Frågetecken, snöbollskrig och tårar
Nu har hösthetsen äntligen lagt sig i vårt bibliotek. Färre låntagare, inga bokprat och slut på känslan-av-att-inte-hinna-med-att-andas. Men man får slita för sitt lugn. I förrgår var en kollega sjuk så jag fick äran att på egen hand ta hand om tre klasser som skulle komma och låna böcker på förmiddagen. Den första var en lågstadieklass som bestod av väldigt beskedliga barn som hittade böcker utan problem och utan sidbegränsning verkade det som. Jag hade riktigt roligt.
Sedan kom en högstadieklass som skulle läsa klassiker. De var oerhört förvirrade och killarna som var med hade knappt gått in i målbrottet. Jag trodde att jag skulle känna mig underlägsen eftersom de är killar, flera stycken och dessutom kaxiga. Men oj vad fel jag hade. De såg ut som frågetecken när jag bad om deras lånekort och visste knappt vad som var skillnaden mellan dörrar och fönster. Det var roande att se deras osäkerhet när de var på ett ställe där de inte hade någon auktoritet, där jag hade övertaget. Stor kontrast till hur jag kände mig när jag själv gick i högstadiet. Tjejerna var lättare att prata med, även om många av dem också såg ut som frågetecken. De flesta av dem gömde sig i gruppen av tjejer och lånade samma böcker (oftast Pride and Prejudice, utgåvan som har Keira Knightley på framsidan...) De flesta elever hade dock en bok med sig när de ramlade ut från biblioteket.
Den sista klassen för dagen var en till lågstadieklass men betydligt stökigare än de jag hade tidigare under dagen. De ställde frågor i munnen på varandra och drog mig i ärmarna tills jag höll på att skrika högt. Jag skulle aldrig orka vara lärare. Alla dumma frågor och störiga uttalanden som bara tar tid. Tex: Nu fick ni post! Vad får ni för post? Vad är det för post? Vad heter du? Vilket konstigt namn. Jag har tre kaniner hemma. osv i all oändlighet.
Eftermiddagen var betydligt lugnare men efter att ha jobbat mellan 08.00 och 18.00 var jag rätt slut i huvudet och i kroppen. Jag kom hem, satte mig på soffan och stirrade ut i tomheten. Min sambo fick knappt svar på sina frågor och till slut sa han: Är du väldigt trött? Det var jag. Jag antar att jag åt något men kommer inte ihåg vad. Sedan gick jag och lade mig halv nio och sov till klockan sju dagen efter när jag skulle upp och jobba igen.
I morse vaknade jag motvilligt när klockan ringde och såg en glimt av ljus genom persiennerna. Det hade snöat! Äntligen lite ljus på morgonen. Lyckan höll i sig ända tills jag kom till jobbet och upptäckte snöbollskriget utanför biblioteket. En massa målbrottspojkar jagade varandra med snöbollar i händerna och byxorna på halvstång. Förundrad över att de inte trillade omkull satt jag och följde deras vilda rop och glädjefyllda jakt. Det är så skönt att slippa gå i högstadiet.
Så här i slutet av året och kring jul är det oerhört mysigt att umgås med familjen men eftersom jag sett en hel del av dem under hösten, längtar jag inte efter dem så intensivt som jag brukar. Däremot saknar jag mina vänner som en idiot. Livet känns innehållslöst och ledsamt utan dem. Är det så här det är att vara vuxen? Är det meningen att man ska klara sig på egen hand hela året och träffas någon gång ibland bara? Det går jag inte med på. Jag behöver mina vänner och det utryckte sig tydligt när jag träffade en bunt för ett tag sedan. Jag roade mig kungligt och njöt av att kunna slappna av och vara mig själv bland kompisar jag älskar att vara med. När E åkte på kvällen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och gjorde därför min sambo helt förtvivlad. Men sanningen är att jag saknar er.
Snökram
Sedan kom en högstadieklass som skulle läsa klassiker. De var oerhört förvirrade och killarna som var med hade knappt gått in i målbrottet. Jag trodde att jag skulle känna mig underlägsen eftersom de är killar, flera stycken och dessutom kaxiga. Men oj vad fel jag hade. De såg ut som frågetecken när jag bad om deras lånekort och visste knappt vad som var skillnaden mellan dörrar och fönster. Det var roande att se deras osäkerhet när de var på ett ställe där de inte hade någon auktoritet, där jag hade övertaget. Stor kontrast till hur jag kände mig när jag själv gick i högstadiet. Tjejerna var lättare att prata med, även om många av dem också såg ut som frågetecken. De flesta av dem gömde sig i gruppen av tjejer och lånade samma böcker (oftast Pride and Prejudice, utgåvan som har Keira Knightley på framsidan...) De flesta elever hade dock en bok med sig när de ramlade ut från biblioteket.
Den sista klassen för dagen var en till lågstadieklass men betydligt stökigare än de jag hade tidigare under dagen. De ställde frågor i munnen på varandra och drog mig i ärmarna tills jag höll på att skrika högt. Jag skulle aldrig orka vara lärare. Alla dumma frågor och störiga uttalanden som bara tar tid. Tex: Nu fick ni post! Vad får ni för post? Vad är det för post? Vad heter du? Vilket konstigt namn. Jag har tre kaniner hemma. osv i all oändlighet.
Eftermiddagen var betydligt lugnare men efter att ha jobbat mellan 08.00 och 18.00 var jag rätt slut i huvudet och i kroppen. Jag kom hem, satte mig på soffan och stirrade ut i tomheten. Min sambo fick knappt svar på sina frågor och till slut sa han: Är du väldigt trött? Det var jag. Jag antar att jag åt något men kommer inte ihåg vad. Sedan gick jag och lade mig halv nio och sov till klockan sju dagen efter när jag skulle upp och jobba igen.
I morse vaknade jag motvilligt när klockan ringde och såg en glimt av ljus genom persiennerna. Det hade snöat! Äntligen lite ljus på morgonen. Lyckan höll i sig ända tills jag kom till jobbet och upptäckte snöbollskriget utanför biblioteket. En massa målbrottspojkar jagade varandra med snöbollar i händerna och byxorna på halvstång. Förundrad över att de inte trillade omkull satt jag och följde deras vilda rop och glädjefyllda jakt. Det är så skönt att slippa gå i högstadiet.
Så här i slutet av året och kring jul är det oerhört mysigt att umgås med familjen men eftersom jag sett en hel del av dem under hösten, längtar jag inte efter dem så intensivt som jag brukar. Däremot saknar jag mina vänner som en idiot. Livet känns innehållslöst och ledsamt utan dem. Är det så här det är att vara vuxen? Är det meningen att man ska klara sig på egen hand hela året och träffas någon gång ibland bara? Det går jag inte med på. Jag behöver mina vänner och det utryckte sig tydligt när jag träffade en bunt för ett tag sedan. Jag roade mig kungligt och njöt av att kunna slappna av och vara mig själv bland kompisar jag älskar att vara med. När E åkte på kvällen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och gjorde därför min sambo helt förtvivlad. Men sanningen är att jag saknar er.
Snökram
Kommentarer
Trackback
