Den hypade Cirkeln
Jag hade ingen aning om vad den skulle komma att handla om (förutom att det skulle vara något övernaturligt) eftersom jag vägrar att läsa baksidestexter i rädsla över att få reda på något i förväg, som jag helst hade blivit överraskad av. Raka motsatsen till min kära vän :) som läser deckarsluten först.
Men jag tycker verkligen att det hjälper läsupplevelsen att ha så lite förhandsinformation som möjligt, det förhöjer läsupplevelsen.
Så om ni vill uppleva samma känsla som jag (såvida ni inte redan läst den, eller är för nyfikna): Hoppa över följande stycke! Spoileralert!
Det är en vanlig deppig gymnasieskolemiljö. Personligen tycker jag att det känns mer högstadium men jag kan förstå att man vill sätta berättelsen en bit upp i åldrarna eftersom den innehåller en del sex, droger och sånt som man inte vill uppmuntra högstadieelever till. Att detta verk främst kommer att läsas av just den åldersgruppen är en helt annan diskussion. Det börjar i alla fall med överraskande död och sen är den spännande ovissheten om karaktärernas överlevnad lagd som en hinna över läsupplevelsen. Det är faktiskt snyggt gjort. Och att ondskan bor i skolan upplever jag som en självklarhet. Jag ser framför mig hur karaktärerna springer ut och in ur vår högstadieskola och det är kittlande nära att vara verkligt. Och sedan den fantastiska upptäckten. Huvudpersonerna är häxor, som känns som en ny typ av sådana. Fastän de måste slåss mot ondska och allt det där som vanligt. Men det finns något nyskapande i den magiska realismen med de extrema tonårsutflippningarna och den lilla hålan som de bor i tycker jag.
Så. Vissa har sagt att det är Sveriges svar på Twilight korsat med Harry Potter. Jag kan inte hålla med mindre. Det känns fräscht och jag är riktigt spänd på nästa del. Och under tiden läser jag Turtschaninoffs Underfors, en fantasyvärld under helsingfors...
Lotta Lundgren som hemmafru
På allvar saknar jag att gå en runda i skogen och plocka svamp i gummistövlar och säckiga kläder. Det var inget jag trodde att jag ens tyckte om när jag bodde i obygden. Men så i somras samlade jag på mig en gedigen bunt vuxenpoäng genom att följa med sambons svägerska ut i skogen för att samla svamp, björnbär, blåbär och hallon. Och jag älskade det. Har ingen aning om det är någon nedärvd samlargen eller ren gnidighet eftersom det är gratis men det var oerhört tillfredsställande att plocka och framförallt äta skörden. Mitt nya favoritbär är björnbäret, utan tvekan.
Så efter helgen har jag det angenäma problemet att hitta på kantarellrecept. Så nu har jag ännu en ursäkt för att få titta i kokboken Om jag var din hemmafru av Lotta Lundgren. Den är helt genialisk. Maten är helt ok men konceptet strålande. Alla småtexter som inleder varje recept är finurligt roliga och jag är övertygad om att om hon var min hemmafru skulle jag ha kramp i magen för jämnan av både skratt och överätande. Dessutom är boken snygg så att det förslår. Hemmafru Lundgren gör en kokbok som är så mycket annat än en kokbok att det känns som en ren bonus att få ett par goda middagstips.
//R
Utmaning?
Jag har lite svårt att bestämma mig för hur jag ska lägga upp min läs-sommar. Ett tag var jag inne på att köra en klassikersommar och bara läsa de där klassikerna jag missat, men det kändes lite läskigt (jag har ett starkt undermedvetet motstånd mot böcker som räknas till någon sorts litterär kanon eftersom jag tror att de ska vara tunga eller tråkiga eller både och). Då tänkte jag att det kanske var dags att börja om med Robert Jordans Wheel of Time serie (Sagan om Drakens återkomst på svenska) eftersom jag då borde vara färdig med böckerna lagom till den sista avslutande delen kommer ut i höst, men då jag försökt ge mig i kast med det projektet förut (har läst de första fem böckerna sju gånger men resten av böckerna bara en gång) utan att orka ta mig igenom dem så tror jag att jag avvaktar lite till.
Men så fick jag en rolig idé idag, att vi kanske kunde hitta på något tillsammans!
Vad säger du R? Hur ser dina sommarläsningsplaner ut?
Kanske vi kunde utmana varandra. Jag ger dig ett boktips och du ger mig ett. Boktipset ska vara något man själv redan läst, så att vi kan diskutera/intervjua varandra efteråt om hur vi båda upplevde boken. Kan bli intressant eftersom vi är mycket mer olika än folk tror ;-)
~E~
Sparrow Delaneys hemliga liv och Mer än ögat ser
Jag har tänkt fortsätta vår bokstavslek med bokstaven C men har inte riktigt hunnit med det. Läst har jag däremot hunnit, trots tusen andra saker som jag borde gjort, så jag delar med mig av två boktips på ungdomsböcker. Jag planerar ju bokprat för högstadiet och läser följdaktligen till 90% böcker från uHc/uHce, vilket känns som en klar förbättring efter ett drygt halvår av Hcf/Hcg böcker...
Jag har läst två böcker som båda kan indelas i genren magisk realism. Dels boken Sparrow Delaneys hemliga liv av Suzanne Harper och dels boken Mer än ögat ser av Melissa Marr. Men trots vissa ytliga likheter i handling och persongalleri, som till exempel att båda huvudkaraktärerna är tjejer i tonåren som har ovanliga förmågor men önskar att de vore normala, är inte böckerna särskilt lika. Varken i berättarstil eller den känsla boken förmedlar. Av de två föredrar jag personligen helt klart Melissa Marr över Suzanne Harper. Trots det är jag övertygad om att båda böckerna kommer bli mycket populära hos de vilsna post-Twilight bokslukarna.
Boken Sparrow Delaneys hemliga liv handlar om femtonåriga Sparrow Delaney som bor i spiritist-staden Lilydale i USA (som förövrigt finns på riktigt). Hon lever med sin mormor, mamma och sina sex systrar och hela familjen är medier eller spiritister i olika stor utsträckning. Sparrow är familjens svarta får eftersom hon är den enda som inte kan se, tala med eller känna spöken överhuvudtaget. Fast det är ju inte riktigt sant, i själva verket har Sparrow kunnat tala med spöken sedan hon var fem år gammal och gör det till och med bättre än alla familjemedlemmarna tillsammans. Men det Sparrow vill mest av allt är att få vara normal och leva ett normalt liv, därför håller hon sin gåva hemlig för alla.
När Sparrow börjar high school i en ny stad träffar hon på samma dag den strulige, men snygge, outsidern Jack och den efterhängsne, men snygge, inte helt levande Luke. Luke behöver Sparrows hjälp för att kunna gå vidare till Andra Sidan och han visar sig vara mycket mer envis än Sparrow kunnat tro. Dessutom visar det sig att Luke och Jack har ouppklarade affärer ihop och Sparrow hamnar så klart mitt emellan.
Boken är lättläst och tyvärr ganska förutsägbar. Passar för den som gillar böcker med lite magisk realism men som inte har alltför stora krav på kvalitet eller originalitet. Jag tror att författarinnan haft vissa humoristiska ambitioner när hon skrev boken, men antingen lyckas hon inte riktigt eller så går det förlorat i översättningen för resultatet blir ganska platt.
Boken Mer än ögat ser handlar i sin tur om sjuttonåriga Aislinn som är en lite tillbakadragen och försiktig tonåring som helst av allt vill vara normal, men i hela sitt liv har Aislinn kunnat se oknytt. De finns överallt, alver, feer, häxor och älvor för att bara nämna några av alla de varelser som osynliga rör sig i människornas värld och ställer till ofog. Sin förmåga att se dem har Aislinn ärvt av sin mor och mormor och och liksom dem vaktar hon hemligheten med sitt liv, för om oknytten skulle få reda på att hon ser dem skulle hon dö. Sin trygga tillflyktsort har hon hos vännen Seth som bor i en gammal tågvagn av stål där oknytten inte kan komma in, då de inte tål järn. Aislinns känslor för Seth är djupare än hon tidigare insett och allt kunde vara helt normalt tonårsaktigt ångestfyllt om inte något hos oknytten också förändrats. I den osynliga världen breder kaos ut sig då vinterdrottningen och sommarkungens hov ligger i konflikt med varandra. För Aislinn blir tillvaron betydligt osäkrare då två alver börjar förfölja henne och plötsligt kan hon inte längre lite till de knep som skyddat henne innan. Hon måste lista ut vad de två förföljande alverna vill och finna ett sätt att undkomma dem innan det är för sent.
Boken har en härligt mörk stämning och huvudkaraktären Aislinn är tillräckligt komplex för att kännas levande. Handlingen rör sig i de sjaskigare delarna av staden Huntsdale, där uteliggarna och knarkarna lever, och skiljer sig från andra ungdomsböcker i genren med sin blandning av mörk realism och magisk övernaturlighet. Där till exempel Sparrow Dealneys hemliga liv är som en glättig after school special är Mer än ögat ser lite tyngre, lite skitigare och mycket bättre. Dessutom är jag lite av en sucker för melankolisk romantik. Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen, mot slutet tar de övernaturliga inslagen mer eller mindre över och boken förlorar mycket av det som gjorde den originell. Det är som att författaren liksom fegar ur och istället väljer det lätta, förväntade, slutet. Synd, för det började så bra, men inte så oväntat i en sådan här sorts ungdomsbok tyvärr.
Jag har Scott Westerfields Ful och Magnus Nordins Tystnadens hus att läsa innan jag lämnar magisk realism/sci fi och går vidare till nutids romaner och helt vanlig realism.
Håll utkik efter C...
~E~
Boktips: Hungerspelen
Hungerspelen är en dystopisk framtidshistoria som utspelar sig i det forna USA som numera heter Panam och består av en huvudstad där centralmakten styr och tolv distrikt som hålls i strama tyglar. Huvudpersonen Katniss Everdeen blir tillsammans med bagarpojken Peeta Mellark uttagen till den nationella tävlingen Hungerspelen som går av stapeln en gång om året. Den fungerar som en påminnelse och ett straff för det uppror mot centralstyret som distrikten försökte sig på för många år sedan. De två deltagarna från varje distrikt väljs ut genom lottdragning, en pojke och en flicka mellan tolv och arton år gamla. De tjugofyra deltagarna förs sedan till huvudstaden där de tilldelas personliga stylister, tränare och handledare som ser till att de kommer i form, snyggas till och förvandlas till sina egna varumärken. På det sättet kan de locka till sig rika sponsorer som under tävlingen kan betyda skillnaden mellan liv och död. Allt är underhållning för de rika och uttråkade människorna i huvudstaden och allt direktsänds på tv dagligen, men för deltagarna är hungerspelen en grym verklighet. Efter någon vecka släpps de ut i ett enormt inhägnat område där bara en regel gäller, att överleva. Desperata tvingas de slåss mot varandra samtidigt som de försöker överleva i naturen och den siste som fortfarande andas är vinnaren.
Boken har beskrivits som en modern version av Flugornas herre möter gladiatorspelen i kombination med dagens dokusåpakultur. Handlingen påminner även om den Japanska filmen Battle Royal där en klass skolungdomar tvingas delta i en bevakad tävling på en isolerad ö. Endast en kan överleva och därmed vinna tillbaka sitt eget liv.
Boken är helt omöjlig att lägga ifrån sig. Jag har haft den under näsan mer eller mindre hela tiden de senaste två dygnen och höll nästan på att glömma att stiga av bussen idag när jag skulle till jobbet. Det var länge sedan jag fångades så av en bok, hur underbart som helst! Nu sitter jag med abstinensbesvär och undrar vad jag ska ta mig till tills nästa del i den planerade trilogin släpps...
Fru Marianne och lite julstämning
Marianne och Börje är mycket olika och olikheterna verkar springa ur dels att de kommer ur olika sammhällsklasser och dels att Marianne knappt är mer än ett barn medan Börje, som är tio år äldre, redan är en man. Marianne har vuxit upp i en fin borgarfamilj i staden där namnet innebär status, men där förmögenheten sakta men säkert försvunnit. Hon har ingen utbildning i praktiska ting och ägnar dagarna åt att läsa romantiska romaner eller knyppla. Börje däremot har vuxit upp under enkla förhållanden med en far som drack och en mor som han ser upp till i allt. Han har själv arbetat sig upp till en aktad ställning i kommunen och gjort sig en god ekonomi genom hårt arbete.
Till en början i deras äktenskap vill inte Marianne ta ansvar för något i hushållet och Börje begär inget av henne. Hon flyttar från en skyddad tillvaro till en annan. Men efter en dramatisk (nåja) händelse mellan Marianne och Börjes bäste vän Pål, ändrar hon inställning och slutar dagdrömma och brodera för att istället börja arbeta med hem och trädgård. Istället för romantiska romaner börjar hon läsa Darwin och istället för att klä sig som en fin stadsfru börjar hon använda praktiska bondfrukläder och hemvävda förkläden. Börje arbetar med sitt och märker till en början inte så mycket, men i slutändan är han glad och nöjd över hur duktig Marianne har blivit.
Jag tyckte ganska bra om tv-serien Fru Marianne, som gick på SVT för några år sedan har jag för mig, med Cecilia Frode och Per Morberg i rollerna som Marianne och Börje. Jag tycker ganska bra om boken också, men jag stör mig en hel del på den också. Till viss del kan jag förstå att den ger en tidsbild och att det är rätt länge sedan den skrevs. Men herregud vad irriterande det är att läsa om hur Marianne och Börje kan bli riktigt lyckliga tillsammans först efter att Marianne ändrat precis allt i sin personlighet. Börje ändrar så vitt jag vet inte ett dugg, han lunkar på genom hela boken på sitt trygga och förnöjda sätt, utom då han med jämna mellanrum blir lite förargad på Marianne över det ena eller andra eller slänger ur sig en lätt nedlåtande klapp på huvudet när han tycker att hon gjort något bra. För Marianne är Börjes godkännande allt som betyder något, allt hon lär sig och allt hon arbetar med är för Börjes skull och för att han ska tycka om henne. Börje verkar inte ha några sådana tankar, han har ju arbetet på gården att sköta vilket inte ger så mycket svängrum för förändringar kanske, men de förändringar han gör är för sin egen skull, som att studera språk för att kunna resa utomlands. Han inreder till exempel sovrummet i den stil Marianne gillar, men han själv använder sedan inte rummet, utan där får Marianne sova ensam.
Att Marianne i början av boken är ett riktigt spånhuvud hör liksom inte hit. Det bara stör mig att all förändring måste komma från henne medan mannen inte måste kompromissa över huvudtaget. Där ser man ändå att samhället förändrats en del sedan Victoria Benedictssons tid. Fru Marianne hade aldrig överlevt ett normalt feministiskt granskade i dagens samhälle =)
Vilken bokrecension det blev av inlägget! Kanske ska berätta att K inte fick jobbet i *köping som han sökte. Vi var rejält besvikna över det. Men vi hoppas på nya chanser i framtiden, norrut blir det i alla fall så småningom, det är vi överrens om. Livet på bibblan går framåt ungefär som förut. Jag är lite tuffare nu kanske än förut och vågar säga till barnen när dom är stökiga. Hade semester förra veckan och fick sedan höra av flera barn att det var skönt att jag var tillbaka, för "vikarien var så sträng och hyschade åt dem när de bara pratade helt vanligt!" (tror jag det...).
Ska på personalfest på jobbet på fredag. Ska bli ganska kul, men hade varit roligare om jag inte placerats i fetskommittén bara för att jag en gång varit med i en festförening... Ja ja, jag vet ju vad som kommer hända och kommer slippa vara med i lekar eftersom jag får hålla i dem i stället, och det tycker jag känns skönt faktiskt. Men jag ser mer fram emot lördag då jag och K ska åka till storstan och julshoppa =D Precis sånt som jag tycker om! Har julpyntat hemma redan och fått upp lite grann på biblioteket också, även om det mesta är gammalt och måste bytas ut till nästa år tror jag. Sitter och lyssnar på julmusik just nu faktiskt och stämningen har börjat infinna sig trots att det är regnigt och grått här nere i söder. Ganska bra att vara jag just nu med andra ord =)
Om litterär kvalitet och att jag kom ihåg att jag är kär
I övrigt har jag en ovanligt lugn måndag på jobbet, tack och lov. Jag är trött efter helgen, det är kul att ha främmande men man blir liksom lite dränerad på något vis istället för utvilad (vilket hade varit bättre). Men släkten åkte hem ganska tidigt på söndagseftermiddagen och jag och K kunde äntligen få lite kvalitetstid. K var en (mycket) god pojkvän och jag har varit helt fjortisfånigt kär hela dagen idag =) Jag hade kanske glömt hur (mycket) trevligt det är att ha en fästman?
