I biblioteket finns Snygga-Pappor-Fenomen men ingen ström
Det finns tydligen ett Snygga-Pappor-Fenomen fick jag veta av min syster som arbetar inom barnomsorgen. De kommer inglidande med sina snygga ansikten och kroppar för att hjälpa sina barn. Likadant är det på biblioteket, där papporna inte bara ser väldigt bra ut utan dessutom läser böcker. Me like. Utan förvarning kommer en snygg pappa in och då inträder fnittret. Det där förskräckliga mellanstadiefnittret som bubblar innifrån magen och letar sig ut till händer och ben och framförallt tungan. Dessa yttre kroppsdelar utrycker mellanstadiefnittret i fullkomlig fummelsjuka. Jag tappar böcker, trycker på fel tangenter och pratar sluddrigt. Varför måste det vara så här? Vad kan naturen tjäna på att jag ska bli fumlig och nervös? Ett mysterium.
Idag är första gången som jag är ensam på min filial. Det var en härlig känsla att gå omkring i ett tomt bibliotek och känna att här är det jag som bestämmer. Sjungande till min MP3 dansade jag runt och skötte mina morgonsysslor innan öppningstid (Moulin Rouge musiken gör att jag inte kan vara tyst eller stå still) och jag hoppas att ingen såg mig men trevligt var det. Jag var en duktig biobliotekarie som lyckades öppna, ställa upp böcker och jag kom till och med ihåg finliret, att sätta ut blomman och stolarna som ingen sitter på. Väldigt nöjd med mig själv gick jag omkring i lokalen på bibliotekarievis (du vet säkert hur jag menar) när strömmen gick. Suck. Jag kan inte låta ut eller ta emot böcker, inte sätta igång micron, ingenting. Det var ett problem eftersom jag hade några låntagare här som ville låna. Men när jag ringt numrena jag skulle för att se vad som var fel och konstaterat att det bara är att vänta, då fick jag en lugn känsla i kroppen. Jag kunde inte vara hypereffektiv och dra böcker eller söka i katalogen. Det enda jag kunde var att hålla på med böckerna som redan var dragna och skulle ut i hyllorna. Det var väldigt mysigt att gå runt i lokalen och fixa lite, snygga till hyllorna medan en mamma satt och läste med sina barn. Och nu när strömmen är tillbaka uppskattar jag den ordentligt så det kanske är bra med lite teknikhaveri ibland.
//R
Idag är första gången som jag är ensam på min filial. Det var en härlig känsla att gå omkring i ett tomt bibliotek och känna att här är det jag som bestämmer. Sjungande till min MP3 dansade jag runt och skötte mina morgonsysslor innan öppningstid (Moulin Rouge musiken gör att jag inte kan vara tyst eller stå still) och jag hoppas att ingen såg mig men trevligt var det. Jag var en duktig biobliotekarie som lyckades öppna, ställa upp böcker och jag kom till och med ihåg finliret, att sätta ut blomman och stolarna som ingen sitter på. Väldigt nöjd med mig själv gick jag omkring i lokalen på bibliotekarievis (du vet säkert hur jag menar) när strömmen gick. Suck. Jag kan inte låta ut eller ta emot böcker, inte sätta igång micron, ingenting. Det var ett problem eftersom jag hade några låntagare här som ville låna. Men när jag ringt numrena jag skulle för att se vad som var fel och konstaterat att det bara är att vänta, då fick jag en lugn känsla i kroppen. Jag kunde inte vara hypereffektiv och dra böcker eller söka i katalogen. Det enda jag kunde var att hålla på med böckerna som redan var dragna och skulle ut i hyllorna. Det var väldigt mysigt att gå runt i lokalen och fixa lite, snygga till hyllorna medan en mamma satt och läste med sina barn. Och nu när strömmen är tillbaka uppskattar jag den ordentligt så det kanske är bra med lite teknikhaveri ibland.
//R
Klassiker, kratrar och telefonsladdar
Skolans NO-lärare kom in och lånade böcker. Ung och stilig och verbal vilket naturligtvis gjorde mig nervös. Varför reagerar man så, trots sambo och stadigt förhållande? Jag babblade nervöst om klassiker och hur trasiga mina är, dom på biblioteket alltså och hur kan nån bara ha sönder böcker av Ivar Lo-Johansson och Karin Boye? Han pratade (också ganska nervöst tror jag) om varför telefonsladden korvar sig för vissa människor och inte andra och varför kratrarna på månen är runda och inte avlånga (jag lyssnade vänligt intresserat och klassificerade det där med månen som typiskt NO-prat och vem använder egentligen telefon med sladd nuförtiden?)
Efteråt funderade jag om han hade flirtat med mig? Eller om han alltid pratar en massa strunt med människor han precis träffat? Och varför fungerade inte killavstötaren nummer ett - min förlovningsring? Inte för att det var otrevligt på något sätt, tvärtom. Men jag bara undrar.
[Och kratrarna på månen blir alltså runda på grund av att små meteoriter kraschar i hög fart och exploderar, dom kraschar inte och glider (vilket skulle ha skapat avlånga kratrar). Och för dem som fortfarande använder telefon med sladd: sluta snurra den en halvt varv varje gång ni svarar, alt. snurra tillbaka den åt andra hållet när ni lägger på, så undviker ni trassliga telefonsladdskorvar!]
Efteråt funderade jag om han hade flirtat med mig? Eller om han alltid pratar en massa strunt med människor han precis träffat? Och varför fungerade inte killavstötaren nummer ett - min förlovningsring? Inte för att det var otrevligt på något sätt, tvärtom. Men jag bara undrar.
[Och kratrarna på månen blir alltså runda på grund av att små meteoriter kraschar i hög fart och exploderar, dom kraschar inte och glider (vilket skulle ha skapat avlånga kratrar). Och för dem som fortfarande använder telefon med sladd: sluta snurra den en halvt varv varje gång ni svarar, alt. snurra tillbaka den åt andra hållet när ni lägger på, så undviker ni trassliga telefonsladdskorvar!]
~E~
Om jobb och ensamhet och Julie Andrews
Har precis bänkat mig för en rejäl trettontimmarsdag på jobbet. Eller, det rör sig väl egentligen om elva timmar på själva jobbet, men eftersom det tar mig två timmar totalt att pendla fram och tillbaka mellan jobb och lägenhet blir det tretton timmar (varav 10,5 timmar är såna man får betalt för...). Men faktum är att det inte gör någonting. Jag har att göra på jobbet så det räcker och blir över och hemma väntar bara en tom lägenhet. Det vill säga tom i bemärkelsen på min sambo K, som har åkt och hälsat på vänner den här veckan. I all annan bemärkelse är lägenheten inte tom. I Eftersom den ska bli omtapetserad, målad och nya golv ska läggas in är lägenheten en märklig blandning av rum fyllda med prylar, lådor och möbler från golv till tak och rum som helt tömts för att underlätta för målarna. Det ger också en märklig blandning av helt stumma rum och rum som ekar. Över alltihop ligger ett inte så tunt lager med damm och döda insekter (småland verkar vara alla insekters paradis - än så länge inga spindlar inomhus dock, tack och lov!). Eftersom vi på grund av renoveringen inte kunnat packa upp eller flytta in ordentligt än tassar jag mest runt på tå i lägenheten och begrundar den skeptiskt i min ensamhet. Jag är avundsjuk på K för att han får åka bort och ha roligt medan jag blir ensam. Jag försöker minnas varför jag tyckte det var skönt att vara ensam förut, jag brukade ju gilla att bo själv och fnös åt töntig kärlek och osjälvständiga par. Nu vill jag mest bara sätta mig ner i tjurig protest i min ensamma lägenhet och muttra "I did not sign up for this" tills K kommer hem. Jag är livrädd att jag kommer klamra mig fast vid honom som en liten igel och att vi ska växa ihop som läskiga RichandAmy i Zits.
Jag tror inte egentligen att jag förlorat min självständighet eller förmåga att vara själv. Det är bara långt till alla vänner och all familj och alla platser jag tycker om. Jag känner mig inte rotad i småland ännu, allt är konstigt och jag har liksom ingenstans att ta vägen. Jobbet tar all energi och jag orkar inte utforska eller uppamma någon nyfikenhet på min nya hemort. Därför gör det inte så mycket att jag lägger ner tretton timmar om dagen på jobbet. Och spenderar de återstående elva med att längta.
Idag har jag gett mig sjutton på att jag ska lära mig allt om hur man gör fjärrlån och vad man tar sig till med de fjärrlånade böckerna när/om de dyker upp. Jag ska även tillverka nya skyltar till nyhets- och boktips snurrorna och laga några böcker som kom tillbaka trasiga. Sen måste jag förbereda mig för mitt möte med chefen på huvudbiblioteket i morgon. Tänkte skriva ner frågor och funderingar och ideér om teman och aktiviteter så att jag inte sitter där och blir stum när det väl är dags. Förhoppningsvis får jag lite feedback på det jag gör. För hur skönt det än är att få bestämma allt själv kan det bli väldigt jobbigt i längden när jag inte är säker på om jag gör rätt, prioriterar rätt saker eller har bra ideér.
Igår satt jag med min jumbothékopp (tack R, perfekt när man fryser och känner sig ynklig) och impades av Julie Andrews och vilken bra skådis hon är medan jag undrade varför hon valt att medverka i en så fånig/ytlig film som En prinsessas dagbok? Obegripligt att det fortfarande görs filmer där flickan i början är en osynlig tönt för att hon har glasögon och stort hår och sedan blir jättepoppis för att hon kammar håret och tar av sig brillorna. Stackars alla småtjejer som växer upp och tror att det är så där det är. Jag menar, schysst farmor Julie Andrews visade sig vara som inte kan acceptera sitt barnbarn som hon är utan måste ändra på henne för att kunna visa upp henne. *fnys*
Och appropå biblioteksassistenterna så håller jag med om att de är en kompetent yrkesgrupp och jag har egentligen inga problem med att de anställs utan att ha bibliotekarieutbildning. Men det måste premieras att ha genomgått utbildningen också, med större ansvarsområde och högre lön. Jag blir tokarg bara jag tänker på att jag skulle ha läst i fyra år och dragit på mig 200 000+ i studielån utan att få något för det.
Fick veta igår att jag ska bli fotograferad om en par veckor till hemsidan. Det låter inte speciellt kul, men vad värre är att skolan tydligen propsar på att ha med mig i skolkatalogen också! Jag trodde att jag föralltid lämnat oron för skolfotot bakom mig när jag gick ur gymnasiet. Men icke...
Jag tror inte egentligen att jag förlorat min självständighet eller förmåga att vara själv. Det är bara långt till alla vänner och all familj och alla platser jag tycker om. Jag känner mig inte rotad i småland ännu, allt är konstigt och jag har liksom ingenstans att ta vägen. Jobbet tar all energi och jag orkar inte utforska eller uppamma någon nyfikenhet på min nya hemort. Därför gör det inte så mycket att jag lägger ner tretton timmar om dagen på jobbet. Och spenderar de återstående elva med att längta.
Idag har jag gett mig sjutton på att jag ska lära mig allt om hur man gör fjärrlån och vad man tar sig till med de fjärrlånade böckerna när/om de dyker upp. Jag ska även tillverka nya skyltar till nyhets- och boktips snurrorna och laga några böcker som kom tillbaka trasiga. Sen måste jag förbereda mig för mitt möte med chefen på huvudbiblioteket i morgon. Tänkte skriva ner frågor och funderingar och ideér om teman och aktiviteter så att jag inte sitter där och blir stum när det väl är dags. Förhoppningsvis får jag lite feedback på det jag gör. För hur skönt det än är att få bestämma allt själv kan det bli väldigt jobbigt i längden när jag inte är säker på om jag gör rätt, prioriterar rätt saker eller har bra ideér.
Igår satt jag med min jumbothékopp (tack R, perfekt när man fryser och känner sig ynklig) och impades av Julie Andrews och vilken bra skådis hon är medan jag undrade varför hon valt att medverka i en så fånig/ytlig film som En prinsessas dagbok? Obegripligt att det fortfarande görs filmer där flickan i början är en osynlig tönt för att hon har glasögon och stort hår och sedan blir jättepoppis för att hon kammar håret och tar av sig brillorna. Stackars alla småtjejer som växer upp och tror att det är så där det är. Jag menar, schysst farmor Julie Andrews visade sig vara som inte kan acceptera sitt barnbarn som hon är utan måste ändra på henne för att kunna visa upp henne. *fnys*
Och appropå biblioteksassistenterna så håller jag med om att de är en kompetent yrkesgrupp och jag har egentligen inga problem med att de anställs utan att ha bibliotekarieutbildning. Men det måste premieras att ha genomgått utbildningen också, med större ansvarsområde och högre lön. Jag blir tokarg bara jag tänker på att jag skulle ha läst i fyra år och dragit på mig 200 000+ i studielån utan att få något för det.
Fick veta igår att jag ska bli fotograferad om en par veckor till hemsidan. Det låter inte speciellt kul, men vad värre är att skolan tydligen propsar på att ha med mig i skolkatalogen också! Jag trodde att jag föralltid lämnat oron för skolfotot bakom mig när jag gick ur gymnasiet. Men icke...
~E~
Biblioteksassistenter
Jag har under de senaste två timmarna fått förnyad respekt för biblioteksassistenter som står ut med att stå i lånedisk hela dagarna. De står ut med mycket stress och låntagarna som kommer till lånedisken är inte alls lika trevliga som de i informationsdisken. De är otåliga och har kort stubin om utlåningsmaskinerna inte fungerar. Det finns undantag men oftast är lånedisken ingen trevlig miljö att arbeta i, speciellt inte om tekniken inte fungerar och larmade böcker piper i utgången, samtidigt som det står tre människor i kön framför en och den första i kön har börjat sucka demonstrativt.
Jag tror att jag är lite rädd för biblioteksassistenter. De är lite bistrare till sinnet än bibliotekarier. Kanske beror detta på att luckan emellan de olika yrkesgrupperna är lite för stor. Att jag har en magisterexamen gillas av bibliotekarier som anser att det ska krävas en högre utbildning för att få befattningen bibliotekarie. Assistenterna blir inte direkt överlyckliga när de hör att jag är färdigutbildad. Det innebär antagligen att deras arbete hotas, eller rättare sagt, det inger dem känslan av att deras arbete är hotat.
Assistenterna på biblioteket jag arbetar på är väldigt kompetenta och kunniga och jag anser att de är en lika viktig yrkesgrupp som bibliotekarier. Men i ärlighetens namn är jag lite kluven över att outbildade personer kan få jobb som jag vill ha. Någonstans vill jag få utdelning för att jag genomlidit utbildningen i form av högre anställningsbarhet men samtidigt är inte utbildningen utformad så att den passar vilken student som helst och det är väldigt tråkigt för den student som inte klarar av den teoretiska delen av utbildningen. Så det känns knappast rättvist att en biblioteksassistent som arbetat i flera år och som kanske studerat andra ämnen än biblioteks- och informationsvetenskap ska bli lägre rankad på arbetsmarknaden för att denne inte kunnat genomföra en magisteruppsats.
Nu är tonen på min arbetsplats väldigt varierande, vissa trycker på att det ska vara rätt utbildning medan andra inte anser att det spelar någon roll och ytterligare några tycker att det räcker med någon form av högskole- eller universitetsstudier.
Hoppsan så allvarligt det blev. Stress och en vilja av att bli accepterad blandat med en otålig vilja att bli bra på mitt jobb sätter igång dessa tankegångar. Det är tur att mina grubblerier avbryts ibland av att jag går in i dörrkarmar och skrivbordskanter, för att jag genar för mycket i kurvorna.
//R (borta från skrivbordet)
Jag tror att jag är lite rädd för biblioteksassistenter. De är lite bistrare till sinnet än bibliotekarier. Kanske beror detta på att luckan emellan de olika yrkesgrupperna är lite för stor. Att jag har en magisterexamen gillas av bibliotekarier som anser att det ska krävas en högre utbildning för att få befattningen bibliotekarie. Assistenterna blir inte direkt överlyckliga när de hör att jag är färdigutbildad. Det innebär antagligen att deras arbete hotas, eller rättare sagt, det inger dem känslan av att deras arbete är hotat.
Assistenterna på biblioteket jag arbetar på är väldigt kompetenta och kunniga och jag anser att de är en lika viktig yrkesgrupp som bibliotekarier. Men i ärlighetens namn är jag lite kluven över att outbildade personer kan få jobb som jag vill ha. Någonstans vill jag få utdelning för att jag genomlidit utbildningen i form av högre anställningsbarhet men samtidigt är inte utbildningen utformad så att den passar vilken student som helst och det är väldigt tråkigt för den student som inte klarar av den teoretiska delen av utbildningen. Så det känns knappast rättvist att en biblioteksassistent som arbetat i flera år och som kanske studerat andra ämnen än biblioteks- och informationsvetenskap ska bli lägre rankad på arbetsmarknaden för att denne inte kunnat genomföra en magisteruppsats.
Nu är tonen på min arbetsplats väldigt varierande, vissa trycker på att det ska vara rätt utbildning medan andra inte anser att det spelar någon roll och ytterligare några tycker att det räcker med någon form av högskole- eller universitetsstudier.
Hoppsan så allvarligt det blev. Stress och en vilja av att bli accepterad blandat med en otålig vilja att bli bra på mitt jobb sätter igång dessa tankegångar. Det är tur att mina grubblerier avbryts ibland av att jag går in i dörrkarmar och skrivbordskanter, för att jag genar för mycket i kurvorna.
//R (borta från skrivbordet)
Ännu nyare
Partner in crime nummer två är jag, R, som även går under alias "Ny på jobbet" (vilket är min skyddsmur i form av en namnbricka). Jag springer omkring bland hyllorna på ett stadsbibliotek och ett filialbibliotek i en stad belägen i mellansverige. Min sk namnskylt väcker nöje, som jag får bjuda på genom att rodna klädsamt som det anstår en ung kvinna som inte vet vad hon annars ska ta sig till. Ibland väcker min skyddsmur irritation av krävande låntagare som vill att alla bibliotekarier ska vara superkunniga på alla ämnen och alla böcker som finns i biblioteket, och hela samlingen består av 500 000 + titlar, så det är säkert en mänsklig möjlighet.
Har precis flyttat in i en härlig lägenhet som jag delar med min kille (en äkta sambo, men aldrig den enda sambon i mitt hjärta). Just nu håller vi på att sätta upp saker på väggarna och vi väntar spänt på min första lön för att kunna shoppa loss den på IKEA. Lön! wohoo, helt ofattbart. Jag kommer att ha mer än tusen kronor att spendera hur jag vill och det känns som att allt slit med uppsatsen är värt besväret. Men jag tänker aldrig göra om en sådan sak. Det måste vara en fullkomlig sadist som kommit på att man ska genomlida en hel termin med att skriva uppsats. Men till slut så lyckades vi. Mest tack vare min kollega och ångvält E, som drivit på mig när det enda jag velat ha är kaffe. Love u babe.
Hur det än gick till så fick vi iaf jobb bägge två (vi får väl se hur länge det håller) och att ha skrivit en magister bemöts med beundran och ibland avund. Jobbet i sig är minst sagt omväxlande och det är många situationer jag ställts inför som jag aldrig trodde jag skulle behöva befatta mig med.
Som en första anekdot kan jag berätta om den underhållande arbetsuppgiften Larma på. Det lyckades jag med i går kväll men det jag inte kunde åstadkomma var att ta mig ur bygnaden innan larmet gick. Hoppsan Kerstin, vad det tjöt i lokalen. En vacker hög ton som skar i öronen medan jag hafsigt och stirrigt lyckas knappra in avlarmningskoden. Och runt i lokalen rusar jag i jakt efter papperet med viktiga-nummer-att-ha-om-det-krisar. Uppjagad slår jag nummret till larmcentralen där jag möts av en bedrägligt lugn man som bekräftar min avkodning, puh. Det är härligt att vara ny, tänker jag när jag går mot tåget som avgår snart. Då kommer jag på att det fanns ett nummer till att ringa men jag kommer inte ihåg om man var tvungen att göra det eller om det räckte med sosnumret. Men om jag missar tåget går nästa om en timme och klockan är redan efter åtta en måndagkväll och jag vill bara hem. Någonstans i bakhuvudet tror jag att det räckte med sos men jag är inte hundra på att det är så eller om det mest är önsketänkande. I vilket fall väljer jag att gå till tåget. Trött och irriterad på mig själv som strular till det jämt beslutar jag mig för att ta smällen om det visar sig vara fel handlat. Så hela vägen hem är det det enda jag kan tänka på, om jag skulle ringt det andra numret också, om kvinnan jag jobbar med någonsin kommer att lägga sin filial i mina fumliga händer. Suck
Så i morse skickade jag iväg ett mail till henne för att höra om jag ställt till världens oreda. Lyckligt slutar dock episoden eftersom det räckte med att ontakta sos. Frågan är bara om jag nånsin kommer att sluta strula till det för mig.
Med förhoppning om förbättring
//R
Har precis flyttat in i en härlig lägenhet som jag delar med min kille (en äkta sambo, men aldrig den enda sambon i mitt hjärta). Just nu håller vi på att sätta upp saker på väggarna och vi väntar spänt på min första lön för att kunna shoppa loss den på IKEA. Lön! wohoo, helt ofattbart. Jag kommer att ha mer än tusen kronor att spendera hur jag vill och det känns som att allt slit med uppsatsen är värt besväret. Men jag tänker aldrig göra om en sådan sak. Det måste vara en fullkomlig sadist som kommit på att man ska genomlida en hel termin med att skriva uppsats. Men till slut så lyckades vi. Mest tack vare min kollega och ångvält E, som drivit på mig när det enda jag velat ha är kaffe. Love u babe.
Hur det än gick till så fick vi iaf jobb bägge två (vi får väl se hur länge det håller) och att ha skrivit en magister bemöts med beundran och ibland avund. Jobbet i sig är minst sagt omväxlande och det är många situationer jag ställts inför som jag aldrig trodde jag skulle behöva befatta mig med.
Som en första anekdot kan jag berätta om den underhållande arbetsuppgiften Larma på. Det lyckades jag med i går kväll men det jag inte kunde åstadkomma var att ta mig ur bygnaden innan larmet gick. Hoppsan Kerstin, vad det tjöt i lokalen. En vacker hög ton som skar i öronen medan jag hafsigt och stirrigt lyckas knappra in avlarmningskoden. Och runt i lokalen rusar jag i jakt efter papperet med viktiga-nummer-att-ha-om-det-krisar. Uppjagad slår jag nummret till larmcentralen där jag möts av en bedrägligt lugn man som bekräftar min avkodning, puh. Det är härligt att vara ny, tänker jag när jag går mot tåget som avgår snart. Då kommer jag på att det fanns ett nummer till att ringa men jag kommer inte ihåg om man var tvungen att göra det eller om det räckte med sosnumret. Men om jag missar tåget går nästa om en timme och klockan är redan efter åtta en måndagkväll och jag vill bara hem. Någonstans i bakhuvudet tror jag att det räckte med sos men jag är inte hundra på att det är så eller om det mest är önsketänkande. I vilket fall väljer jag att gå till tåget. Trött och irriterad på mig själv som strular till det jämt beslutar jag mig för att ta smällen om det visar sig vara fel handlat. Så hela vägen hem är det det enda jag kan tänka på, om jag skulle ringt det andra numret också, om kvinnan jag jobbar med någonsin kommer att lägga sin filial i mina fumliga händer. Suck
Så i morse skickade jag iväg ett mail till henne för att höra om jag ställt till världens oreda. Lyckligt slutar dock episoden eftersom det räckte med att ontakta sos. Frågan är bara om jag nånsin kommer att sluta strula till det för mig.
Med förhoppning om förbättring
//R
Nu blir de nytt serru!
Efter en termins uppsatsskrivande och omänsklig flit blev vi faktiskt färdiga med vår magisteruppsats. Obegripligt (fast samtidigt självklart) och vansinnigt skönt. Med ett fortsatt onaturligt flyt lyckades vi båda få jobb - på bibliotek (!) inom loppet av två månader efter examen. Därför byter den här bloggen stil en aning. Eftersom vi fått jobb på två olika orter och tvingats flytta isär, har vi haft mailkontakt med varandra där vi diskuterat bibliotekarieproblem och glädjeämnen plus lite annat jox som utgör våra liv. Dessa brev kommer att publiceras på vår blogg i fortsättningen, men vi tänker fortsätta vara lite hemliga så namn och annat byts ut i vanlig ordning.
Jag är alltså E - "biblitekarien" - och ena halvan av vår dynamiska norrländska duo som för tillfället känner mig som en utomjording på besök i mitt nya landskap småland. Jag har fått jobb på en liten filial ute på landsbygden som är ett kombinerat skol- och folkbibliotek och min arbetstid har hittills till mesta delen handlat om att hålla näsan över vattenytan och försöka orientera mig lite utan att någon ska märka att jag inte kan något. Eftersom biblioteket är ganska litet är jag ensam bibliotekarie på plats och närmaste arbetskamraterna finns ca två mil bort på huvudbiblioteket. Som tur är finns det lite trevliga "städtanter", "mattanter" och en och annan rektorsassistent som jag kan fika och skvallra lite med ibland. Annars är det barn och personal på skolan som utgör mina dagliga sociala kontakter och det är förskolebarnen som snällt döpt mig till "nya biblitekarien" och tycker att jag och Anna som städar är tanter bägge två (Anna är 60+, det är inte jag!)
När jag inte är på jobbet, vilket det känns som om jag är nästan jämt (trots att jag har fredagarna lediga) är jag hemma med min sambo och våra två katter i våran problemlägenhet som ska totalrustas under den här veckan och veckan som följer.
Så det var kort om mig och mitt jobb. Dags för min partner in crime att berätta om sig själv på valfritt hemligt sätt =)
Jag är alltså E - "biblitekarien" - och ena halvan av vår dynamiska norrländska duo som för tillfället känner mig som en utomjording på besök i mitt nya landskap småland. Jag har fått jobb på en liten filial ute på landsbygden som är ett kombinerat skol- och folkbibliotek och min arbetstid har hittills till mesta delen handlat om att hålla näsan över vattenytan och försöka orientera mig lite utan att någon ska märka att jag inte kan något. Eftersom biblioteket är ganska litet är jag ensam bibliotekarie på plats och närmaste arbetskamraterna finns ca två mil bort på huvudbiblioteket. Som tur är finns det lite trevliga "städtanter", "mattanter" och en och annan rektorsassistent som jag kan fika och skvallra lite med ibland. Annars är det barn och personal på skolan som utgör mina dagliga sociala kontakter och det är förskolebarnen som snällt döpt mig till "nya biblitekarien" och tycker att jag och Anna som städar är tanter bägge två (Anna är 60+, det är inte jag!)
När jag inte är på jobbet, vilket det känns som om jag är nästan jämt (trots att jag har fredagarna lediga) är jag hemma med min sambo och våra två katter i våran problemlägenhet som ska totalrustas under den här veckan och veckan som följer.
Så det var kort om mig och mitt jobb. Dags för min partner in crime att berätta om sig själv på valfritt hemligt sätt =)
~E~
