I biblioteket finns Snygga-Pappor-Fenomen men ingen ström
Idag är första gången som jag är ensam på min filial. Det var en härlig känsla att gå omkring i ett tomt bibliotek och känna att här är det jag som bestämmer. Sjungande till min MP3 dansade jag runt och skötte mina morgonsysslor innan öppningstid (Moulin Rouge musiken gör att jag inte kan vara tyst eller stå still) och jag hoppas att ingen såg mig men trevligt var det. Jag var en duktig biobliotekarie som lyckades öppna, ställa upp böcker och jag kom till och med ihåg finliret, att sätta ut blomman och stolarna som ingen sitter på. Väldigt nöjd med mig själv gick jag omkring i lokalen på bibliotekarievis (du vet säkert hur jag menar) när strömmen gick. Suck. Jag kan inte låta ut eller ta emot böcker, inte sätta igång micron, ingenting. Det var ett problem eftersom jag hade några låntagare här som ville låna. Men när jag ringt numrena jag skulle för att se vad som var fel och konstaterat att det bara är att vänta, då fick jag en lugn känsla i kroppen. Jag kunde inte vara hypereffektiv och dra böcker eller söka i katalogen. Det enda jag kunde var att hålla på med böckerna som redan var dragna och skulle ut i hyllorna. Det var väldigt mysigt att gå runt i lokalen och fixa lite, snygga till hyllorna medan en mamma satt och läste med sina barn. Och nu när strömmen är tillbaka uppskattar jag den ordentligt så det kanske är bra med lite teknikhaveri ibland.
//R
Klassiker, kratrar och telefonsladdar
Efteråt funderade jag om han hade flirtat med mig? Eller om han alltid pratar en massa strunt med människor han precis träffat? Och varför fungerade inte killavstötaren nummer ett - min förlovningsring? Inte för att det var otrevligt på något sätt, tvärtom. Men jag bara undrar.
[Och kratrarna på månen blir alltså runda på grund av att små meteoriter kraschar i hög fart och exploderar, dom kraschar inte och glider (vilket skulle ha skapat avlånga kratrar). Och för dem som fortfarande använder telefon med sladd: sluta snurra den en halvt varv varje gång ni svarar, alt. snurra tillbaka den åt andra hållet när ni lägger på, så undviker ni trassliga telefonsladdskorvar!]
Nu blir de nytt serru!
Jag är alltså E - "biblitekarien" - och ena halvan av vår dynamiska norrländska duo som för tillfället känner mig som en utomjording på besök i mitt nya landskap småland. Jag har fått jobb på en liten filial ute på landsbygden som är ett kombinerat skol- och folkbibliotek och min arbetstid har hittills till mesta delen handlat om att hålla näsan över vattenytan och försöka orientera mig lite utan att någon ska märka att jag inte kan något. Eftersom biblioteket är ganska litet är jag ensam bibliotekarie på plats och närmaste arbetskamraterna finns ca två mil bort på huvudbiblioteket. Som tur är finns det lite trevliga "städtanter", "mattanter" och en och annan rektorsassistent som jag kan fika och skvallra lite med ibland. Annars är det barn och personal på skolan som utgör mina dagliga sociala kontakter och det är förskolebarnen som snällt döpt mig till "nya biblitekarien" och tycker att jag och Anna som städar är tanter bägge två (Anna är 60+, det är inte jag!)
När jag inte är på jobbet, vilket det känns som om jag är nästan jämt (trots att jag har fredagarna lediga) är jag hemma med min sambo och våra två katter i våran problemlägenhet som ska totalrustas under den här veckan och veckan som följer.
Så det var kort om mig och mitt jobb. Dags för min partner in crime att berätta om sig själv på valfritt hemligt sätt =)
Ode till min uppsatspartner
Ensam i uppsatsarbetet sitter jag i min båt som är gjord för två, driver längre bort från syftet och det gyllene fokuset som skymtade vid horisonten en gång för länge sedan. Var är du, min ständige följeslagare? Var är du, med våra gemensamma kunskaper och intellekt, som driver oss framåt med dina starka årtag. Nu sitter jag ensam och snurrar runt i cirklar ty min partners och dennes uppvägande åra syns inte till.
Aldrig skulle jag nå iland utan dig, jag skulle aldrig komma vidare.
Jag behöver din koffeinberoende gen för att piggna till
Jag behöver ditt sinne för humor för att läsa all oumbärlig litteratur
Jag behöver dina flinka fingrar för att åstadkomma text
Jag behöver din förmåga att ordna studeringsplats
Jag behöver din bekräftelse att nu är det dags att ta paus
MAN behöver den andra för att MAN ska komma vidare i uppsatsen MAN tagit sig för att skriva och MAN behöver synomymer till MAN för att MAN ska kunna få en godkänd uppsats som MAN ju strävar efter, men framför allt behöver MAN varandra.
Biblioteksforskning i klartext
Oj, har du kläder på dig! Det märkte jag inte...
Enligt Jan Trost ska man vid kvalitativ intervju ha kläder på sig som helst inte ska märkas...?
Hur menar han då kan man undra, vad för slags plagg är de mest omärkbara?
Även detta kan, tack och lov, Jan Trost svara på:
- Kläderna ska inte vara torftiga eller trasiga (vad menas då med torftiga kläder? Det förklaras inte, men om man skulle råka ha just torftiga kläder så kan man ge sken av att inte respektera den intervjuade, och det vill man ju inte...)
- Inte heller pråliga eller eleganta kläder.
- Inga "extremt framträdande" smycken eller nålar på kavajslagen.
- Om man har tatuerade armar bör man ha långärmad skjorta.
- Han rekomenderar följaktligen neutrala kläder.
Vi tolkar det som att det mest olämpliga man kan ha på sig i en intervjusituation måste vara en färgglad, axelbandslös balklänning, med stora diamanter (eller liknande) och tatuerade armar (hennatatueringar eller gnuggisar går säkert bra om man inte har tid att ordna riktiga tatueringar). 
Men Jan Trost hejdar sig inte vid klädrekomendationer, han har också goda förslag på kroppsspråk. Till exempel bör man inte vicka på foten, klia sig i håret, dra in snoret i näsan, svära som en borstbindare, sitta bredbent eller trumma med fingrarna på bordsskivan.
Jan Trost sammanfattar sitt kapitel med att konstatera att den gode intervjuaren inte skall synas eller höras eller märkas överhuvudtaget, men fortfarande vara den han/hon "tycker sig" vara.
Med det i åtanke funderar vi nu starkt på att stanna hemma under intervjutillfället och be informanten föreställa sig att vi är där även om vi inte syns, hörs eller märks.
Korridorpolitiker
Aspekter = anblickar
Miljön = atmosfären
Påverkare = Korridorpolitiker
Känslolägen = lynnen
vi = ego, en annan
saknade = trängtade
teori = dogm
hittade = kände vägen
Forskningen = undersökningen
Ursprunglig mening = De aspekter av miljön som påverkare av känslolägen som vi saknade inom X teori hittade vi i forskningen om Y
Färdig mening = De anblickar av atmosfären som korridorplitiker av lynnen som en annan trängtade inom X dogm kände vägen ego i undersökningen om Y
Övriga kommentarer känns överflödiga.
Hallojs små knattar
Första inlägget från två ivriga, ärtiga, peppiga töser från norr.
Denna blogg ämnar att fungera som en ventil i det oerhört ansträngande och ärofyllda magisteruppsatsskrivandet vi har framför oss under våren.
Ytterligare en funktion för denna blogg är att undvika, uppskjuta och allmänt underhålla författare och eventuella läsare.
Det finns så mycket man funderar över när man skriver uppsats och så mycket som man till slut ändå inser inte passar sig i själva uppsatsen. Det kommer troligtvis att hamna här istället.
Som varför man inte kan presentera sig som två ärtiga damer i mailet till chefen för det bibliotek man ska undersöka...
Eller avsluta samma mail med frasen "Hör av dig snabbt som sjutton, tack!" (annars mailbombar vi alla i personalstyrkan! - med photoshopade bilder.... moahahahah!)
