intelligentbibliotek

Jag har nu läst första delen i en ungdomstrilogi av Stephenie Meyer som heter Om jag kunde drömma. Den tredje delen gavs ut i år och hamnade på bokjuryns lista över de 100 bästa barn- och ungdomsböckerna 2008 (en av 25 ungdomsromaner). Jag är lätt förbryllad. Jag hade väntat mig att den skulle vara bättre. Missförstå mig rätt för den är inte dålig på något sätt, lite smått klyschig kanske, men vad jag har märkt verkar mer eller mindre all ungdomslitteratur vara litte smått klyschig. Den var tvärt om rätt underhållande och ibland ganska svår att lägga ifrån sig. Det som förbryllar mig lite är att det inte är första gången jag läst något liknande. När jag själv var ungdom läste jag en serie på fyra böcker av L M Smith som hette vampyrens kärlek tror jag. De böckerna handlade om en ung flicka som blev förälskad i en pojke som visade sig vara vampyr. I den grova handlingsramen är böckerna mycket lika även om de skiljer sig åt på en del detaljer. Flickan i Smiths böcker var blond och populär, medan flickan i Meyers böcker är brunett och visserligen ganska populär men samtidigt lite klumpig och passar inte riktigt in. Pojken som visar sig vara vampyr är däremot ungefär samma hos båda författarna, det vill säga blek, mörkhårig och dödligt vacker (minns vad jag sa om klyschigheten...). Tonen och språket i böckerna är förvillande lika och jag kan inte minnas att Smiths böcker var markant sämre än Meyers bok. Det förbryllande i det hela är den markanta statusskillnaden mellan böckerna. Där Meyer har vunnit bokjuryns pris för sin senaste bok, vilken anses som en oerhört bra ungdomsroman av en mycket skicklig författare, räknas Smiths böcker till de serieböcker som klumpas ihop med Tvillingböckerna och Kittyböckerna mer eller mindre och som liksom lite i smyg räknas till "fulkulturen". Det anses outtalat bättre att rekomendera Meyer till en lästörstig 13-åring än att rekomendera Smith. Jag är lite fascinerad av det här fenomenet hos bibliotekariesläktet. Är inte all läsning bättre än ingen läsning?

I övrigt har jag en ovanligt lugn måndag på jobbet, tack och lov. Jag är trött efter helgen, det är kul att ha främmande men man blir liksom lite dränerad på något vis istället för utvilad (vilket hade varit bättre). Men släkten åkte hem ganska tidigt på söndagseftermiddagen och jag och K kunde äntligen få lite kvalitetstid. K var en (mycket) god pojkvän och jag har varit helt fjortisfånigt kär hela dagen idag =) Jag hade kanske glömt hur (mycket) trevligt det är att ha en fästman?

~E~