intelligentbibliotek

Träffade igår på en låntagare som säkert kan definieras som den manlige versionen av Rs surkäring. Han lämnade in en bok som var försenad och ville betala sin övertidsavgift med en gång. Jag lyste in boken och kunde konstatera att boken inte var så försenad att den genererat någon skuld, men att han hade en gammal skuld på 90 kronor. Mannen som nyss stått och skramlat lite välvilligt överlägset med sina småpengar såg snopen ut. Jag visade honom detaljerna för hans skuld, vilka böcker det gällde och vilka datum. Då blev han sur och menade att dom böckerna hade han minsann aldrig lånat! Och den skulden tänkte han verkligen inte betala! Jag bad honom så vänligt jag kunde att kolla upp hemma om det inte kunde vara så kanske att han ändå hade lånat de böckerna i sommras, eller om det kanske var hans fru? Mannen var mycket upprörd och basunerade ut över hela biblioteket att visst, det kunde han väl göra, men han var helt säker på att han inte lånat de där böckerna. Istället menade han att jag måste ha gjort fel på något sätt, eller att någon annan lånat i hans namn. Vid det laget var jag hjärtligt trött på karln, han var onödigt otrevlig och högljudd. Jag förklarade att böckerna var registrerade som utlånade på hans kort i våras och att dom var registrerade som återlämnade för en månad sedan och att jag trodde det var högst osannolikt att det skett något misstag, särskilt som han hade sitt lånekort kvar. Jaha, och vem ska jag ta upp det här med om jag inte ska betala den skulden? Undrade mannen snorkigt. Är det dig? Eller ska vi ta det i tinget? (suck!) Men han gick i alla fall hem och det tog säkert fem minuter innan de stackars tanterna som han skrämt bort vågade sig fram till lånedisken.

En halvtimme senare ringer mannen till biblioteket. Då visar det sig att hans fru visserligen hade lånat de där böckerna, men nu kom han tydligt ihåg att han redan betalat skulden på 90 kronor när han lämnade tillbaka dem. Men eftersom han inte hade fått något kvitto, stod ju hans ord mot mitt. Jag menade att jag brukar ta bort skulden ur systemet direkt när en skuld betalas och skriva upp det på bibliotekets kvitteringsblock för redovisning, vilket jag inte gjort i det här fallet. Då kom mannen ihåg att när han lämnat tillbaka böckerna hade den gamla bibliotekarien hållt på och lärt upp en ny förmåga och att det säkert blivit fel där (med tydlig hänsyftning på vår uppenbara inkompetens). Jag förklarade att den gamla bibliotekarien gett mig min introduktion i början av augusti och att han enligt datorn lämnat tillbaka böckerna i fråga i mitten av september, så det kunde inte stämma. Jaha, och vad gör du om jag helt enkelt inte betalar skulden då? Utmanade mannen. Jag vet inte exakt vad som händer då, svarade jag. Om skulden hade överstigit 100 kronor hade han blivit stoppad som låntagare, men jag var osäker på vad som gällde för en mindre summa. Då blev han upprörd igen och menade att han kunde klippa sitt kort med en gång om det var så här man skulle bli behandlad från bibliotekets sida! Och skulle han ta det till tinget eller till kommunstämman? (herregud, 90 jäkla kronor!) Jag försökte lugna ner honom, men ärligt talat var jag skittrött på hans barnsliga damp-utbrott. Jag förklarade lugnt att jag inte försökte vara elak mot honom och att jag naturligtvis inte tyckte att han skulle klippa sitt lånekort. Jag lovade att gå igenom mina kvittenspapper igen och kolla upp med huvudbiblioteket hur man ska ställa sig i ett sådant här läge. Sedan sa jag helt enkelt hej och la på.

Är inte riktigt säker på hur jag ska hantera surgubbe-situationen. Jag kan inte med 100% säkert säga att han inte har betalat skulden. Men hans idiotiska bemötande gör att det tar emot att försöka vara tillmötesgående. The downside av att ha ett serviceyrke kanske?

Ja ja, back to work!

~E~