E <3 tjejkompisarna
Jag hade ett bokprat för en 3-4:a idag och det gick faktiskt väldigt bra. Det blir verkligen lättare och lättare för varje gång (det är alltså inte bara något som folk säger till såna som mig för att minska nervositeten). Mådde inte ens särskilt illa före bokpratet i morse. Framgångar, framgångar =)
Direkt efter var jag så lättad att jag kunnat lagt mig på golvet på kontoret och sovit en par timmar i vanlig ordning. Men istället var jag lite duktig och började jobba på nästa bokprat (också en 3-4:a) med en gång. Jag har ju lagt upp ett strikt schema för februari/mars nu så att jag ska hinna bokprata för så många klasser som möjligt innan jag slutar. Plockade bland annat ut Drakskeppet av Maj Bylock, Sanning eller konsekvens av Annika Thor och Klappjakten av Aidan Chambers. Tänkte att jag skulle ha en lagom blandning på nya böcker och lite äldre böcker som de kanske missat (eftersom de nyss var pyttesmå).
Tiden går annars fort just nu. Det är bara två yttepyttiga månader tills jag och K drar till Långtbortistan på semester med svärfamiljen. Vi har ungefär en miljon saker att hinna med innan dess, för när vi kommer hem igen ska vi flytta direkt. Jag blir lite stressad bara jag tänker på det!
Som tur är har jag lite extra energi kvar sedan energiboosten jag fick i helgen. Det var ett intensivt dygn av fruktansvärt välbehövlig tjejträffs-tid! Jag var helt hög på kärlek till mina fina tjejer när jag åkte hem och känslan sitter liksom kvar lite fortfarande, även om saknaden blir intensivare också. Nu minns jag ju varför det är så viktigt att dom här människorna finns i mitt liv. Förhoppningsvis kommer sådana här träffar bli mer av ett stående inslag i vardagen efter flytten. Jag längtar!
Direkt efter var jag så lättad att jag kunnat lagt mig på golvet på kontoret och sovit en par timmar i vanlig ordning. Men istället var jag lite duktig och började jobba på nästa bokprat (också en 3-4:a) med en gång. Jag har ju lagt upp ett strikt schema för februari/mars nu så att jag ska hinna bokprata för så många klasser som möjligt innan jag slutar. Plockade bland annat ut Drakskeppet av Maj Bylock, Sanning eller konsekvens av Annika Thor och Klappjakten av Aidan Chambers. Tänkte att jag skulle ha en lagom blandning på nya böcker och lite äldre böcker som de kanske missat (eftersom de nyss var pyttesmå).
Tiden går annars fort just nu. Det är bara två yttepyttiga månader tills jag och K drar till Långtbortistan på semester med svärfamiljen. Vi har ungefär en miljon saker att hinna med innan dess, för när vi kommer hem igen ska vi flytta direkt. Jag blir lite stressad bara jag tänker på det!
Som tur är har jag lite extra energi kvar sedan energiboosten jag fick i helgen. Det var ett intensivt dygn av fruktansvärt välbehövlig tjejträffs-tid! Jag var helt hög på kärlek till mina fina tjejer när jag åkte hem och känslan sitter liksom kvar lite fortfarande, även om saknaden blir intensivare också. Nu minns jag ju varför det är så viktigt att dom här människorna finns i mitt liv. Förhoppningsvis kommer sådana här träffar bli mer av ett stående inslag i vardagen efter flytten. Jag längtar!
~E~
Morgonpigg
Som alla vet är jag inte den vackraste eller den trevligaste människan på morgnarna, milt utryckt. Därför passar det mig perfekt att jobba på ett ställe som inte öppnar sju på morgonen. Oftast kan jag sova till åtta och det har jag varit väldigt lycklig med. Tyvärr föll det sig ändå så att jag denna vecka gått upp kl sex två dagar i rad nu. Hujeda mig! Till min egen förvåning har jag ändå varit ganska pigg och glad när jag gått upp.
Idag mötte jag en kille i biblioteket. Han var i artonårsåldern och klockan var strax efter åtta. Han kunde knappt hålla ögonen öppna och grymtade mer än han pratade.
"Ja, det är ju lite tidigt", sa jag glatt i en ton som skulle ha retat livet ur mig om det var jag som hade varit trött.
"Mfhh", sa han och jag kunde knappt hålla mig för skratt.
Det är skönt att för en gångs skull vara den som inte vill rycka huvudet av pigga morgonmänniskor. Måste dock tillägga att om jag var tvungen att gå upp sex varje morgon skulle jag också prata i grymt större delen av morgonen. Kanske är det därför man ofta stöter på glada, arbetsvilliga bibliotekarier, för att de inte behöver gå upp i ottan.
R
Idag mötte jag en kille i biblioteket. Han var i artonårsåldern och klockan var strax efter åtta. Han kunde knappt hålla ögonen öppna och grymtade mer än han pratade.
"Ja, det är ju lite tidigt", sa jag glatt i en ton som skulle ha retat livet ur mig om det var jag som hade varit trött.
"Mfhh", sa han och jag kunde knappt hålla mig för skratt.
Det är skönt att för en gångs skull vara den som inte vill rycka huvudet av pigga morgonmänniskor. Måste dock tillägga att om jag var tvungen att gå upp sex varje morgon skulle jag också prata i grymt större delen av morgonen. Kanske är det därför man ofta stöter på glada, arbetsvilliga bibliotekarier, för att de inte behöver gå upp i ottan.
R
Om ditten och datten
I dag går mitt konto ut på poetforumet där jag varit meddlem sedan 2006. Känns lite sorgligt. Jag har uppskattat anonymiteten där eftersom jag är så nojig över att låta andra läsa vad jag skrivit (mest för att jag misstänker att jag egentligen är ganska värdelös och inte vill att alla ska få det svart på vitt). Men samtidigt har det ju varit så himla kul att få lite respons på texterna. På senare tid har dock klimatet ändrats där inne på forumet. Det är inte så där öppet och tillåtande som det var när jag först blev medlem. Istället verkar det krylla av personer som mest vill provocera och lämna taskiga kommentarer för att dom kan vara anonyma och inte kan ställas till svars. Jag har inte själv råkat ut för det, men jag känner ändå att jag lägger ner det där lite. Inte skrivandet, så klart, men forumet. För nu i alla fall.
Chefen skickade ut ett personalmedelande idag till alla bibliotek i kommunen om att jag har sagt upp mig och att de letar efter en ny kollega till mitt bibliotek så snart som möjligt. Jag blev önskad lycka till i framtiden också, tack så mycket!
I morgon måste jag väl berätta för dom på skolan att jag slutar då... Usch vad jag inte ser fram emot det.
Men helgen ser jag fram emot :) E och R - återförenade igen! Som jag har längtat!
Chefen skickade ut ett personalmedelande idag till alla bibliotek i kommunen om att jag har sagt upp mig och att de letar efter en ny kollega till mitt bibliotek så snart som möjligt. Jag blev önskad lycka till i framtiden också, tack så mycket!
I morgon måste jag väl berätta för dom på skolan att jag slutar då... Usch vad jag inte ser fram emot det.
Men helgen ser jag fram emot :) E och R - återförenade igen! Som jag har längtat!
~E~
Listigt
Min lista :D
4 av mina favorit program på tv
1. Frasier
2. Morden i Midsomer
3. Simpsons
4. Top Model
4 saker som jag gjorde igår
1. Jobbade två timmar
2. Läste ut Förnuft och Känsla
3. Lagade potatis, lök, champinjoner i ugn med chevréost på
4. Tog en promenad i solen
4 saker som jag längtar till
1. Träffa tjejerna
2. Betald semester
3. London
4. Våren
4 favorit restauranger
1. Eest (Borås)
2. Helt enkelt (Gävle)
3. Spice n´Rice (Borås, främst att ta med hem)
4. Bishops :P
4 saker på min önskelista
1. Londonresa
2. Få fast anställning
3. Bara snälla och glada människor på biblioteket
4. God mat varje dag
Jag är hungrig
R
Listigt
Vi har blivit utmanade att skriva svaren på en sån här lista, så jag gör det nu så får R göra det med - om hon vill =)
4 av mina favorit program på tv
1. House
2. Frasier
3. Brothers & sisters
4. Hells kitchen
4 saker som jag gjorde igår
1. Sa upp mig
2. Jobbade
3. Gallrade böcker
4. Pratade med diverse familjemedlemmar i telefon
4 saker som jag längtar till
1. USA resan i april
2. Flytten till *köping
3. Lillasyster
4. Att få titta på vår (potentiellt) nya lägenhet om två veckor
4 favorit restauranger
1. Eest (borås)
2. Oliven (borås)
3. Bishop Arms (vadå? man kan visst äta där... också)
4. Max :P
4 saker på min önskelista
1. Att familj och nära får vara friska och glada
2. Att jag får ett nytt jobb
3. Att K har gjort sin goda köttfärssås när jag kommer hem i eftermiddag
4. Att barnen är tysta och lugna på bibblan idag
Jaha så där ja, lite oerhört intressant information och en (säkert) mycket efterlängtad inblick i min skalle...
så var det gjort
Har sagt upp mig.
Trodde att det skulle kännas mer som en lättnad, men det känns... lite tomt. Och oroligt, som att jag måste gå igenom allt i huvudet igen för att liksom ompröva beslutet. Trots att jag ältat det i månader. Men nu är det gjort. Den 1:a maj är jag inte längre anställd av X kommun, inte längre filialföreståndare för X bibliotek. En bibliotekslös bibliotekarie. Men det kan ju vara så att jag har ett nytt jobb att gå till vid det laget.
Hoppas!
Hoppas!
Jag måste vara galen. Det är de orden som hela tiden poppar upp i huvudet. Men är jag det, verkligen? Jag har hela tiden tänkt att jag går emot mina principer i det här, när jag säger upp tryggheten som en fast tjänst innebär. Men chefen trodde inte att jag behövde vara så hård mot mig själv. Kanske det i själva verket är så att jag byter en trygghet mot en annan? En fast tjänst mot ett socialt nätverk, närheten till vänner och familj. Och det är ju det jag gör.
Jag har sagt upp ett jobb, men jag har valt livskvalitet.
Trodde att det skulle kännas mer som en lättnad, men det känns... lite tomt. Och oroligt, som att jag måste gå igenom allt i huvudet igen för att liksom ompröva beslutet. Trots att jag ältat det i månader. Men nu är det gjort. Den 1:a maj är jag inte längre anställd av X kommun, inte längre filialföreståndare för X bibliotek. En bibliotekslös bibliotekarie. Men det kan ju vara så att jag har ett nytt jobb att gå till vid det laget.
Hoppas!
Hoppas!
Jag måste vara galen. Det är de orden som hela tiden poppar upp i huvudet. Men är jag det, verkligen? Jag har hela tiden tänkt att jag går emot mina principer i det här, när jag säger upp tryggheten som en fast tjänst innebär. Men chefen trodde inte att jag behövde vara så hård mot mig själv. Kanske det i själva verket är så att jag byter en trygghet mot en annan? En fast tjänst mot ett socialt nätverk, närheten till vänner och familj. Och det är ju det jag gör.
Jag har sagt upp ett jobb, men jag har valt livskvalitet.
~E~
det kunde ha varit jag
I morse hände något, hör och häpna, dramatiskt här ute på landet! Och denna dramatiska händelse skulle ha utspelat sig i just mitt liv, om inte ödet gripit in...
Normalt sett går jag upp halv sex varje morgon för att åka med bussen till jobbet klockan sju. Men i går eftermiddag ringde en av mina talbokslåntagare, vi kan kalla henne Britta, och berättade att hennes svärdotter som brukar hämta och lämna hennes talböcker blivit sjuk. Svärdotter låg på sjukhus och själv är Britta blind och kan inte ta sig till biblioteket själv. Eftersom jag stänger biblioteket klockan tre på tisdagar och jag hade andra ärenden i samhället efteråt så lovade jag att hälsa på Britta och ta med hennes böcker. Som tur var skulle K vara ledig idag och jag kunde därför ta bilen till jobbet, så slapp jag bära på böckerna ända hem till Britta.
Jag unnade mig en halvtimmes sovmorgon imorse eftersom jag skulle slippa ta bussen, vilket kändes mycket lyxigt. Sedan åkte jag hemmifrån vid halv åtta ungefär och blev glad av Hello Saferide på radion och tyckte livet lekte. Det var lite moddigt av snösörja på vägen, men gick bra om man körde i lagom hastighet. Så kommer jag förbi en krök ungefär halvvägs till jobbet och får tvärnita för en mindre bilkö. Jag spanade för att se vad som uppehöll trafiken och där längst fram såg jag en buss som vält i diket! En person stod och vinkade förbi bilarna som krånglade sig förbi bussen genom att köra ut i vägrenen. Det visade sig vara min buss som tagit kurvan för hastigt ungefär en kvart tidigare och vält ut i diket. Jag gapade som en fisk när jag körde förbi. Det kunde ha varit jag som suttit i bussen och läst när den välte. Vilken märklig tanke. Jag som kan räkna gångerna jag tagit bilen till jobbet på ena handens fingrar.
Så om inte Britta behövt hjälp med sina böcker hade jag inte tagit bilen och då kanske jag hade varit skadad nu? Jag hoppas att jag haft vett att använda bältet i alla fall, om jag hade tagit bussen idag.
Det är ungefär så dramatiskt det blir här ute. Så nära att man nästan kan röra vid det, men bara nästan. ~E~
Usch måndag!
Jobbade på huvudbiblioteket i fredags och helt plötsligt insåg jag hur roligt det här jobbet kan vara! Om man får jobba på ett stort bibliotek med en massa trevliga människor alltså..
Jag skuttade runt i hyllorna och ställde upp böcker, gjorde mina informationsdiskpass och grejade med reservationerna i den hastighet man behöver för att hinna allt själv, som jag är van. Sedan insåg jag att vi var flera som jobbade samtidigt och att jag inte var tvungen att stressa runt. Åh så skönt det var =)
Kom hem på eftermiddagen och hade en massa energi över och var på ett kvittrande humör när K kom hem på kvällen. Att jag tyckte det var så kul att jobba på huvudbiblioteket kan säkert hänga ihop med lättnaden över att inte behöva säga upp sig också. Jag ska fortfarande säga upp mig, men chefen jobbade hemmifrån i fredags så det blir på onsdag istället. Känns mycket nervöst!
Idag är jag tillbaka på min vanliga arbetsplats och har som vanligt på en måndag händerna fulla. När jag tyckte att jag hade skaplig koll på läget och började komma ikapp med arbetsuppgifterna så ringde chefen och påminde om bokslutsschemat som ska skickas in idag. Trots att jag bara jobbat här sedan augusti ska jag försöka fylla i aktiviteter, besökare och programaktiviteter från hela 2008. När jag påpekade att jag bara varit med halva året blev reaktionen ungefär - Ja just ja... men det finns säkert några anteckningar om vårens aktiviteter någonstans. Du får leta lite!
Bara att begrava sig med näsan i gamla pärmar i eftermiddag alltså...
Har dessutom räknat ut att jag och sambon kommer vara fattigare än kyrkråttor i vår. Vi måste spara till en dubbelhyra, två 50-års presenter, en möhippa, en bröllopspresent, fickpengar till en USA-resa, tre norrlandsresor och diverse andra födelsedagspresenter. Det blir mycket makaroner och inga utsvävningar i några månader det!
Nä, back to work...
Jag skuttade runt i hyllorna och ställde upp böcker, gjorde mina informationsdiskpass och grejade med reservationerna i den hastighet man behöver för att hinna allt själv, som jag är van. Sedan insåg jag att vi var flera som jobbade samtidigt och att jag inte var tvungen att stressa runt. Åh så skönt det var =)
Kom hem på eftermiddagen och hade en massa energi över och var på ett kvittrande humör när K kom hem på kvällen. Att jag tyckte det var så kul att jobba på huvudbiblioteket kan säkert hänga ihop med lättnaden över att inte behöva säga upp sig också. Jag ska fortfarande säga upp mig, men chefen jobbade hemmifrån i fredags så det blir på onsdag istället. Känns mycket nervöst!
Idag är jag tillbaka på min vanliga arbetsplats och har som vanligt på en måndag händerna fulla. När jag tyckte att jag hade skaplig koll på läget och började komma ikapp med arbetsuppgifterna så ringde chefen och påminde om bokslutsschemat som ska skickas in idag. Trots att jag bara jobbat här sedan augusti ska jag försöka fylla i aktiviteter, besökare och programaktiviteter från hela 2008. När jag påpekade att jag bara varit med halva året blev reaktionen ungefär - Ja just ja... men det finns säkert några anteckningar om vårens aktiviteter någonstans. Du får leta lite!
Bara att begrava sig med näsan i gamla pärmar i eftermiddag alltså...
Har dessutom räknat ut att jag och sambon kommer vara fattigare än kyrkråttor i vår. Vi måste spara till en dubbelhyra, två 50-års presenter, en möhippa, en bröllopspresent, fickpengar till en USA-resa, tre norrlandsresor och diverse andra födelsedagspresenter. Det blir mycket makaroner och inga utsvävningar i några månader det!
Nä, back to work...
Dålig måndag
Hur kommer det sig att det alltid är de dåliga människorna man kommer ihåg?
Har säkert hjälpt tio personer idag som blev nöjda med det enda som ekar i huvudet är den vithårige mannen som kom fram och bad mig söka på vissa ord. Jag fick fram några titlar som inte dög och sedan gick han, muttrande "du kan ju ingenting"
Vill gömma mig bakom disken och gråta.
R
Har säkert hjälpt tio personer idag som blev nöjda med det enda som ekar i huvudet är den vithårige mannen som kom fram och bad mig söka på vissa ord. Jag fick fram några titlar som inte dög och sedan gick han, muttrande "du kan ju ingenting"
Vill gömma mig bakom disken och gråta.
R
Har alla en dubbelgångare?
Antingen börjar jag bli väldigt trött rent psykiskt efter att ha jobbat åtta dagar i sträck med sena kvällar och knappt någon fritid. Eller så har jag en dubbelgångare.
Sitter som vanligt halvt frånvarande när det kommer in en tjej i min ålder i biblioteket. Hon har en jacka med hög krage som liknar den jag har, hon har håret uppsatt som jag brukar ha det och hennes ansikte är läskigt likt mitt. Jag stirrade på henne när hon gick in så hon gick in bland några hyllor (märkte nog att jag råblängde). Jag skakade på huvudet för att klarna tankarna men jag har fortfarande känslan av att hon var väldigt lik mig och det var lite otäckt. Har man en dubbelgångare i världen? Om det är så antar jag att det är ovanligt att man bor i samma stad. Jag tror att jag behöver sova några dygn innan jag börjar se rosa giraffer stolpa omkring.
Sex timmar kvar innan jag får ta helg...
Förvirrad
R
Sitter som vanligt halvt frånvarande när det kommer in en tjej i min ålder i biblioteket. Hon har en jacka med hög krage som liknar den jag har, hon har håret uppsatt som jag brukar ha det och hennes ansikte är läskigt likt mitt. Jag stirrade på henne när hon gick in så hon gick in bland några hyllor (märkte nog att jag råblängde). Jag skakade på huvudet för att klarna tankarna men jag har fortfarande känslan av att hon var väldigt lik mig och det var lite otäckt. Har man en dubbelgångare i världen? Om det är så antar jag att det är ovanligt att man bor i samma stad. Jag tror att jag behöver sova några dygn innan jag börjar se rosa giraffer stolpa omkring.
Sex timmar kvar innan jag får ta helg...
Förvirrad
R
Apropå ingenting...
Lånade just ut en Stig "Slas" Claesson. Enligt Wikipedia, gav han ut en samling erotiska noveller i pocketform under pseudonymen Kåre T Ask.
Roligt, nostalgiskt. Får mig att tänka på en glasmonter som stod i biblioteket under magisterarbetet.
R
Roligt, nostalgiskt. Får mig att tänka på en glasmonter som stod i biblioteket under magisterarbetet.
R
Seriesvammel
Efter ett tips från R för ungefär ett år sen började jag titta på serien Brothers and sisters, en dramaserie från USA om en överklassfamilj med sjukt många vuxna syskon och deras mamma. Redan i första avsnittet går pappan i familjen och trillar i poolen - död! Alla syskonen (som man ännu inte lärt sig att skilja på vilket ökar förvirringen) blir jätteupprörda, men mest upprörd blir så klart mamman. Pappan var överhuvudet i familjen, en republikansk egenföretagare som alla gillade. Mamman som alla mest verkar tycka är lite jobbig är demokrat och hemmafru. Snart visar det sig dock att pappan inte var en sådan hedersknyffel som man kunnat tro. Helt plötsligt kryper det fram att han i tjugo års tid haft ett hemligt förhållande med en annan kvinna som han dessutom försörjt så där på sidan av. Naturligtvis blir alla tokigt upprörda igen, vilket är ett genomgående tema i serien visar det sig. Äldsta tvillingsyskonen Sarah och Tommy delar på chefsposten på pappas fruktföretag och måste nu samarbeta med pappas älskarinna som genom testamentet fått en plats i företagets styrelse. Systern Kitty (som spelas av Calista Flockhart) flyttar hem efter att ha bott i New York och får jobb som TV-host på en politisk talkshow där hon får lufta sina superkonservativa åsikter till demokratmammans förtvivlan. Brodern Kevin är advokat och får följdaktligen springa runt med familjens viktiga papper och dylikt, han är dessutom gay and proud of it. Yngsta brorsan Justin är familjens kombinerade baby och strulputte, en Irakveteran som går på droger. I utkanten av familjen finns dessutom morbror Saul som lyckats hålla svärbroderns dubbelliv hemligt i tjugo år i en familj där absolut inget verkar gå att hålla hemligt.
Efter att ha avfärdat serien som tråkig och förvirrande efter det första avsnittet så fastnade jag, rejält! När man lär känna karaktärerna är dom faktiskt ganska skojiga och jag är lite kär i mamman i familjen, Nora som spelas av Sally Field. Jag tror inte jag skulle vilja umgås med någon av karaktärerna, vet inte ens om jag egentligen tycker särskilt bra om dem och jag skulle absolut aldrig berätta något hemligt för någon av dem, men kanske just därför är de så otroligt underhållande att titta på! Jag har nu plöjt igenom de första två säsongerna och försökt dra ut på första halvan av säsong tre, men har tyvärr kommit ikapp visningsdatumen i USA och måste därför vänta en vecka på varje avsnitt. Skittråkigt! Tv borde sluta visa serier på det sättet och börja visa en serie i taget istället, en par avsnitt om dagen i en par veckor och sen en ny serie... Eller nått.
Har fått gå upp i tid på jobbet och ska nu jobba 100% fram till sista mars. Ironiskt nog kommer jag att skriva på det nya kontrakten samma vecka som jag skriver på uppsägningsavtalet... Om fyra månader flyttar vi =)
Efter att ha avfärdat serien som tråkig och förvirrande efter det första avsnittet så fastnade jag, rejält! När man lär känna karaktärerna är dom faktiskt ganska skojiga och jag är lite kär i mamman i familjen, Nora som spelas av Sally Field. Jag tror inte jag skulle vilja umgås med någon av karaktärerna, vet inte ens om jag egentligen tycker särskilt bra om dem och jag skulle absolut aldrig berätta något hemligt för någon av dem, men kanske just därför är de så otroligt underhållande att titta på! Jag har nu plöjt igenom de första två säsongerna och försökt dra ut på första halvan av säsong tre, men har tyvärr kommit ikapp visningsdatumen i USA och måste därför vänta en vecka på varje avsnitt. Skittråkigt! Tv borde sluta visa serier på det sättet och börja visa en serie i taget istället, en par avsnitt om dagen i en par veckor och sen en ny serie... Eller nått.
Har fått gå upp i tid på jobbet och ska nu jobba 100% fram till sista mars. Ironiskt nog kommer jag att skriva på det nya kontrakten samma vecka som jag skriver på uppsägningsavtalet... Om fyra månader flyttar vi =)
~E~
Någon form av nyårslöfte...
Ah... Kjell... Namnet rör upp dammiga minnen från högstadiet. Han var den nye musikläraren som sänkte sin egen auktoritet redan första dagen genom att presentera sig inför niorna som Kjell - med Kj... En oerhört timid liten man, utan pondus men med mycken osäkerhet... Och ju mer osäker han blev desto mindre tålamod hade jag med honom. Veliga män har den effekten på mig, det är bara så lätt att köra över dem - jag kan inte motstå det. Så jag gick in och styrde upp lite... typ. Hjälpte Kjell med Kj att bestämma sig när jag kände att det behövdes.
Nu när jag sitter här och minns inser jag att jag måste varit ett pain in Kjell med Kj's ass! Och jag inser också att jag aldrig blivit av med de där tendenserna att styra upp veliga karlar när jag träffar på dem. Det är nog ett karaktärsdrag jag har, möjligen ett av mina mindre smickrande sådana. Men det är lite som att klia på en sårskorpa, inte så trevligt, men jäkligt svårt att motstå. Jag tror att det hänger ihop med mitt hobby-pedanteri. Jag står helt enkelt inte ut när det är stökigt och en massa oreda, så då städar jag. Det ligger en oerhörd känsla av tillfredsställelse i att ha rett upp något oredigt. Ordning och reda helt enkelt, det du Kjell med Kj!
Jag har äntligen bestämt mig för att göra slut med jobbet och den här lilla staden. Jag gav det en chans som jag lovade mig själv att göra, trots att jag var osäker redan från början. Det har inte fungerat särskilt bra så jag avslutar det. Det var jättejobbigt att sätta mig ner och prata med chefen om det. Säga att jag sökt andra jobb och att oavsett vad som händer med dem så är jag på väg härifrån. Men jag sa som det var och jag tror hon förstod det. Allra senast till sommaren kommer vi att ha flyttat. Det är skönt att ha bestämt sig och skönt att ha satt en tidsbegränsning på hur länge vi stannar. Det här jobbet var inte för mig helt enkelt, jag trodde att jag skulle trivas med att vara ensam, bestämma allt själv och vara min egen chef. Men jag är inte sån längre, för några år sedan skulle det kanske ha fungerat. Men jag är annorlunda nu. Studietiden, med R och alla vännerna där... Jag är ingen ensamvarg längre och jag saknar mina vänner. Jag inser att jag inte kan få allt, men jag tänker roffa åt mig så mycket jag absolut kan av kärlek, vänner och jobb. Och jag tänker vara lycklig. Så det så!
Nu när jag sitter här och minns inser jag att jag måste varit ett pain in Kjell med Kj's ass! Och jag inser också att jag aldrig blivit av med de där tendenserna att styra upp veliga karlar när jag träffar på dem. Det är nog ett karaktärsdrag jag har, möjligen ett av mina mindre smickrande sådana. Men det är lite som att klia på en sårskorpa, inte så trevligt, men jäkligt svårt att motstå. Jag tror att det hänger ihop med mitt hobby-pedanteri. Jag står helt enkelt inte ut när det är stökigt och en massa oreda, så då städar jag. Det ligger en oerhörd känsla av tillfredsställelse i att ha rett upp något oredigt. Ordning och reda helt enkelt, det du Kjell med Kj!
Jag har äntligen bestämt mig för att göra slut med jobbet och den här lilla staden. Jag gav det en chans som jag lovade mig själv att göra, trots att jag var osäker redan från början. Det har inte fungerat särskilt bra så jag avslutar det. Det var jättejobbigt att sätta mig ner och prata med chefen om det. Säga att jag sökt andra jobb och att oavsett vad som händer med dem så är jag på väg härifrån. Men jag sa som det var och jag tror hon förstod det. Allra senast till sommaren kommer vi att ha flyttat. Det är skönt att ha bestämt sig och skönt att ha satt en tidsbegränsning på hur länge vi stannar. Det här jobbet var inte för mig helt enkelt, jag trodde att jag skulle trivas med att vara ensam, bestämma allt själv och vara min egen chef. Men jag är inte sån längre, för några år sedan skulle det kanske ha fungerat. Men jag är annorlunda nu. Studietiden, med R och alla vännerna där... Jag är ingen ensamvarg längre och jag saknar mina vänner. Jag inser att jag inte kan få allt, men jag tänker roffa åt mig så mycket jag absolut kan av kärlek, vänner och jobb. Och jag tänker vara lycklig. Så det så!
~E~
Gå hem, menlösa människa!
Varje måndag när jag har väldigt lite tålamod till människor över huvudtaget kommer han in. Den velige, osäkre och förskräckligt besvärlige mannen. Han påminner om musikläraren Kjell med kj. Kommer nån ihåg? Det är en typ av människa som behöver vägledning i allt. Vart han ska sitta, vad han ska göra och hur han bäst ska göra det. Det är nästan så att han ber om ursäkt för att han kommer in i biblioteket och det gör mig galen. Tydligen har jag väldigt svårt för så svaga människor, eller så har jag umgåtts med självsäkra människor som vet vad de vill, för länge.
Nu är han här igen och jag vet att han snart kommer att le sitt inställsamma leende genom parfymångorna som osar av honom och sedan kommer han att ursäkta sig flera gånger (medan jag himlar med ögonen innombords) och slutligen ställa någon fråga om något som jag försökte förklara senast han var in. Dessutom har han antagligen tappat bort något, det gör han alltid. Han lägger ner sina viktiga papper, eller väskan bredvid datorn och sedan går han utan dem, och några minuter senare kommer han inspringande i panik och ojar sig över det han tappat bort. Jag har inget tålamod med honom alls och jag har lite dåligt samvete över det. Han är ganska harmlös och kan nog inte rå för att han är som han är. Men var gång han är in på biblioteket vill jag undvika honom. Eller så vill jag ställa mig i givakt och ropa order högt som en militär. Utgå!
R
Frågetecken, snöbollskrig och tårar
Nu har hösthetsen äntligen lagt sig i vårt bibliotek. Färre låntagare, inga bokprat och slut på känslan-av-att-inte-hinna-med-att-andas. Men man får slita för sitt lugn. I förrgår var en kollega sjuk så jag fick äran att på egen hand ta hand om tre klasser som skulle komma och låna böcker på förmiddagen. Den första var en lågstadieklass som bestod av väldigt beskedliga barn som hittade böcker utan problem och utan sidbegränsning verkade det som. Jag hade riktigt roligt.
Sedan kom en högstadieklass som skulle läsa klassiker. De var oerhört förvirrade och killarna som var med hade knappt gått in i målbrottet. Jag trodde att jag skulle känna mig underlägsen eftersom de är killar, flera stycken och dessutom kaxiga. Men oj vad fel jag hade. De såg ut som frågetecken när jag bad om deras lånekort och visste knappt vad som var skillnaden mellan dörrar och fönster. Det var roande att se deras osäkerhet när de var på ett ställe där de inte hade någon auktoritet, där jag hade övertaget. Stor kontrast till hur jag kände mig när jag själv gick i högstadiet. Tjejerna var lättare att prata med, även om många av dem också såg ut som frågetecken. De flesta av dem gömde sig i gruppen av tjejer och lånade samma böcker (oftast Pride and Prejudice, utgåvan som har Keira Knightley på framsidan...) De flesta elever hade dock en bok med sig när de ramlade ut från biblioteket.
Den sista klassen för dagen var en till lågstadieklass men betydligt stökigare än de jag hade tidigare under dagen. De ställde frågor i munnen på varandra och drog mig i ärmarna tills jag höll på att skrika högt. Jag skulle aldrig orka vara lärare. Alla dumma frågor och störiga uttalanden som bara tar tid. Tex: Nu fick ni post! Vad får ni för post? Vad är det för post? Vad heter du? Vilket konstigt namn. Jag har tre kaniner hemma. osv i all oändlighet.
Eftermiddagen var betydligt lugnare men efter att ha jobbat mellan 08.00 och 18.00 var jag rätt slut i huvudet och i kroppen. Jag kom hem, satte mig på soffan och stirrade ut i tomheten. Min sambo fick knappt svar på sina frågor och till slut sa han: Är du väldigt trött? Det var jag. Jag antar att jag åt något men kommer inte ihåg vad. Sedan gick jag och lade mig halv nio och sov till klockan sju dagen efter när jag skulle upp och jobba igen.
I morse vaknade jag motvilligt när klockan ringde och såg en glimt av ljus genom persiennerna. Det hade snöat! Äntligen lite ljus på morgonen. Lyckan höll i sig ända tills jag kom till jobbet och upptäckte snöbollskriget utanför biblioteket. En massa målbrottspojkar jagade varandra med snöbollar i händerna och byxorna på halvstång. Förundrad över att de inte trillade omkull satt jag och följde deras vilda rop och glädjefyllda jakt. Det är så skönt att slippa gå i högstadiet.
Så här i slutet av året och kring jul är det oerhört mysigt att umgås med familjen men eftersom jag sett en hel del av dem under hösten, längtar jag inte efter dem så intensivt som jag brukar. Däremot saknar jag mina vänner som en idiot. Livet känns innehållslöst och ledsamt utan dem. Är det så här det är att vara vuxen? Är det meningen att man ska klara sig på egen hand hela året och träffas någon gång ibland bara? Det går jag inte med på. Jag behöver mina vänner och det utryckte sig tydligt när jag träffade en bunt för ett tag sedan. Jag roade mig kungligt och njöt av att kunna slappna av och vara mig själv bland kompisar jag älskar att vara med. När E åkte på kvällen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och gjorde därför min sambo helt förtvivlad. Men sanningen är att jag saknar er.
Snökram
Sedan kom en högstadieklass som skulle läsa klassiker. De var oerhört förvirrade och killarna som var med hade knappt gått in i målbrottet. Jag trodde att jag skulle känna mig underlägsen eftersom de är killar, flera stycken och dessutom kaxiga. Men oj vad fel jag hade. De såg ut som frågetecken när jag bad om deras lånekort och visste knappt vad som var skillnaden mellan dörrar och fönster. Det var roande att se deras osäkerhet när de var på ett ställe där de inte hade någon auktoritet, där jag hade övertaget. Stor kontrast till hur jag kände mig när jag själv gick i högstadiet. Tjejerna var lättare att prata med, även om många av dem också såg ut som frågetecken. De flesta av dem gömde sig i gruppen av tjejer och lånade samma böcker (oftast Pride and Prejudice, utgåvan som har Keira Knightley på framsidan...) De flesta elever hade dock en bok med sig när de ramlade ut från biblioteket.
Den sista klassen för dagen var en till lågstadieklass men betydligt stökigare än de jag hade tidigare under dagen. De ställde frågor i munnen på varandra och drog mig i ärmarna tills jag höll på att skrika högt. Jag skulle aldrig orka vara lärare. Alla dumma frågor och störiga uttalanden som bara tar tid. Tex: Nu fick ni post! Vad får ni för post? Vad är det för post? Vad heter du? Vilket konstigt namn. Jag har tre kaniner hemma. osv i all oändlighet.
Eftermiddagen var betydligt lugnare men efter att ha jobbat mellan 08.00 och 18.00 var jag rätt slut i huvudet och i kroppen. Jag kom hem, satte mig på soffan och stirrade ut i tomheten. Min sambo fick knappt svar på sina frågor och till slut sa han: Är du väldigt trött? Det var jag. Jag antar att jag åt något men kommer inte ihåg vad. Sedan gick jag och lade mig halv nio och sov till klockan sju dagen efter när jag skulle upp och jobba igen.
I morse vaknade jag motvilligt när klockan ringde och såg en glimt av ljus genom persiennerna. Det hade snöat! Äntligen lite ljus på morgonen. Lyckan höll i sig ända tills jag kom till jobbet och upptäckte snöbollskriget utanför biblioteket. En massa målbrottspojkar jagade varandra med snöbollar i händerna och byxorna på halvstång. Förundrad över att de inte trillade omkull satt jag och följde deras vilda rop och glädjefyllda jakt. Det är så skönt att slippa gå i högstadiet.
Så här i slutet av året och kring jul är det oerhört mysigt att umgås med familjen men eftersom jag sett en hel del av dem under hösten, längtar jag inte efter dem så intensivt som jag brukar. Däremot saknar jag mina vänner som en idiot. Livet känns innehållslöst och ledsamt utan dem. Är det så här det är att vara vuxen? Är det meningen att man ska klara sig på egen hand hela året och träffas någon gång ibland bara? Det går jag inte med på. Jag behöver mina vänner och det utryckte sig tydligt när jag träffade en bunt för ett tag sedan. Jag roade mig kungligt och njöt av att kunna slappna av och vara mig själv bland kompisar jag älskar att vara med. När E åkte på kvällen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och gjorde därför min sambo helt förtvivlad. Men sanningen är att jag saknar er.
Snökram
Framtidsoro och nostalgiska återblickar
Usch, är så orolig över framtiden. Och som vanligt när jag blir stressad och orolig blir jag helt handlingsförlamad istället för att göra något konstruktivt. Vi har inte hört något från jobbet som K sökte än, men det har bara gått tre dagar sedan ansökningstiden gick ut så det är väl helt normalt. Men eftersom det nu känns som om vår framtid står och väger mellan två helt skilda alternativ så står jag bara och stampar på stället och väntar...
Hade möte med min chef och biträdande rektorn på skolan igår. Lite avstämning på hur det går och så. Dom var överrens om att jag borde fika med lärarna oftare eftersom det kan bli en ohållbar psykosocial arbetsmiljö annars. Tror fan det! Men i nuläget när allt är som ett vakuum i väntan på besked från jobbsökningen har jag ingen lust alls att bygga innerliga relationer med lärarna på skolan. Men det kunde jag ju inte säga till dem. Så jag nickade och höll med och lovade att fika i lärarummet oftare. Sen tyckte chefen också att det var viktigt att jag tog in de släpande poäng jag har så att jag kan få ut min magisterexamen. På den punkten håller jag verkligen med. Särskilt om jag ska söka nya jobb inom en snar framtid kanske.
Kom hem ganska sent igår, blev övertid eftersom jag hade mötet (fast med deras smarta flextidsystem får man ju aldrig övertidsbetalt, bara mera komptimmar...). Därför har jag tagit lite ledigt på förmiddagen idag istället. Tänkte att jag skulle städa lite, men det blidde inget. Har mest suttit som ett nervöst vrak framför datorn och liksom väntat på ett tecken eller nått. Så att jag vet om det är någon idé att packa upp alla boklådorna, om vi blir kvar så länge att det lönar sig att skaffa soffkuddar som matchar tapeterna, om det är dumt att skruva upp sänglamporna och plocka in jullådorna från förrådet...
Satt häromdagen och berättade för K om mitt första jobb på ett äldreboende. Jag vet ju att det jobbet inte var någon dans på rosor heller, men jag blev ändå helt nostalgisk och allt jag kunde minnas var hur mysigt det var att jobba där och hur trevliga pensionärerna var och hur mycket jag tyckte om alla arbetskamrater. Till slut frågade K varför jag slutat där egentligen, om det nu var så underbart. Och jag blev helt ställd, för jag mindes liksom inte. Jag vet att det hade att göra med att jag ville ha ett jobb som inte innebar att man gick runt i pyjamasliknande bommullsuniform varje dag, som inte betydde att man alltid jobbade alla helger och som inte innebar att 30% av arbetstiden spenderades på att hjälpa folk gå på toaletten. Men jag älskade att känna mig behövd, att få hjälpa människor så att de mådde bättre. Alla små hemmasysslor som att sätta upp nya gardiner, sy i knappar och komma med kall saft när det var varmt ute. Och jag var duktig på det, det saknar jag, att känna mig säker och kompetent på jobbet. Kanske kommer jag att älska bibliotekariejobbet också, men jag har svårt att se det i framtiden för jobbet jag har nu. Tyvärr.
Nä, nu är det dags att slänga på mig min icke pyjamasliknande utstyrsel och gå till jobbet.
Off and away!
Hade möte med min chef och biträdande rektorn på skolan igår. Lite avstämning på hur det går och så. Dom var överrens om att jag borde fika med lärarna oftare eftersom det kan bli en ohållbar psykosocial arbetsmiljö annars. Tror fan det! Men i nuläget när allt är som ett vakuum i väntan på besked från jobbsökningen har jag ingen lust alls att bygga innerliga relationer med lärarna på skolan. Men det kunde jag ju inte säga till dem. Så jag nickade och höll med och lovade att fika i lärarummet oftare. Sen tyckte chefen också att det var viktigt att jag tog in de släpande poäng jag har så att jag kan få ut min magisterexamen. På den punkten håller jag verkligen med. Särskilt om jag ska söka nya jobb inom en snar framtid kanske.
Kom hem ganska sent igår, blev övertid eftersom jag hade mötet (fast med deras smarta flextidsystem får man ju aldrig övertidsbetalt, bara mera komptimmar...). Därför har jag tagit lite ledigt på förmiddagen idag istället. Tänkte att jag skulle städa lite, men det blidde inget. Har mest suttit som ett nervöst vrak framför datorn och liksom väntat på ett tecken eller nått. Så att jag vet om det är någon idé att packa upp alla boklådorna, om vi blir kvar så länge att det lönar sig att skaffa soffkuddar som matchar tapeterna, om det är dumt att skruva upp sänglamporna och plocka in jullådorna från förrådet...
Satt häromdagen och berättade för K om mitt första jobb på ett äldreboende. Jag vet ju att det jobbet inte var någon dans på rosor heller, men jag blev ändå helt nostalgisk och allt jag kunde minnas var hur mysigt det var att jobba där och hur trevliga pensionärerna var och hur mycket jag tyckte om alla arbetskamrater. Till slut frågade K varför jag slutat där egentligen, om det nu var så underbart. Och jag blev helt ställd, för jag mindes liksom inte. Jag vet att det hade att göra med att jag ville ha ett jobb som inte innebar att man gick runt i pyjamasliknande bommullsuniform varje dag, som inte betydde att man alltid jobbade alla helger och som inte innebar att 30% av arbetstiden spenderades på att hjälpa folk gå på toaletten. Men jag älskade att känna mig behövd, att få hjälpa människor så att de mådde bättre. Alla små hemmasysslor som att sätta upp nya gardiner, sy i knappar och komma med kall saft när det var varmt ute. Och jag var duktig på det, det saknar jag, att känna mig säker och kompetent på jobbet. Kanske kommer jag att älska bibliotekariejobbet också, men jag har svårt att se det i framtiden för jobbet jag har nu. Tyvärr.
Nä, nu är det dags att slänga på mig min icke pyjamasliknande utstyrsel och gå till jobbet.
Off and away!
~E~
En sockerbagare
I helgen var jag ledig för första gången på en mindre evighet, väldigt mycket mindre men som kändes lång i alla fall. Jag utnyttjade min tid väl. Hela lördagen låg jag i soffan och läste ut Nils Holgerssons underbara resa och såg första säsongen av Gilmore girls (igen), jag gick enbart ur soffan för att ta ett mellanmål som inte krävde någon slags aktivitet förutom att bära den från köket till soffan, vilket är en sträcka på ca två meter. Vi hade lyckats bli inbjudna på middag hos en svärförälder så vi behövde inte laga mat alls under dagen. Vi var hemma tidigt igen så att jag kunde vila färdigt medan sambon gick och jobbade. Jag kände mig oerhört slö och lat och gick och lade mig vid tio, somnade direkt och sov mååånga timmar.
På söndagen var det annorlunda. Min kropp var pigg och rastlös. Innan sambon vaknade hade jag röjt undan större delen av vår bergskedja till disk, betalat alla räkningar och tvättat två maskiner. Sedan spelade jag lite dataspel innan det började krypa i kroppen på mig igen. Jag planerade middag och gick och handlade. Två timmar senare låg sambon mätt och belåten på soffan. Det spelade ingen roll att vi just lagat pannbiffar med potatismos, stekt lök och brunsås, (allt ifrån grunden) för jag var fortfarande igång. Tvättade ännu en maskin och bakade chokladsnittar för första gången i mitt liv. De ser ut som chokladsnittar, smakar som chokladsnittar och doftar verkligen som chokladsnittar...men...konsistensen är definitivt inte som chokladsnittar. Snarare som extra spröda vaniljdrömmar. Man behöver knappt tugga dem alls, de faller sönder på egen hand, ibland innan de nått munnen. Så nu måste jag experimentera mera. Fast det får bli en annan helg.
/R
På söndagen var det annorlunda. Min kropp var pigg och rastlös. Innan sambon vaknade hade jag röjt undan större delen av vår bergskedja till disk, betalat alla räkningar och tvättat två maskiner. Sedan spelade jag lite dataspel innan det började krypa i kroppen på mig igen. Jag planerade middag och gick och handlade. Två timmar senare låg sambon mätt och belåten på soffan. Det spelade ingen roll att vi just lagat pannbiffar med potatismos, stekt lök och brunsås, (allt ifrån grunden) för jag var fortfarande igång. Tvättade ännu en maskin och bakade chokladsnittar för första gången i mitt liv. De ser ut som chokladsnittar, smakar som chokladsnittar och doftar verkligen som chokladsnittar...men...konsistensen är definitivt inte som chokladsnittar. Snarare som extra spröda vaniljdrömmar. Man behöver knappt tugga dem alls, de faller sönder på egen hand, ibland innan de nått munnen. Så nu måste jag experimentera mera. Fast det får bli en annan helg.
/R
I skarven mellan höst och vinter
I morse när jag gick till bussen var det riktigt kallt för första gången här nere i söder.
Allt var tyst och helt vindstilla, inget rörde sig och allt, varje grässtrå och varje gren och varje kvarglömt höstlöv, var täckt av en tunn hinna frost. Alla färger lite dämpade av det silvriga som glittrade lite i det gryende morgonljuset (vackert på gränsen till klyschigt alltså).
Det fick mig att inse att det inte är så långt kvar till vinter på riktigt. Snö och ljuset det för med sig. Advent och ljusen det för med sig. Jul... och värmen, färgerna och dofterna det för med sig.
Lycka!~E~
Livskvalitet och doft av kanel
Livskvalitet är ett ord som har snurrat i huvudet på mig. Det är mitt nya ord. Det började med att jag berättade för en kollega om min första lägenhet som jag fick flytta in i en varm sommar. Varje kväll gick jag två hundra meter ner till sjön och simmade. Åhh, sa kollegan avundsjukt, vilken livskvalitet. Sedan dess har jag funderat mycket på det ordet och jag har kommit fram till att jag nog inte uppskattar min tillvaro så mycket som den är värd.
Nu sitter jag på arbetstid och läser min första Lasse Maja bok under tiden som stressade föräldrar rusar omkring i höstrusket. Hög livskvalitet. Jag har en mysig känsla i kroppen och en juletids-förväntan i kroppen. Bara tre månader kvar, eller ja, i mitt fall två månader innan pyntet och musiken tar över mitt liv. Älskar julstämning. Allt är varmt och murrigt innomhus, färgerna är glada och lukterna speciella. Alla vet hur det luktar när man säger ordet "jul", eftersom dofterna är så starkt relaterade till ens egna upplevelser.
Oj, vilken utsvävning. I alla fall vet jag att ju mer jag tänker på livskvalitet, desto mer uppskattar jag det jag har. Särskilt mitt jobb.
I väntan på jul...
/R
Nu sitter jag på arbetstid och läser min första Lasse Maja bok under tiden som stressade föräldrar rusar omkring i höstrusket. Hög livskvalitet. Jag har en mysig känsla i kroppen och en juletids-förväntan i kroppen. Bara tre månader kvar, eller ja, i mitt fall två månader innan pyntet och musiken tar över mitt liv. Älskar julstämning. Allt är varmt och murrigt innomhus, färgerna är glada och lukterna speciella. Alla vet hur det luktar när man säger ordet "jul", eftersom dofterna är så starkt relaterade till ens egna upplevelser.
Oj, vilken utsvävning. I alla fall vet jag att ju mer jag tänker på livskvalitet, desto mer uppskattar jag det jag har. Särskilt mitt jobb.
I väntan på jul...
/R
Mer snygg choklad åt folket!!!
Jag kan sammanfatta mitt besök på bokmässan med ett ord: Choklad. Det är allt jag behöver ha på hösten. Mmmm, choklad. Akademibokhandelns monter hade mycket godis som var lika lockande förpackat som smakrikt. Jag provsmakade alla sorters choklad som hackades upp av en snygg kille två gånger och fick med mig lite hem också. Jag hittade min ambrosia en trappa upp i slutet av dagen när benen börjat protestera och hjärnans kapacitet sjunkit till noll. Min lycka var total när det låg en lång, prydlig rad små chokladbitar som man fick prova (eller i mitt fall glufsa). Ingefära, chili, svartvinbär och lavendel var bra allihop och jag önskar i efterhand att jag köpt fler. Sedan upptäckte jag fudge med pepparkakssmak och mintkarameller i söta burkar. Varför blir det alltid så att jag köper ätbara saker när jag är ute på något? I efterhand är oftast det jag minns av resan relaterat till mat och dryck.
Till exempel kommer jag ihåg resan till Rhodos, när vi åt på en lunchrestaurang. De hade en sallad med gurka och tomat som toppades med härlig ost. Den fortsatte att komma upp på luncher och middagar under hela veckan, kompletterad av bakad potatis och chips.
Hmm, jag tror att jag är mera hungrig nu än innan lunch. Jag hinner nog ta en fika innan slitet börjar igen.
Till exempel kommer jag ihåg resan till Rhodos, när vi åt på en lunchrestaurang. De hade en sallad med gurka och tomat som toppades med härlig ost. Den fortsatte att komma upp på luncher och middagar under hela veckan, kompletterad av bakad potatis och chips.
Hmm, jag tror att jag är mera hungrig nu än innan lunch. Jag hinner nog ta en fika innan slitet börjar igen.
