I biblioteket finns Snygga-Pappor-Fenomen men ingen ström
Det finns tydligen ett Snygga-Pappor-Fenomen fick jag veta av min syster som arbetar inom barnomsorgen. De kommer inglidande med sina snygga ansikten och kroppar för att hjälpa sina barn. Likadant är det på biblioteket, där papporna inte bara ser väldigt bra ut utan dessutom läser böcker. Me like. Utan förvarning kommer en snygg pappa in och då inträder fnittret. Det där förskräckliga mellanstadiefnittret som bubblar innifrån magen och letar sig ut till händer och ben och framförallt tungan. Dessa yttre kroppsdelar utrycker mellanstadiefnittret i fullkomlig fummelsjuka. Jag tappar böcker, trycker på fel tangenter och pratar sluddrigt. Varför måste det vara så här? Vad kan naturen tjäna på att jag ska bli fumlig och nervös? Ett mysterium.
Idag är första gången som jag är ensam på min filial. Det var en härlig känsla att gå omkring i ett tomt bibliotek och känna att här är det jag som bestämmer. Sjungande till min MP3 dansade jag runt och skötte mina morgonsysslor innan öppningstid (Moulin Rouge musiken gör att jag inte kan vara tyst eller stå still) och jag hoppas att ingen såg mig men trevligt var det. Jag var en duktig biobliotekarie som lyckades öppna, ställa upp böcker och jag kom till och med ihåg finliret, att sätta ut blomman och stolarna som ingen sitter på. Väldigt nöjd med mig själv gick jag omkring i lokalen på bibliotekarievis (du vet säkert hur jag menar) när strömmen gick. Suck. Jag kan inte låta ut eller ta emot böcker, inte sätta igång micron, ingenting. Det var ett problem eftersom jag hade några låntagare här som ville låna. Men när jag ringt numrena jag skulle för att se vad som var fel och konstaterat att det bara är att vänta, då fick jag en lugn känsla i kroppen. Jag kunde inte vara hypereffektiv och dra böcker eller söka i katalogen. Det enda jag kunde var att hålla på med böckerna som redan var dragna och skulle ut i hyllorna. Det var väldigt mysigt att gå runt i lokalen och fixa lite, snygga till hyllorna medan en mamma satt och läste med sina barn. Och nu när strömmen är tillbaka uppskattar jag den ordentligt så det kanske är bra med lite teknikhaveri ibland.
//R
Idag är första gången som jag är ensam på min filial. Det var en härlig känsla att gå omkring i ett tomt bibliotek och känna att här är det jag som bestämmer. Sjungande till min MP3 dansade jag runt och skötte mina morgonsysslor innan öppningstid (Moulin Rouge musiken gör att jag inte kan vara tyst eller stå still) och jag hoppas att ingen såg mig men trevligt var det. Jag var en duktig biobliotekarie som lyckades öppna, ställa upp böcker och jag kom till och med ihåg finliret, att sätta ut blomman och stolarna som ingen sitter på. Väldigt nöjd med mig själv gick jag omkring i lokalen på bibliotekarievis (du vet säkert hur jag menar) när strömmen gick. Suck. Jag kan inte låta ut eller ta emot böcker, inte sätta igång micron, ingenting. Det var ett problem eftersom jag hade några låntagare här som ville låna. Men när jag ringt numrena jag skulle för att se vad som var fel och konstaterat att det bara är att vänta, då fick jag en lugn känsla i kroppen. Jag kunde inte vara hypereffektiv och dra böcker eller söka i katalogen. Det enda jag kunde var att hålla på med böckerna som redan var dragna och skulle ut i hyllorna. Det var väldigt mysigt att gå runt i lokalen och fixa lite, snygga till hyllorna medan en mamma satt och läste med sina barn. Och nu när strömmen är tillbaka uppskattar jag den ordentligt så det kanske är bra med lite teknikhaveri ibland.
//R
Kommentarer
Trackback
