intelligentbibliotek

Ah... Kjell... Namnet rör upp dammiga minnen från högstadiet. Han var den nye musikläraren som sänkte sin egen auktoritet redan första dagen genom att presentera sig inför niorna som Kjell - med Kj... En oerhört timid liten man, utan pondus men med mycken osäkerhet... Och ju mer osäker han blev desto mindre tålamod hade jag med honom. Veliga män har den effekten på mig, det är bara så lätt att köra över dem - jag kan inte motstå det. Så jag gick in och styrde upp lite... typ. Hjälpte Kjell med Kj att bestämma sig när jag kände att det behövdes.

Nu när jag sitter här och minns inser jag att jag måste varit ett pain in Kjell med Kj's ass! Och jag inser också att jag aldrig blivit av med de där tendenserna att styra upp veliga karlar när jag träffar på dem. Det är nog ett karaktärsdrag jag har, möjligen ett av mina mindre smickrande sådana. Men det är lite som att klia på en sårskorpa, inte så trevligt, men jäkligt svårt att motstå. Jag tror att det hänger ihop med mitt hobby-pedanteri. Jag står helt enkelt inte ut när det är stökigt och en massa oreda, så då städar jag. Det ligger en oerhörd känsla av tillfredsställelse i att ha rett upp något oredigt. Ordning och reda helt enkelt, det du Kjell med Kj!

Jag har äntligen bestämt mig för att göra slut med jobbet och den här lilla staden. Jag gav det en chans som jag lovade mig själv att göra, trots att jag var osäker redan från början. Det har inte fungerat särskilt bra så jag avslutar det. Det var jättejobbigt att sätta mig ner och prata med chefen om det. Säga att jag sökt andra jobb och att oavsett vad som händer med dem så är jag på väg härifrån. Men jag sa som det var och jag tror hon förstod det. Allra senast till sommaren kommer vi att ha flyttat. Det är skönt att ha bestämt sig och skönt att ha satt en tidsbegränsning på hur länge vi stannar.  Det här jobbet var inte för mig helt enkelt, jag trodde att jag skulle trivas med att vara ensam, bestämma allt själv och vara min egen chef. Men jag är inte sån längre, för några år sedan skulle det kanske ha fungerat. Men jag är annorlunda nu. Studietiden, med R och alla vännerna där... Jag är ingen ensamvarg längre och jag saknar mina vänner. Jag inser att jag inte kan få allt, men jag tänker roffa åt mig så mycket jag absolut kan av kärlek, vänner och jobb. Och jag tänker vara lycklig. Så det så!

Nu har hösthetsen äntligen lagt sig i vårt bibliotek. Färre låntagare, inga bokprat och slut på känslan-av-att-inte-hinna-med-att-andas. Men man får slita för sitt lugn. I förrgår var en kollega sjuk så jag fick äran att på egen hand ta hand om tre klasser som skulle komma och låna böcker på förmiddagen. Den första var en lågstadieklass som bestod av väldigt beskedliga barn som hittade böcker utan problem och utan sidbegränsning verkade det som. Jag hade riktigt roligt.

Sedan kom en högstadieklass som skulle läsa klassiker. De var oerhört förvirrade och killarna som var med hade knappt gått in i målbrottet. Jag trodde att jag skulle känna mig underlägsen eftersom de är killar, flera stycken och dessutom kaxiga. Men oj vad fel jag hade. De såg ut som frågetecken när jag bad om deras lånekort och visste knappt vad som var skillnaden mellan dörrar och fönster. Det var roande att se deras osäkerhet när de var på ett ställe där de inte hade någon auktoritet, där jag hade övertaget. Stor kontrast till hur jag kände mig när jag själv gick i högstadiet. Tjejerna var lättare att prata med, även om många av dem också såg ut som frågetecken. De flesta av dem gömde sig i gruppen av tjejer och lånade samma böcker (oftast Pride and Prejudice, utgåvan som har Keira Knightley på framsidan...) De flesta elever hade dock en bok med sig när de ramlade ut från biblioteket.

Den sista klassen för dagen var en till lågstadieklass men betydligt stökigare än de jag hade tidigare under dagen. De ställde frågor i munnen på varandra och drog mig i ärmarna tills jag höll på att skrika högt. Jag skulle aldrig orka vara lärare. Alla dumma frågor och störiga uttalanden som bara tar tid. Tex: Nu fick ni post! Vad får ni för post? Vad är det för post? Vad heter du? Vilket konstigt namn. Jag har tre kaniner hemma. osv i all oändlighet.

Eftermiddagen var betydligt lugnare men efter att ha jobbat mellan 08.00 och 18.00 var jag rätt slut i huvudet och i kroppen. Jag kom hem, satte mig på soffan och stirrade ut i tomheten. Min sambo fick knappt svar på sina frågor och till slut sa han: Är du väldigt trött? Det var jag. Jag antar att jag åt något men kommer inte ihåg vad. Sedan gick jag och lade mig halv nio och sov till klockan sju dagen efter när jag skulle upp och jobba igen.

I morse vaknade jag motvilligt när klockan ringde och såg en glimt av ljus genom persiennerna. Det hade snöat! Äntligen lite ljus på morgonen. Lyckan höll i sig ända tills jag kom till jobbet och upptäckte snöbollskriget utanför biblioteket. En massa målbrottspojkar jagade varandra med snöbollar i händerna och byxorna på halvstång. Förundrad över att de inte trillade omkull satt jag och följde deras vilda rop och glädjefyllda jakt. Det är så skönt att slippa gå i högstadiet.

Så här i slutet av året och kring jul är det oerhört mysigt att umgås med familjen men eftersom jag sett en hel del av dem under hösten, längtar jag inte efter dem så intensivt som jag brukar. Däremot saknar jag mina vänner som en idiot. Livet känns innehållslöst och ledsamt utan dem. Är det så här det är att vara vuxen? Är det meningen att man ska klara sig på egen hand hela året och träffas någon gång ibland bara? Det går jag inte med på. Jag behöver mina vänner och det utryckte sig tydligt när jag träffade en bunt för ett tag sedan. Jag roade mig kungligt och njöt av att kunna slappna av och vara mig själv bland kompisar jag älskar att vara med. När E åkte på kvällen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och gjorde därför min sambo helt förtvivlad. Men sanningen är att jag saknar er.

Snökram

Idag har jag lekt ett päron till farsa firar jul. Jag har nämligen satt upp en sån här ljusslinga i bilioteketets barnhörna.

Över soffan vid bilderboksavdelningen hänger en stor järnring i taket som det en gång i tiden suttit draperier i för att skapa en "sagogrotta", det var dock länge sen den användes överhuvudtaget. Så igår fick jag den finfina idén att jag kunde plocka med mig min ljusslinga hemifrån som vi inte använder i år och sätta den i ringen över soffan. På så vis skapandes en mysigare stämning i barnhörnan... briljant! Tills jag skulle sätta upp den ja!

Efter att vågahlsigt balanserat på yttersta tåspetsen på den yttersta kanten av ett bord som inte var helt stadigt fick jag dit den. Efteråt var jag både yr och skräckslagen och var tvungen att sitta ned en stund. Till på köpet visade det sig (så klart) att inte alla lamporna lyser... Men slutresultatet blev ändå väldigt bra, det glimmar fint där nere nu och det kommer se så mysigt ut om man släcker ner och vill ha en mysstund för barnen på morgonen =)

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att läsa Fru Marianne av Victoria Benedictsson. Boken gavs ut första gången 1887 och handlar om den unga borgarflickan Marianne som gifter sig vid 16-års ålder med den rike bonden Börje. Boken har kallats för en utvecklingsroman, där Marianne går från naiv och romantisk tonåring till en praktisk ung kvinna med bägge fötterna på jorden. Den ger också en utopisk bild av äktenskapet och visar hur kärlek och gemenskap växer fram mellan makarna som från början är främlingar för varandra.

Marianne och Börje är mycket olika och olikheterna verkar springa ur dels att de kommer ur olika sammhällsklasser och dels att Marianne knappt är mer än ett barn medan Börje, som är tio år äldre, redan är en man.  Marianne har vuxit upp i en fin borgarfamilj i staden där namnet innebär status, men där förmögenheten sakta men säkert försvunnit. Hon har ingen utbildning i praktiska ting och ägnar dagarna åt att läsa romantiska romaner eller knyppla. Börje däremot har vuxit upp under enkla förhållanden med en far som drack och en mor som han ser upp till i allt. Han har själv arbetat sig upp till en aktad ställning i kommunen och gjort sig en god ekonomi genom hårt arbete.

Till en början i deras äktenskap vill inte Marianne ta ansvar för något i hushållet och Börje begär inget av henne. Hon flyttar från en skyddad tillvaro till en annan. Men efter en dramatisk (nåja) händelse mellan Marianne och Börjes bäste vän Pål, ändrar hon inställning och slutar dagdrömma och brodera för att istället börja arbeta med hem och trädgård. Istället för romantiska romaner börjar hon läsa Darwin och istället för att klä sig som en fin stadsfru börjar hon använda praktiska bondfrukläder och hemvävda förkläden. Börje arbetar med sitt och märker till en början inte så mycket, men i slutändan är han glad och nöjd över hur duktig Marianne har blivit.

Jag tyckte ganska bra om tv-serien Fru Marianne, som gick på SVT för några år sedan har jag för mig, med Cecilia Frode och Per Morberg i rollerna som Marianne och Börje. Jag tycker ganska bra om boken också, men jag stör mig en hel del på den också. Till viss del kan jag förstå att den ger en tidsbild och att det är rätt länge sedan den skrevs. Men herregud vad irriterande det är att läsa om hur Marianne och Börje kan bli riktigt lyckliga tillsammans först efter att Marianne ändrat precis allt i sin personlighet. Börje ändrar så vitt jag vet inte ett dugg, han lunkar på genom hela boken på sitt trygga och förnöjda sätt, utom då han med jämna mellanrum blir lite förargad på Marianne över det ena eller andra eller slänger ur sig en lätt nedlåtande klapp på huvudet när han tycker att hon gjort något bra. För Marianne är Börjes godkännande allt som betyder något, allt hon lär sig och allt hon arbetar med är för Börjes skull och för att han ska tycka om henne. Börje verkar inte ha några sådana tankar, han har ju arbetet på gården att sköta vilket inte ger så mycket svängrum för förändringar kanske, men de förändringar han gör är för sin egen skull, som att studera språk för att kunna resa utomlands. Han inreder till exempel sovrummet i den stil Marianne gillar, men han själv använder sedan inte rummet, utan där får Marianne sova ensam.  

Att Marianne i början av boken är ett riktigt spånhuvud hör liksom inte hit. Det bara stör mig att all förändring måste komma från henne medan mannen inte måste kompromissa över huvudtaget. Där ser man ändå att samhället förändrats en del sedan Victoria Benedictssons tid. Fru Marianne hade aldrig överlevt ett normalt feministiskt granskade i dagens samhälle =)

Vilken bokrecension det blev av inlägget! Kanske ska berätta att K inte fick jobbet i *köping som han sökte. Vi var rejält besvikna över det. Men vi hoppas på nya chanser i framtiden, norrut blir det i alla fall så småningom, det är vi överrens om. Livet på bibblan går framåt ungefär som förut. Jag är lite tuffare nu kanske än förut och vågar säga till barnen när dom är stökiga. Hade semester förra veckan och fick sedan höra av flera barn att det var skönt att jag var tillbaka, för "vikarien var så sträng och hyschade åt dem när de bara pratade helt vanligt!" (tror jag det...).

Ska på personalfest på jobbet på fredag. Ska bli ganska kul, men hade varit roligare om jag inte placerats i fetskommittén bara för att jag en gång varit med i en festförening... Ja ja, jag vet ju vad som kommer hända och kommer slippa vara med i lekar eftersom jag får hålla i dem i stället, och det tycker jag känns skönt faktiskt. Men jag ser mer fram emot lördag då jag och K ska åka till storstan och julshoppa =D Precis sånt som jag tycker om! Har julpyntat hemma redan och fått upp lite grann på biblioteket också, även om det mesta är gammalt och måste bytas ut till nästa år tror jag. Sitter och lyssnar på julmusik just nu faktiskt och stämningen har börjat infinna sig trots att det är regnigt och grått här nere i söder. Ganska bra att vara jag just nu med andra ord =)

~E~