intelligentbibliotek

Ah... Kjell... Namnet rör upp dammiga minnen från högstadiet. Han var den nye musikläraren som sänkte sin egen auktoritet redan första dagen genom att presentera sig inför niorna som Kjell - med Kj... En oerhört timid liten man, utan pondus men med mycken osäkerhet... Och ju mer osäker han blev desto mindre tålamod hade jag med honom. Veliga män har den effekten på mig, det är bara så lätt att köra över dem - jag kan inte motstå det. Så jag gick in och styrde upp lite... typ. Hjälpte Kjell med Kj att bestämma sig när jag kände att det behövdes.

Nu när jag sitter här och minns inser jag att jag måste varit ett pain in Kjell med Kj's ass! Och jag inser också att jag aldrig blivit av med de där tendenserna att styra upp veliga karlar när jag träffar på dem. Det är nog ett karaktärsdrag jag har, möjligen ett av mina mindre smickrande sådana. Men det är lite som att klia på en sårskorpa, inte så trevligt, men jäkligt svårt att motstå. Jag tror att det hänger ihop med mitt hobby-pedanteri. Jag står helt enkelt inte ut när det är stökigt och en massa oreda, så då städar jag. Det ligger en oerhörd känsla av tillfredsställelse i att ha rett upp något oredigt. Ordning och reda helt enkelt, det du Kjell med Kj!

Jag har äntligen bestämt mig för att göra slut med jobbet och den här lilla staden. Jag gav det en chans som jag lovade mig själv att göra, trots att jag var osäker redan från början. Det har inte fungerat särskilt bra så jag avslutar det. Det var jättejobbigt att sätta mig ner och prata med chefen om det. Säga att jag sökt andra jobb och att oavsett vad som händer med dem så är jag på väg härifrån. Men jag sa som det var och jag tror hon förstod det. Allra senast till sommaren kommer vi att ha flyttat. Det är skönt att ha bestämt sig och skönt att ha satt en tidsbegränsning på hur länge vi stannar.  Det här jobbet var inte för mig helt enkelt, jag trodde att jag skulle trivas med att vara ensam, bestämma allt själv och vara min egen chef. Men jag är inte sån längre, för några år sedan skulle det kanske ha fungerat. Men jag är annorlunda nu. Studietiden, med R och alla vännerna där... Jag är ingen ensamvarg längre och jag saknar mina vänner. Jag inser att jag inte kan få allt, men jag tänker roffa åt mig så mycket jag absolut kan av kärlek, vänner och jobb. Och jag tänker vara lycklig. Så det så!