intelligentbibliotek

Det här är den bästa torsdagen på länge, rent jobbmässigt. Av en enkel anledning. Sagostunden är inställd och ersätts av skuggteater :)
I och för sig har sagostunderna blivit lättare att genomföra och mer välbesökta med sju barn som toppnotering. Men jag tycker fortfarande att det är ganska vidrigt och är slut på energi när det är över. Allt ramsande, sjungande och läsande under stelt krampleende tar upp för stor del av dagens batteridepåer. Men idag är det annorlunda. Jag ska inte bara få se skuggteater, jag ska dessutom få pyssla och tillverka skuggdockor efteråt och det är ett ganska trevligt sätt att tjäna pengar på.

Nu på morgonen hade jag två förskoleklasser här som fick sitt första lånekort. De är så enormt tacksamma och härliga att jag skulle vilja jobba enbart med den gruppen om jag fick. De är glada och entusiastiska, naturligt nyfikna och faktiskt imponerade över att jag kan skriva ut ett kvitto på deras bok på bara fem sekunder.
Och de är dessutom roliga att lyssna på. Man kan inte förbereda sig på vad som ska komma. Och deras frågor är  fantasifulla 
-Hur lång tid tar det att göra en bok?
-Min syster har ett lånekort, har hon det i plånboken?
-Hur länge funkar ett lånekort?

Men min favoritkommentar för dagen var en liten kille som kläckte ur sig, precis när de skulle gå:
- Nu drar vi baby!

//R

Tack för alla tummar :)

Tyvärr kom det bara ett barn förra veckan, vilket är ungefär det värsta scenariot. Det är väldigt svårt att hålla en liten föreställning för ett barn, så vi satte oss i soffan och läste böckerna helt enkelt. Det kändes töntigt litet och hela stunden tog kanske tio minuter, fast vi skulle hålla på en halvtimme.

Så en helt timmes nervositet bortslösad. Men jag gav inte upp. Tappert började jag planera dagens sagostund och tänkte: Nu är den första avklarad, nu har det värsta varit.
Men fick jag slippa vara nervös? Neej, då. i nästan en och en halv timme innan var jag nervös. Faan. Är det det trygga svenssonlivet som gjort mig så klen? Eller är det sviterna efter ett alltför upptaget år?

Det kom i alla fall tre barn. Wohoo tänkte jag, nu blir det fart på sagostunden. Ha. Ett barn sprang runt i tio minuter innan vi började och mamman bestämde sig för att det kanske inte var en så bra idé att han var med. Så då var det bara två..i typ tre sekunder, sen kutade den andra pojken iväg. Så då var det bara ett litet barn. I typ fem sekunder. Sedan kom den andra pojken tillbaka, med sin mamma. Och jag som hatar att ha föräldrar med eftersom det är svårare att vara barnsligt entusiastisk då (ja, till och med för mig). Men nu var det i alla fall två barn, så jag körde igång. Den andra rara lilla pojken som kutat in och ut pratade oavbrutet, jag menar verkligen oavbrutet. Suck. Men den blyga lilla flickan verkade knappt veta att det fanns ett annat barn där, så hon följde med i ramsor, sång och sagor och sa till och med till sin mamma efteråt att hon tyckte att det var roligt.
Allt var över på en kvart. Eftersom den andra pojken pratade hela tiden stressade jag på för att de inte skulle tröttna helt och jag ångrar efteråt att jag inte lade mer krut på sångpåsen, som faktiskt var det enda som den andra pojken tyckte var skoj.
Och nej, de från förra veckan dök inte upp idag.
Skit också. Jag tror att jag börjar hata sagostunder...

//R

Jag är en person som alltid blir nervös om jag ska göra något nytt. Och på torsdag ska jag börja hålla i sagostunder här på mitt lilla bibliotek. Jag var mer nervös i morse än vad jag är nu för jag gick till öppna förskolan för att marknadsföra sagostunden, som det så vackert heter.

Utrustad med en liten röd väska med Pippi Långstrump-figurer på gick jag de få metrarna till öppna förskolan. Det var oroväckande tyst där när jag kom in, men så hörde jag sång från allrummet. De hade sångstund på den stora röda mattan och gissa vad de sjöng? Pippi Långstrump!
Jag gjorde en oerhört storstilad entré med min Pippiväska. Alla barnen (och förskolepedagogerna) blev väldigt nyfikna på min väska. Och som av en händelse hade jag sångpåsen med mig som jag just fått. Den innehåller små fingerdocks-figurer som man kan sjunga om, från oskar&ellen: http://www.oskarellen.se
Så vi sjöng till alla figurer och jag delade ut våra sagostundsflyers till medryckta föräldrar.

Det kändes nästan som en kupp men det var helt oplanerat att jag skulle komma dit just under sångstunden. Så av en slump fick jag till väldigt bra reklam för sagostunden.
Nu ska jag bara genomlida skiten också...
Håll tummarna för mig på torsdag kl 15.00

Kramar
//R

Haha, nu har jag tagit ett poäng till (med lite assistans från en kollega) utan att släcka ner hela systemet.
Jag rockar!!

Och snart kommer E "hem"

Med glädje
R

Kommunens åtkomst till Book-IT och OPAC är nere för räkning sedan i lördags fick jag veta när jag kom till jobbet i morse. IT-enheten tyckter tydligen inte att det är ett prioriterat problem. Allt jag vet är att det här artar sig till att bli en mardrömsmåndag och med fortsatt nonchalans från IT-enheten kan det nog bli en skapligt mardrömslik vecka också.

~E~

Uppdatering.

Idag blev jag beordrad av en användare att köra bort de irriterande småkillarna. Lyckades inte. Så jag gick och hämtade en annan bibliotekarie som försökte hjälpa mig att köra bort dem. Men det besvarades med kaxiga svar: Men de där killarna har också suttit här länge. Varför ska jag flytta på mig? Då får du väl stänga av datorn då!
Min kollega ringde bevakningstjänst. Men innan de hann hit fick jag äran att återigen ta emot en utskällning av den agressive mannen från igår. Han påstod att jag tagit killarnas sida och att vi hanterade det här helt fel. Jag försökte förklara att vi ringt efter hjälp men han lyssnade inte. Det slutade med att jag stod tyst och lät honom skälla färdigt. Sen gick han och jag satte mig i disken igen, skakande.

Min kollega ska lämna en rapport till ledningen och nu cirkulerar två poliser omkring i lokalen och ser hotfulla ut. Kan ändå inte komma över känslan att detta är ganska spännande. 

Den lättimponerade och lite svaga bibliotekarien
R

Fick oväntat besök idag på jobbet. En av fyra möjliga ersättare till min tjänst som på eget bevåg letat ut sig ut till obygden för att ta en titt på sin eventuella framtida arbetsplats. Ung tjej, säkert yngre än mig, som kommer att bli färdig med utbildningen i vår. Idealistisk och energisk och full av storstilade planer. Naiv tänkte jag, oj så naiv!

Hon tittade på lokalerna och berömde ljuset och hemtrevligheten och hur lugnt och fint det var. Jag höll med och tänkte att hon borde ha kommit på förmiddagen, när biblioteket var överfullt med myroribrallan-barn och högstadieeleverna fått solsting och stod i korridoren utanför och skrek så fönsterrutorna skallrade...
Hon pratade om korsordscaféer och roliga utställningar och att erbjuda kaffe och kaka till låntagarna. Jag kände mig gammal och bitter eftersom min första tanke var att det inte skulle fungera något vidare på den här orten.
Hon frågade om man får mycket nytta av utbildningen i arbetet? Njae... svarade jag. Det beror nog på biblioteket man arbetar på och kanske på orten och på låntagarna och så... Jag menade att det på det här biblioteket handlade till största delen om att vara pedagog, att kunna handskas med barnen. Hon tittade oförstående på mig.

Sedan slog hon sig ned i bilderbokhörnan och bläddrade i en bok i tyst samförstånd med fritidsbarnen. Och jag tänkte att jag kanske var orättvis. Kanske är hon precis vad det här biblioteket behöver. Lite ung idealism och nya krafter. Kanske klarar hon det bättre än jag gjorde och kanske hon orkar mer ensamhet?

Jag hade nog tänkt att en äldre bibliotekarie, med mycket erfarenhet av yrket och av barn, hade varit ett klokare val. Någon som kanske jobbat på ett större bibliotek i tjugo år och nu känner att ett mindre bibliotek med mer närhet till låntagarna vore fint de sista tjugo åren. Jag försökte också påpeka för chefen att någon med mer erfarenhet och koppling till orten vore bra, någon som har ett socialt nätverk i närheten. Men hon verkar ju systematiskt välja ut de nyutbildade och naiva tjejerna som är lätta att imponera på..?

Om ungefär en vecka får jag veta vem som kommer ersätta mig. Naiva tjejen eller någan av de andra tre...

...vettiga tips från kollegor :)

För detaljerad informationssökning: http://www.referensbiblioteket.se/
Mycket andvändbart om man letar efter vuxenfakta. Till exempel kom det in en man som ville ha fakta om en speciell drog. Då visade min kollega att man kan gå till referensbiblioteket, klicka på O, Oh, Ohi, där man hittar centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, vilken är en faktarikoch källkritiskt bra sida. Ibland önskar jag att jag hade varit en bra elev under min studietid, då hade jag redan kunnat allt jag nu måste lära mig.

En annan kollega lärde mig knepet att i book-it hitta kapitelböcker på hcf utan att få med bilderböcker: hcf inte 22/pl
Eller att söka på en speciell hylla, till exempel kokböcker: qc*/hy

Alla underbara knep att lägga på minnet

Sitter i lugn och ro i fikarummet med en kopp svenska sommarbärste. In kommer en kollega och sätter sig vid samma bord. Nu inleds fikapratet. Den tråkigaste och jobbigaste samtalsformen av dem alla. Den ser ut ungefär så här:

- Vad gör du nu då?
-Jobbar
- Hmm
- Ja......du då?
- Samma här
Besvärad tystnad
- Trist väder idag
- Ja, man blir verkligen trött
- Ja, verkligen
Tystnad
Någon gäspar för att illustrera tröttheten
- Det är väl den här årstiden
Nickar instämmande, tar en klunk te som bränner på tungan
- Var jobbar du nu då?
- Här och där
- Jaha, ja samma här
Tar en till klunk även fast teet fortfarande är för hett
- Nej...(djup suck)...tillbaka till arbetet, haha
- Haha

Ungefär så har jag det i fikarummet och det var till och med tråkigt att skriva det.

Lista över tråkiga samtalsämnen i fikarummet jag får stå ut med:
¤ Vädret, orkar inte ens kommentera
¤ Jobb, vad som är jäkligt jobbigt, roliga incidenter, dryga människor, jävla okompetenta chef
¤ Kollegor, deras bråkiga/snälla/duktiga/skojiga barn, pojkvänner, föräldrar osv
¤ Ridlektioner
¤ Bärplockning (mycket populärt vid tidigare, nordligare arbetsplats), vad man plockat, hur många frysar man fyllt och hur länge man varit i skogen
¤ Jakt (se parentes ovan), hur hunden betedde sig, vad man fick, skvaller om jaktlagets medlemmar,
¤ Posthantering, brev som kommer bort, hur mysigt det ser ut att vara brevbärare, så jobbigt och slitit brevbäraryrket verkar vara
¤ Teknik, vad den kan göra, hur fantastisk den är, vad den krånglar
¤ Resor (läs skryt om resor) var man varit, hur unerbart det var, vad man upptäckte
¤ Sjukdomar, vad som går just nu, hur synd det är om den som har ont i benen/ryggen/armen/lungorna/levern osv i oändlighet
¤ Skvaller, om kollegor, vänner, släkt, kändisar, chefer, restauranger,

Vill dock påpeka att med rätt sällskap kan alla punkter vara intressanta. Men den här listan grundar sig enbart på tråkiga, smärtsamt jobbiga fikaprat. Ge mig intressanta människor i fikarummet eller i alla fall en tv för jag orkar inte ställa artiga frågor om människor och jag är så dålig på småprat. Jag har inte gått nån kurs i skvaller, jag vet aldrig vem nån är, vad de gör eller med vem. Och jag tänker inte kontinuerligt på vad vädret har för sig och huruvida det betedde sig annorlunda förra året. Jag tycker enbart att dödprat är jobbigt och energikrävande och får sällan ut något av det. Och det är därför jag har ansetts blyg, tråkig eller osocial, med en bok eller en tidning framför mig. Helst skulle jag vilja sätta på mp3:n men det håller jag mig ifrån så att jag inte blir inkallad till chefen för ett samtal om min oförmåga att socialisera på arbetsplatsen. Jag trodde att det skulle bli lättare efter ett tag med pratandet i matsalen men det blev det inte så jag kommer nog för alltid vara ett steg utanför den härliga gemenskapen i arbetsstyrkan.

R

Har haft mitt första bokprat nånsin! Vilken otrolig adrenalinkick! Det här måste vara mitt yrkes motsvarighet till att nå toppen av mount everest eller rädda nåns liv eller så =D
Efter skitmycket förberedelser där jag läst typ tjugo böcker och sen valt ut tio av dom och sen ändrat mig i sista stund och kasserat två och valt en annan, var det dags. Nio elever och så jag runt konferensbordet. Jag började med att presentera mig och skämtade om att de var mina försökskaniner eftersom det här var mitt första bokprat. Ingen skrattade. Nervös som sjutton och med darrande händer presenterade jag först tre olika faktaboksserier som jag valt ut för att ge dem en idé om vilka faktaböcker för barn och ungdomar som finns på biblioteket. Ingen såg särskilt intresserad ut. Sedan lade jag fram de skönlitterära böckerna jag valt ut. Fem stycken i lite varierande svårighetsgrad:

Önskestjärnan av Ingelin Angeborn
Ottolina och mysteriet med skolspöket av Chris Riddell
Den magiska kepsen av Petter Lidbeck
Yxan av Gary Paulsen
Flickan utan minne av Petter Lidbeck

En av flickorna böjde sig fram och granskade böckerna. Hon hade läst en av dom; Flickan utan minne och tyckte att den var jättespännande. Det gav mig liksom en öppning att skapa lite dialog och bjuda in dem i samtalet. Jag berättade vad böckerna handlade om och vilken genre de hörde till på ett ungefär. Visade lite hur det såg ut i dem och försökte entuasmera dem. Och det fungerade! Plötsligt var de intresserade och lutade sig fram över bordet för att se bättre, frågade om böckerna och hängde med. Jag var så lycklig.

Fyra av böckerna blev utlånade direkt. Önskestjärnan var det tyvärr ingen som ville låna (trots att boken faktiskt var välskriven och riktigt spännande!) och faktaböckerna tittade de knappt åt. Då vet jag det till nästa gång, liksom.

Och efter att ha läst alla dom här barn- och ungdomsböckerna kan jag varmt rekomendera Petter Lidbecks böcker. Jag har nu läst tre böcker av honom (Flickan utan minne, Den magiska kepsen och Världens elakaste fröken) och han håller hög nivå, vare sig det är läskigt, roligt eller om relationer. Tummen upp!

Jag har under de senaste två timmarna fått förnyad respekt för biblioteksassistenter som står ut med att stå i lånedisk hela dagarna.  De står ut med mycket stress och låntagarna som kommer till lånedisken är inte alls lika trevliga som de i informationsdisken. De är otåliga och har kort stubin om utlåningsmaskinerna inte fungerar. Det finns undantag men oftast är lånedisken ingen trevlig miljö att arbeta i, speciellt inte om tekniken inte fungerar och larmade böcker piper i utgången, samtidigt som det står tre människor i kön framför en och den första i kön har börjat sucka demonstrativt. 

Jag tror att jag är lite rädd för biblioteksassistenter. De är lite bistrare till sinnet än bibliotekarier. Kanske beror detta på att luckan emellan de olika yrkesgrupperna är lite för stor. Att jag har en magisterexamen gillas av bibliotekarier som anser att det ska krävas en högre utbildning för att få befattningen bibliotekarie. Assistenterna blir inte direkt överlyckliga när de hör att jag är färdigutbildad. Det innebär antagligen att deras arbete hotas, eller rättare sagt, det inger dem känslan av att deras arbete är hotat.

Assistenterna på biblioteket jag arbetar på är väldigt kompetenta och kunniga och jag anser att de är en lika viktig yrkesgrupp som bibliotekarier. Men i ärlighetens namn är jag lite kluven över att outbildade personer kan få jobb som jag vill ha. Någonstans vill jag få utdelning för att jag genomlidit utbildningen i form av högre anställningsbarhet men samtidigt är inte utbildningen utformad så att den passar vilken student som helst och det är väldigt tråkigt för den student som inte klarar av den teoretiska delen av utbildningen. Så det känns knappast rättvist att en biblioteksassistent som arbetat i flera år och som kanske studerat andra ämnen än biblioteks- och informationsvetenskap ska bli lägre rankad på arbetsmarknaden för att denne inte kunnat genomföra en magisteruppsats.
Nu är tonen på min arbetsplats väldigt varierande, vissa trycker på att det ska vara rätt utbildning medan andra inte anser att det spelar någon roll och ytterligare några tycker att det räcker med någon form av högskole- eller universitetsstudier.

Hoppsan så allvarligt det blev. Stress och en vilja av att bli accepterad blandat med en otålig vilja att bli bra på mitt jobb sätter igång dessa tankegångar. Det är tur att mina grubblerier avbryts ibland av att jag går in i dörrkarmar och skrivbordskanter, för att jag genar för mycket i kurvorna.

//R (borta från skrivbordet)