I skarven mellan höst och vinter
I morse när jag gick till bussen var det riktigt kallt för första gången här nere i söder.
Allt var tyst och helt vindstilla, inget rörde sig och allt, varje grässtrå och varje gren och varje kvarglömt höstlöv, var täckt av en tunn hinna frost. Alla färger lite dämpade av det silvriga som glittrade lite i det gryende morgonljuset (vackert på gränsen till klyschigt alltså).
Det fick mig att inse att det inte är så långt kvar till vinter på riktigt. Snö och ljuset det för med sig. Advent och ljusen det för med sig. Jul... och värmen, färgerna och dofterna det för med sig.
Lycka!~E~
Höstlovspyssel och en massa funderingar
Har haft pysseldag på biblioteket idag. 28 ungar i varierande åldrar tillverkade spindlar och pumpalyktor i papper och målade halloweenbilder för glatta livet. Allt som allt tog det två timmar och nu är jag helt slut! Hur orkar förskolelärare och såna som arbetar med barn, dag ut och dag in? Jag skulle kunna krypa upp i bibliotekssoffan nu direkt och sova resten av dagen :P
K har fått nys om ett jobb i *köping som han ska söka. Det finns en mycket god chans att han kommer att få det, han är i vilket fall väldigt kvalificerad för jobbet. Jag har mycket kluvna känslor inför det hela. Å ena sidan är det ju precis vad jag vill! Att flytta upp till en köping, nära min bästa vän och nära Ks bästa vän. Komma närmre min familj och kanske så småningom få ett jobb som inte innebär ensamhet på en liten filial ute i obygden. En chans att lära mig mer och utvecklas, snabbare, och få ett socialliv igen. Men å andra sidan är jag livrädd för att behöva gå till min chef och erkänna att jag ger upp redan. Att jag aldrig egentligen planerade att bli särskilt varaktig här nere och att jag sviker dem och lämnar min filial, mer eller mindre i samma skick som jag fick det, utan någon varaktig plan för skolbiblioteksverksamheten. Att jag skulle lämna ungarna på skolan i sticket, nu när de precis lärt sig vad jag heter och att jag är ganska snäll och känner igen dem och vet vad de gillar för böcker på ett ungefär.
Men hur jag än vrider och vänder på det så tror jag att jag måste röra på mig inom en ganska snar framtid. Så här i efterhand kan jag se hur dumt det var av dem att placera en helt nyutbildad bibliotekarie på en filial utan arbetskamrater. Jag har för lite erfarenheter för att göra ett särskilt bra jobb när det kommer till långsiktig planering, för skolbiblioteket framförallt. Och eftersom jag är ensam på arbetsplatsen tar det mig evigheter att lära mig nya saker och utvecklas, något som skulle gått så mycket snabbare på en arbetsplats där jag direkt kunnat fråga någon när en fråga dykt upp. Här måste jag antingen lista ut hur man gör saker själv, eller sitta i telefonen konstant för att fråga någon på huvudbiblioteket hur man gör. Oavsett tar det en massa tid och blir ändå inte så bra som jag vill oftast.
Även K behöver ett annat arbete tror jag. Han har visserligen avancerat snabbt på jobbet han har nu och jag tror han trivs med ansvaret. Men han jobbar alldeles för många timmar och med de två timmar han måste pendla varje dag blir det till 14 timmars dagar ungefär 5 dagar i veckan. Det känns som om vi aldrig ses längre, vi bara äter och sover ihop mer eller mindre. Det nya jobbet skulle innebära fast heltid utan pendling och mer ansvar. Stor skillnad!
Sen är det andra saker som spelar in också. Jag trodde jag var med barn förra veckan. Skitläskigt! Jag misstänkte det i två dagar innan vi köpte ett gravtest och kollade. Det visade sig vara falskt alarm, men på den tiden jag gått och tänkt på det hade jag liksom börjat komma till rätta med tanken på att vara med barn. Jag var märkligt besviken efteråt och grinade och skrämde K från vettet. Vi hade inte planerat att bli gravida nu eller inom någon snar framtid, men det fick mig att börja räkna. När är det lagom att börja? Vill jag ha barn? Vill K ha barn? Och om jag skulle byta jobb nu, hur blir det det då? Även om jag skulle ha övermänsklig tur en gång till och få fast jobb direkt (vilket känns helt orealistiskt) så skulle det ju kännas helt fel att bli med barn det första man gör på nya jobbet. Och om jag får jobba som timvikarie kan det ju inte ens komma på fråga... eller? Usch, läskigt! Jag ska glömma att jag tänkte på det ens så länge!
Har en lång dag idag, jobbar från åtta till sju, men imorn ska jag bara vara här i tre-fyra timmar. Skönt =)
~E~
K har fått nys om ett jobb i *köping som han ska söka. Det finns en mycket god chans att han kommer att få det, han är i vilket fall väldigt kvalificerad för jobbet. Jag har mycket kluvna känslor inför det hela. Å ena sidan är det ju precis vad jag vill! Att flytta upp till en köping, nära min bästa vän och nära Ks bästa vän. Komma närmre min familj och kanske så småningom få ett jobb som inte innebär ensamhet på en liten filial ute i obygden. En chans att lära mig mer och utvecklas, snabbare, och få ett socialliv igen. Men å andra sidan är jag livrädd för att behöva gå till min chef och erkänna att jag ger upp redan. Att jag aldrig egentligen planerade att bli särskilt varaktig här nere och att jag sviker dem och lämnar min filial, mer eller mindre i samma skick som jag fick det, utan någon varaktig plan för skolbiblioteksverksamheten. Att jag skulle lämna ungarna på skolan i sticket, nu när de precis lärt sig vad jag heter och att jag är ganska snäll och känner igen dem och vet vad de gillar för böcker på ett ungefär.
Men hur jag än vrider och vänder på det så tror jag att jag måste röra på mig inom en ganska snar framtid. Så här i efterhand kan jag se hur dumt det var av dem att placera en helt nyutbildad bibliotekarie på en filial utan arbetskamrater. Jag har för lite erfarenheter för att göra ett särskilt bra jobb när det kommer till långsiktig planering, för skolbiblioteket framförallt. Och eftersom jag är ensam på arbetsplatsen tar det mig evigheter att lära mig nya saker och utvecklas, något som skulle gått så mycket snabbare på en arbetsplats där jag direkt kunnat fråga någon när en fråga dykt upp. Här måste jag antingen lista ut hur man gör saker själv, eller sitta i telefonen konstant för att fråga någon på huvudbiblioteket hur man gör. Oavsett tar det en massa tid och blir ändå inte så bra som jag vill oftast.
Även K behöver ett annat arbete tror jag. Han har visserligen avancerat snabbt på jobbet han har nu och jag tror han trivs med ansvaret. Men han jobbar alldeles för många timmar och med de två timmar han måste pendla varje dag blir det till 14 timmars dagar ungefär 5 dagar i veckan. Det känns som om vi aldrig ses längre, vi bara äter och sover ihop mer eller mindre. Det nya jobbet skulle innebära fast heltid utan pendling och mer ansvar. Stor skillnad!
Sen är det andra saker som spelar in också. Jag trodde jag var med barn förra veckan. Skitläskigt! Jag misstänkte det i två dagar innan vi köpte ett gravtest och kollade. Det visade sig vara falskt alarm, men på den tiden jag gått och tänkt på det hade jag liksom börjat komma till rätta med tanken på att vara med barn. Jag var märkligt besviken efteråt och grinade och skrämde K från vettet. Vi hade inte planerat att bli gravida nu eller inom någon snar framtid, men det fick mig att börja räkna. När är det lagom att börja? Vill jag ha barn? Vill K ha barn? Och om jag skulle byta jobb nu, hur blir det det då? Även om jag skulle ha övermänsklig tur en gång till och få fast jobb direkt (vilket känns helt orealistiskt) så skulle det ju kännas helt fel att bli med barn det första man gör på nya jobbet. Och om jag får jobba som timvikarie kan det ju inte ens komma på fråga... eller? Usch, läskigt! Jag ska glömma att jag tänkte på det ens så länge!
Har en lång dag idag, jobbar från åtta till sju, men imorn ska jag bara vara här i tre-fyra timmar. Skönt =)
~E~
Min bedrövliga dag
Det började i morse med att jag var trött som en levande död redan när jag steg upp. Gjorde några halvhjärtade försök att vakna och göra mig iordning. Sedan åkte K till jobbet och jag gick direkt tillbaka till sängen. Min ursprungliga plan var ju att åka till jobbet vid sju som vanligt, men jag sov till nio innan jag vaknade med dåligt samvete för att jag låg och drog mig medan stackars K redan jobbat flera timmar.
Drog på mig bekväma kläder, så likt mjukisbyxor och en collagetröja som man kan komma utan att det faktiskt är mjukisbyxor och collagetröja. Steg utanför dörren och höll på att frysa ihjäl, jäkla snålblåst!
På väg till jobbet hoppar jag på en groda. Jag skulle hoppa över en vattenpöl och såg den försent så jag satte ner ena foten på den jättehårt! Jag tror inte att jag dödade den, jag bara fullkomligt krossade bakbenet så att den riktigt fick lida istället. Stackars, stackars grodan.
Kommer till jobbet och har förvandlats till den där levande döda igen. Hur trött som helst. Ögonen känns som att jag levt i en mörk grotta de senaste tjugo åren och nu plötsligt hamnat under en strålkastare. Det är kallt som vanligt i biblioteket.
Upptäcker att ruccolan som jag blandat i lunchmaten förmodligen sett sina bästa dagar redan förra veckan och allt smakar lätt av kompost.
Barnen är för högljudda och allt dom gör irriterar mig.
Jobbar till sju ikväll, kommer vara hemma vid åtta ungefär. Sen kommer K vid halv nio eller så. Känns som om det är en evighet dit!
Tror det värsta hittills är grodan. Jag tycker så mycket om små grodor egentligen.
~E~
Surgubbe-situationen
Träffade igår på en låntagare som säkert kan definieras som den manlige versionen av Rs surkäring. Han lämnade in en bok som var försenad och ville betala sin övertidsavgift med en gång. Jag lyste in boken och kunde konstatera att boken inte var så försenad att den genererat någon skuld, men att han hade en gammal skuld på 90 kronor. Mannen som nyss stått och skramlat lite välvilligt överlägset med sina småpengar såg snopen ut. Jag visade honom detaljerna för hans skuld, vilka böcker det gällde och vilka datum. Då blev han sur och menade att dom böckerna hade han minsann aldrig lånat! Och den skulden tänkte han verkligen inte betala! Jag bad honom så vänligt jag kunde att kolla upp hemma om det inte kunde vara så kanske att han ändå hade lånat de böckerna i sommras, eller om det kanske var hans fru? Mannen var mycket upprörd och basunerade ut över hela biblioteket att visst, det kunde han väl göra, men han var helt säker på att han inte lånat de där böckerna. Istället menade han att jag måste ha gjort fel på något sätt, eller att någon annan lånat i hans namn. Vid det laget var jag hjärtligt trött på karln, han var onödigt otrevlig och högljudd. Jag förklarade att böckerna var registrerade som utlånade på hans kort i våras och att dom var registrerade som återlämnade för en månad sedan och att jag trodde det var högst osannolikt att det skett något misstag, särskilt som han hade sitt lånekort kvar. Jaha, och vem ska jag ta upp det här med om jag inte ska betala den skulden? Undrade mannen snorkigt. Är det dig? Eller ska vi ta det i tinget? (suck!) Men han gick i alla fall hem och det tog säkert fem minuter innan de stackars tanterna som han skrämt bort vågade sig fram till lånedisken.
En halvtimme senare ringer mannen till biblioteket. Då visar det sig att hans fru visserligen hade lånat de där böckerna, men nu kom han tydligt ihåg att han redan betalat skulden på 90 kronor när han lämnade tillbaka dem. Men eftersom han inte hade fått något kvitto, stod ju hans ord mot mitt. Jag menade att jag brukar ta bort skulden ur systemet direkt när en skuld betalas och skriva upp det på bibliotekets kvitteringsblock för redovisning, vilket jag inte gjort i det här fallet. Då kom mannen ihåg att när han lämnat tillbaka böckerna hade den gamla bibliotekarien hållt på och lärt upp en ny förmåga och att det säkert blivit fel där (med tydlig hänsyftning på vår uppenbara inkompetens). Jag förklarade att den gamla bibliotekarien gett mig min introduktion i början av augusti och att han enligt datorn lämnat tillbaka böckerna i fråga i mitten av september, så det kunde inte stämma. Jaha, och vad gör du om jag helt enkelt inte betalar skulden då? Utmanade mannen. Jag vet inte exakt vad som händer då, svarade jag. Om skulden hade överstigit 100 kronor hade han blivit stoppad som låntagare, men jag var osäker på vad som gällde för en mindre summa. Då blev han upprörd igen och menade att han kunde klippa sitt kort med en gång om det var så här man skulle bli behandlad från bibliotekets sida! Och skulle han ta det till tinget eller till kommunstämman? (herregud, 90 jäkla kronor!) Jag försökte lugna ner honom, men ärligt talat var jag skittrött på hans barnsliga damp-utbrott. Jag förklarade lugnt att jag inte försökte vara elak mot honom och att jag naturligtvis inte tyckte att han skulle klippa sitt lånekort. Jag lovade att gå igenom mina kvittenspapper igen och kolla upp med huvudbiblioteket hur man ska ställa sig i ett sådant här läge. Sedan sa jag helt enkelt hej och la på.
Är inte riktigt säker på hur jag ska hantera surgubbe-situationen. Jag kan inte med 100% säkert säga att han inte har betalat skulden. Men hans idiotiska bemötande gör att det tar emot att försöka vara tillmötesgående. The downside av att ha ett serviceyrke kanske?
Ja ja, back to work!
En halvtimme senare ringer mannen till biblioteket. Då visar det sig att hans fru visserligen hade lånat de där böckerna, men nu kom han tydligt ihåg att han redan betalat skulden på 90 kronor när han lämnade tillbaka dem. Men eftersom han inte hade fått något kvitto, stod ju hans ord mot mitt. Jag menade att jag brukar ta bort skulden ur systemet direkt när en skuld betalas och skriva upp det på bibliotekets kvitteringsblock för redovisning, vilket jag inte gjort i det här fallet. Då kom mannen ihåg att när han lämnat tillbaka böckerna hade den gamla bibliotekarien hållt på och lärt upp en ny förmåga och att det säkert blivit fel där (med tydlig hänsyftning på vår uppenbara inkompetens). Jag förklarade att den gamla bibliotekarien gett mig min introduktion i början av augusti och att han enligt datorn lämnat tillbaka böckerna i fråga i mitten av september, så det kunde inte stämma. Jaha, och vad gör du om jag helt enkelt inte betalar skulden då? Utmanade mannen. Jag vet inte exakt vad som händer då, svarade jag. Om skulden hade överstigit 100 kronor hade han blivit stoppad som låntagare, men jag var osäker på vad som gällde för en mindre summa. Då blev han upprörd igen och menade att han kunde klippa sitt kort med en gång om det var så här man skulle bli behandlad från bibliotekets sida! Och skulle han ta det till tinget eller till kommunstämman? (herregud, 90 jäkla kronor!) Jag försökte lugna ner honom, men ärligt talat var jag skittrött på hans barnsliga damp-utbrott. Jag förklarade lugnt att jag inte försökte vara elak mot honom och att jag naturligtvis inte tyckte att han skulle klippa sitt lånekort. Jag lovade att gå igenom mina kvittenspapper igen och kolla upp med huvudbiblioteket hur man ska ställa sig i ett sådant här läge. Sedan sa jag helt enkelt hej och la på.
Är inte riktigt säker på hur jag ska hantera surgubbe-situationen. Jag kan inte med 100% säkert säga att han inte har betalat skulden. Men hans idiotiska bemötande gör att det tar emot att försöka vara tillmötesgående. The downside av att ha ett serviceyrke kanske?
Ja ja, back to work!
~E~
När jag ser bestämd ut
När jag ser bestämd ut i mitt bemötande är det för att jag är grinig. Och när jag är grinig hittar jag på förolämpningar till mina låntagare. Idag såg jag bestämd ut när en förbannad kärring snodde alla mina kronor....
To be continued...
R
To be continued...
R
Mitt första bokprat
Har haft mitt första bokprat nånsin! Vilken otrolig adrenalinkick! Det här måste vara mitt yrkes motsvarighet till att nå toppen av mount everest eller rädda nåns liv eller så =D
Efter skitmycket förberedelser där jag läst typ tjugo böcker och sen valt ut tio av dom och sen ändrat mig i sista stund och kasserat två och valt en annan, var det dags. Nio elever och så jag runt konferensbordet. Jag började med att presentera mig och skämtade om att de var mina försökskaniner eftersom det här var mitt första bokprat. Ingen skrattade. Nervös som sjutton och med darrande händer presenterade jag först tre olika faktaboksserier som jag valt ut för att ge dem en idé om vilka faktaböcker för barn och ungdomar som finns på biblioteket. Ingen såg särskilt intresserad ut. Sedan lade jag fram de skönlitterära böckerna jag valt ut. Fem stycken i lite varierande svårighetsgrad:
Önskestjärnan av Ingelin Angeborn
Ottolina och mysteriet med skolspöket av Chris Riddell
Den magiska kepsen av Petter Lidbeck
Yxan av Gary Paulsen
Flickan utan minne av Petter Lidbeck
En av flickorna böjde sig fram och granskade böckerna. Hon hade läst en av dom; Flickan utan minne och tyckte att den var jättespännande. Det gav mig liksom en öppning att skapa lite dialog och bjuda in dem i samtalet. Jag berättade vad böckerna handlade om och vilken genre de hörde till på ett ungefär. Visade lite hur det såg ut i dem och försökte entuasmera dem. Och det fungerade! Plötsligt var de intresserade och lutade sig fram över bordet för att se bättre, frågade om böckerna och hängde med. Jag var så lycklig.
Fyra av böckerna blev utlånade direkt. Önskestjärnan var det tyvärr ingen som ville låna (trots att boken faktiskt var välskriven och riktigt spännande!) och faktaböckerna tittade de knappt åt. Då vet jag det till nästa gång, liksom.
Och efter att ha läst alla dom här barn- och ungdomsböckerna kan jag varmt rekomendera Petter Lidbecks böcker. Jag har nu läst tre böcker av honom (Flickan utan minne, Den magiska kepsen och Världens elakaste fröken) och han håller hög nivå, vare sig det är läskigt, roligt eller om relationer. Tummen upp!
~E~
Efter skitmycket förberedelser där jag läst typ tjugo böcker och sen valt ut tio av dom och sen ändrat mig i sista stund och kasserat två och valt en annan, var det dags. Nio elever och så jag runt konferensbordet. Jag började med att presentera mig och skämtade om att de var mina försökskaniner eftersom det här var mitt första bokprat. Ingen skrattade. Nervös som sjutton och med darrande händer presenterade jag först tre olika faktaboksserier som jag valt ut för att ge dem en idé om vilka faktaböcker för barn och ungdomar som finns på biblioteket. Ingen såg särskilt intresserad ut. Sedan lade jag fram de skönlitterära böckerna jag valt ut. Fem stycken i lite varierande svårighetsgrad:
Önskestjärnan av Ingelin Angeborn
Ottolina och mysteriet med skolspöket av Chris Riddell
Den magiska kepsen av Petter Lidbeck
Yxan av Gary Paulsen
Flickan utan minne av Petter Lidbeck
En av flickorna böjde sig fram och granskade böckerna. Hon hade läst en av dom; Flickan utan minne och tyckte att den var jättespännande. Det gav mig liksom en öppning att skapa lite dialog och bjuda in dem i samtalet. Jag berättade vad böckerna handlade om och vilken genre de hörde till på ett ungefär. Visade lite hur det såg ut i dem och försökte entuasmera dem. Och det fungerade! Plötsligt var de intresserade och lutade sig fram över bordet för att se bättre, frågade om böckerna och hängde med. Jag var så lycklig.
Fyra av böckerna blev utlånade direkt. Önskestjärnan var det tyvärr ingen som ville låna (trots att boken faktiskt var välskriven och riktigt spännande!) och faktaböckerna tittade de knappt åt. Då vet jag det till nästa gång, liksom.
Och efter att ha läst alla dom här barn- och ungdomsböckerna kan jag varmt rekomendera Petter Lidbecks böcker. Jag har nu läst tre böcker av honom (Flickan utan minne, Den magiska kepsen och Världens elakaste fröken) och han håller hög nivå, vare sig det är läskigt, roligt eller om relationer. Tummen upp!
~E~
Om litterär kvalitet och att jag kom ihåg att jag är kär
Jag har nu läst första delen i en ungdomstrilogi av Stephenie Meyer som heter Om jag kunde drömma. Den tredje delen gavs ut i år och hamnade på bokjuryns lista över de 100 bästa barn- och ungdomsböckerna 2008 (en av 25 ungdomsromaner). Jag är lätt förbryllad. Jag hade väntat mig att den skulle vara bättre. Missförstå mig rätt för den är inte dålig på något sätt, lite smått klyschig kanske, men vad jag har märkt verkar mer eller mindre all ungdomslitteratur vara litte smått klyschig. Den var tvärt om rätt underhållande och ibland ganska svår att lägga ifrån sig. Det som förbryllar mig lite är att det inte är första gången jag läst något liknande. När jag själv var ungdom läste jag en serie på fyra böcker av L M Smith som hette vampyrens kärlek tror jag. De böckerna handlade om en ung flicka som blev förälskad i en pojke som visade sig vara vampyr. I den grova handlingsramen är böckerna mycket lika även om de skiljer sig åt på en del detaljer. Flickan i Smiths böcker var blond och populär, medan flickan i Meyers böcker är brunett och visserligen ganska populär men samtidigt lite klumpig och passar inte riktigt in. Pojken som visar sig vara vampyr är däremot ungefär samma hos båda författarna, det vill säga blek, mörkhårig och dödligt vacker (minns vad jag sa om klyschigheten...). Tonen och språket i böckerna är förvillande lika och jag kan inte minnas att Smiths böcker var markant sämre än Meyers bok. Det förbryllande i det hela är den markanta statusskillnaden mellan böckerna. Där Meyer har vunnit bokjuryns pris för sin senaste bok, vilken anses som en oerhört bra ungdomsroman av en mycket skicklig författare, räknas Smiths böcker till de serieböcker som klumpas ihop med Tvillingböckerna och Kittyböckerna mer eller mindre och som liksom lite i smyg räknas till "fulkulturen". Det anses outtalat bättre att rekomendera Meyer till en lästörstig 13-åring än att rekomendera Smith. Jag är lite fascinerad av det här fenomenet hos bibliotekariesläktet. Är inte all läsning bättre än ingen läsning?
I övrigt har jag en ovanligt lugn måndag på jobbet, tack och lov. Jag är trött efter helgen, det är kul att ha främmande men man blir liksom lite dränerad på något vis istället för utvilad (vilket hade varit bättre). Men släkten åkte hem ganska tidigt på söndagseftermiddagen och jag och K kunde äntligen få lite kvalitetstid. K var en (mycket) god pojkvän och jag har varit helt fjortisfånigt kär hela dagen idag =) Jag hade kanske glömt hur (mycket) trevligt det är att ha en fästman?
I övrigt har jag en ovanligt lugn måndag på jobbet, tack och lov. Jag är trött efter helgen, det är kul att ha främmande men man blir liksom lite dränerad på något vis istället för utvilad (vilket hade varit bättre). Men släkten åkte hem ganska tidigt på söndagseftermiddagen och jag och K kunde äntligen få lite kvalitetstid. K var en (mycket) god pojkvän och jag har varit helt fjortisfånigt kär hela dagen idag =) Jag hade kanske glömt hur (mycket) trevligt det är att ha en fästman?
~E~
Bättre och bättre dag för dag (dag för dag)
Har idag haft mitt livs första biblioteksundervisning. I sucked.
"Jaha... erhm... här i sverige har vi ett klassifikationssystem som kallas SAB."
"Vad är ett klassfiktionsproblem?"
"Nej, alltså ett klassifikationssystem är... ungefär som en regel för hur böckerna ska stå. Som hemma så sorterar ni väl strumporna i en låda och kalsingarna i en låda, så dom blir lätta att hitta?"
"Hi hi du sa kalsingar!"
"Min mamma lägger mina strumpor i en låda"
"Jag har två garderober!"
"Hemma har jag..."
"Ja ja, men i alla fall, böckerna på biblioteket sorteras alltså efter vad dom handlar om. Först och främst delar man upp skönlitteratur och facklitteratur. Vet ni vad skönlitteratur och facklitteratur är?"
"Jag har läst guiness rekordbok och den får man inte låna."
"öh... precis det är en slags facklitteratur... som man inte får låna. Skönlitteratur är berättelser och sagor och påhittade historier, som lasse-majas detektivbyrå eller Harry Potter, facklitteratur handlar om hur saker är på riktigt. Till elexempel om hur man ska sköta sin hundvalp, eller hur man spelar hockey eller vad som hände i andra världskriget. Dom skönlitterära böckerna är indelade i olika grupper. För barn finns det tre olika grupper, Hcf - för dom minsta, Hcg - för dom lite större och uHc för ungdomarna."
"Vad hände i andra världskriget då?"
"Va?"
"Ja vad hände då?"
Suck...
Till nästa gång ska jag banne mig vara mer strukturerad och ha övat mer på vad jag skulle säga. Jag tror att jag lyckades lära dom var Hcf och Hcg står, var djurböcker, lek och spelböcker och historieböcker står och hur man kan se på bokryggen var boken ska ställas tillbaka. Ungefär. Försökte även pränta in de tre gyllne reglerna:
1. Gå - inte springa!
2. Prata - inte skrika!
3. Ställ tillbaka boken där du tog den.
Dom kommer säkert komma ihåg det hela förmiddagen, minst...
Det är helt enkelt ganska otacksamt att vara skolbibliotekarie ibland. Köpte tillexempel in lite olika kortspel till biblioteket som dom kan spela på rasterna. Det tog en halvtimme och sen var en utspridd på golvet och en var snodd och ungarna väck. Jäkla småligister!
Som tur är finns det ju bra ungar också och många gånger är det riktigt kul, när man känner att man når fram och faktiskt kan vara till hjälp.
I övrigt börjar allt så sakta ordna upp sig. Jag fattar mer och mer vad jag håller på med och får inte panik över att behöva gå och fika i lärarrummet längre. Här om dagen åkte jag och K till affären klockan sju på kvällen. Energin räckte liksom till det för första gången på typ två månader (normalt sett har vi legat och snarkat bredvid varandra i soffan vid den tiden).
För att fira ska jag använda upp all nyfunnen energi till städning och uppackning av lådor i eftermiddag. Yey!
"Jaha... erhm... här i sverige har vi ett klassifikationssystem som kallas SAB."
"Vad är ett klassfiktionsproblem?"
"Nej, alltså ett klassifikationssystem är... ungefär som en regel för hur böckerna ska stå. Som hemma så sorterar ni väl strumporna i en låda och kalsingarna i en låda, så dom blir lätta att hitta?"
"Hi hi du sa kalsingar!"
"Min mamma lägger mina strumpor i en låda"
"Jag har två garderober!"
"Hemma har jag..."
"Ja ja, men i alla fall, böckerna på biblioteket sorteras alltså efter vad dom handlar om. Först och främst delar man upp skönlitteratur och facklitteratur. Vet ni vad skönlitteratur och facklitteratur är?"
"Jag har läst guiness rekordbok och den får man inte låna."
"öh... precis det är en slags facklitteratur... som man inte får låna. Skönlitteratur är berättelser och sagor och påhittade historier, som lasse-majas detektivbyrå eller Harry Potter, facklitteratur handlar om hur saker är på riktigt. Till elexempel om hur man ska sköta sin hundvalp, eller hur man spelar hockey eller vad som hände i andra världskriget. Dom skönlitterära böckerna är indelade i olika grupper. För barn finns det tre olika grupper, Hcf - för dom minsta, Hcg - för dom lite större och uHc för ungdomarna."
"Vad hände i andra världskriget då?"
"Va?"
"Ja vad hände då?"
Suck...
Till nästa gång ska jag banne mig vara mer strukturerad och ha övat mer på vad jag skulle säga. Jag tror att jag lyckades lära dom var Hcf och Hcg står, var djurböcker, lek och spelböcker och historieböcker står och hur man kan se på bokryggen var boken ska ställas tillbaka. Ungefär. Försökte även pränta in de tre gyllne reglerna:
1. Gå - inte springa!
2. Prata - inte skrika!
3. Ställ tillbaka boken där du tog den.
Dom kommer säkert komma ihåg det hela förmiddagen, minst...
Det är helt enkelt ganska otacksamt att vara skolbibliotekarie ibland. Köpte tillexempel in lite olika kortspel till biblioteket som dom kan spela på rasterna. Det tog en halvtimme och sen var en utspridd på golvet och en var snodd och ungarna väck. Jäkla småligister!
Som tur är finns det ju bra ungar också och många gånger är det riktigt kul, när man känner att man når fram och faktiskt kan vara till hjälp.
I övrigt börjar allt så sakta ordna upp sig. Jag fattar mer och mer vad jag håller på med och får inte panik över att behöva gå och fika i lärarrummet längre. Här om dagen åkte jag och K till affären klockan sju på kvällen. Energin räckte liksom till det för första gången på typ två månader (normalt sett har vi legat och snarkat bredvid varandra i soffan vid den tiden).
För att fira ska jag använda upp all nyfunnen energi till städning och uppackning av lådor i eftermiddag. Yey!
~E~
Livskvalitet och doft av kanel
Livskvalitet är ett ord som har snurrat i huvudet på mig. Det är mitt nya ord. Det började med att jag berättade för en kollega om min första lägenhet som jag fick flytta in i en varm sommar. Varje kväll gick jag två hundra meter ner till sjön och simmade. Åhh, sa kollegan avundsjukt, vilken livskvalitet. Sedan dess har jag funderat mycket på det ordet och jag har kommit fram till att jag nog inte uppskattar min tillvaro så mycket som den är värd.
Nu sitter jag på arbetstid och läser min första Lasse Maja bok under tiden som stressade föräldrar rusar omkring i höstrusket. Hög livskvalitet. Jag har en mysig känsla i kroppen och en juletids-förväntan i kroppen. Bara tre månader kvar, eller ja, i mitt fall två månader innan pyntet och musiken tar över mitt liv. Älskar julstämning. Allt är varmt och murrigt innomhus, färgerna är glada och lukterna speciella. Alla vet hur det luktar när man säger ordet "jul", eftersom dofterna är så starkt relaterade till ens egna upplevelser.
Oj, vilken utsvävning. I alla fall vet jag att ju mer jag tänker på livskvalitet, desto mer uppskattar jag det jag har. Särskilt mitt jobb.
I väntan på jul...
/R
Nu sitter jag på arbetstid och läser min första Lasse Maja bok under tiden som stressade föräldrar rusar omkring i höstrusket. Hög livskvalitet. Jag har en mysig känsla i kroppen och en juletids-förväntan i kroppen. Bara tre månader kvar, eller ja, i mitt fall två månader innan pyntet och musiken tar över mitt liv. Älskar julstämning. Allt är varmt och murrigt innomhus, färgerna är glada och lukterna speciella. Alla vet hur det luktar när man säger ordet "jul", eftersom dofterna är så starkt relaterade till ens egna upplevelser.
Oj, vilken utsvävning. I alla fall vet jag att ju mer jag tänker på livskvalitet, desto mer uppskattar jag det jag har. Särskilt mitt jobb.
I väntan på jul...
/R
