på mig inom en ganska snar framtid. Så här i efterhand kan jag se hur dumt det var av dem att placera en helt nyutbildad bibliotekarie på en filial utan arbetskamrater. Jag har för lite erfarenheter för att göra ett särskilt bra jobb när det kommer till långsiktig planering, för skolbiblioteket framförallt. Och eftersom jag är ensam på arbetsplatsen tar det mig evigheter att lära mig nya saker och utvecklas, något som skulle gått så mycket snabbare på en arbetsplats där jag direkt kunnat fråga någon när en fråga dykt upp. Här måste jag antingen lista ut hur man gör saker själv, eller sitta i telefonen konstant för att fråga någon på huvudbiblioteket hur man gör. Oavsett tar det en massa tid och blir ändå inte så bra som jag vill oftast.
Även K behöver ett annat arbete tror jag. Han har visserligen avancerat snabbt på jobbet han har nu och jag tror han trivs med ansvaret. Men han jobbar alldeles för många timmar och med de två timmar han måste pendla varje dag blir det till 14 timmars dagar ungefär 5 dagar i veckan. Det känns som om vi aldrig ses längre, vi bara äter och sover ihop mer eller mindre. Det nya jobbet skulle innebära fast heltid utan pendling och mer ansvar. Stor skillnad!
Sen är det andra saker som spelar in också. Jag trodde jag var med barn förra veckan. Skitläskigt! Jag misstänkte det i två dagar innan vi köpte ett gravtest och kollade. Det visade sig vara falskt alarm, men på den tiden jag gått och tänkt på det hade jag liksom börjat komma till rätta med tanken på att vara med barn. Jag var märkligt besviken efteråt och grinade och skrämde K från vettet. Vi hade inte planerat att bli gravida nu eller inom någon snar framtid, men det fick mig att börja räkna. När är det lagom att börja? Vill jag ha barn? Vill K ha barn? Och om jag skulle byta jobb nu, hur blir det det då? Även om jag skulle ha övermänsklig tur en gång till och få fast jobb direkt (vilket känns helt orealistiskt) så skulle det ju kännas helt fel att bli med barn det första man gör på nya jobbet. Och om jag får jobba som timvikarie kan det ju inte ens komma på fråga... eller? Usch, läskigt! Jag ska glömma att jag tänkte på det ens så länge!
Har en lång dag idag, jobbar från åtta till sju, men imorn ska jag bara vara här i tre-fyra timmar. Skönt =)
~E~
K har fått nys om ett jobb i *köping som han ska söka. Det finns en mycket god chans att han kommer att få det, han är i vilket fall väldigt kvalificerad för jobbet. Jag har mycket kluvna känslor inför det hela. Å ena sidan är det ju precis vad jag vill! Att flytta upp till en köping, nära min bästa vän och nära Ks bästa vän. Komma närmre min familj och kanske så småningom få ett jobb som inte innebär ensamhet på en liten filial ute i obygden. En chans att lära mig mer och utvecklas, snabbare, och få ett socialliv igen. Men å andra sidan är jag livrädd för att behöva gå till min chef och erkänna att jag ger upp redan. Att jag aldrig egentligen planerade att bli särskilt varaktig här nere och att jag sviker dem och lämnar min filial, mer eller mindre i samma skick som jag fick det, utan någon varaktig plan för skolbiblioteksverksamheten. Att jag skulle lämna ungarna på skolan i sticket, nu när de precis lärt sig vad jag heter och att jag är ganska snäll och känner igen dem och vet vad de gillar för böcker på ett ungefär.
Men hur jag än vrider och vänder på det så tror jag att jag måste röra på mig inom en ganska snar framtid. Så här i efterhand kan jag se hur dumt det var av dem att placera en helt nyutbildad bibliotekarie på en filial utan arbetskamrater. Jag har för lite erfarenheter för att göra ett särskilt bra jobb när det kommer till långsiktig planering, för skolbiblioteket framförallt. Och eftersom jag är ensam på arbetsplatsen tar det mig evigheter att lära mig nya saker och utvecklas, något som skulle gått så mycket snabbare på en arbetsplats där jag direkt kunnat fråga någon när en fråga dykt upp. Här måste jag antingen lista ut hur man gör saker själv, eller sitta i telefonen konstant för att fråga någon på huvudbiblioteket hur man gör. Oavsett tar det en massa tid och blir ändå inte så bra som jag vill oftast.
Även K behöver ett annat arbete tror jag. Han har visserligen avancerat snabbt på jobbet han har nu och jag tror han trivs med ansvaret. Men han jobbar alldeles för många timmar och med de två timmar han måste pendla varje dag blir det till 14 timmars dagar ungefär 5 dagar i veckan. Det känns som om vi aldrig ses längre, vi bara äter och sover ihop mer eller mindre. Det nya jobbet skulle innebära fast heltid utan pendling och mer ansvar. Stor skillnad!
Sen är det andra saker som spelar in också. Jag trodde jag var med barn förra veckan. Skitläskigt! Jag misstänkte det i två dagar innan vi köpte ett gravtest och kollade. Det visade sig vara falskt alarm, men på den tiden jag gått och tänkt på det hade jag liksom börjat komma till rätta med tanken på att vara med barn. Jag var märkligt besviken efteråt och grinade och skrämde K från vettet. Vi hade inte planerat att bli gravida nu eller inom någon snar framtid, men det fick mig att börja räkna. När är det lagom att börja? Vill jag ha barn? Vill K ha barn? Och om jag skulle byta jobb nu, hur blir det det då? Även om jag skulle ha övermänsklig tur en gång till och få fast jobb direkt (vilket känns helt orealistiskt) så skulle det ju kännas helt fel att bli med barn det första man gör på nya jobbet. Och om jag får jobba som timvikarie kan det ju inte ens komma på fråga... eller? Usch, läskigt! Jag ska glömma att jag tänkte på det ens så länge!
Har en lång dag idag, jobbar från åtta till sju, men imorn ska jag bara vara här i tre-fyra timmar. Skönt =)
~E~
Kommentarer
Trackback
