Den hypade Cirkeln
Först. Jag blev arg när en DN-skribent lyfte Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren till skyarna. Eller kanske mer att jag blev arg över att andra tyckte att det var så fantastiskt att en UNGDOMSbok blev så uppskattad. Well duh! Det hade halva befolkningen fattat redan, nedrans högfärdssnobbar med Akademien-komplex. Sedan hörade jag att den innehöll övernaturliga inslag och då var jag tvungen att läsa den. Mycket fin associationsbana där, eller hur?
Jag hade ingen aning om vad den skulle komma att handla om (förutom att det skulle vara något övernaturligt) eftersom jag vägrar att läsa baksidestexter i rädsla över att få reda på något i förväg, som jag helst hade blivit överraskad av. Raka motsatsen till min kära vän :) som läser deckarsluten först.
Men jag tycker verkligen att det hjälper läsupplevelsen att ha så lite förhandsinformation som möjligt, det förhöjer läsupplevelsen.
Så om ni vill uppleva samma känsla som jag (såvida ni inte redan läst den, eller är för nyfikna): Hoppa över följande stycke! Spoileralert!
Det är en vanlig deppig gymnasieskolemiljö. Personligen tycker jag att det känns mer högstadium men jag kan förstå att man vill sätta berättelsen en bit upp i åldrarna eftersom den innehåller en del sex, droger och sånt som man inte vill uppmuntra högstadieelever till. Att detta verk främst kommer att läsas av just den åldersgruppen är en helt annan diskussion. Det börjar i alla fall med överraskande död och sen är den spännande ovissheten om karaktärernas överlevnad lagd som en hinna över läsupplevelsen. Det är faktiskt snyggt gjort. Och att ondskan bor i skolan upplever jag som en självklarhet. Jag ser framför mig hur karaktärerna springer ut och in ur vår högstadieskola och det är kittlande nära att vara verkligt. Och sedan den fantastiska upptäckten. Huvudpersonerna är häxor, som känns som en ny typ av sådana. Fastän de måste slåss mot ondska och allt det där som vanligt. Men det finns något nyskapande i den magiska realismen med de extrema tonårsutflippningarna och den lilla hålan som de bor i tycker jag.
Så. Vissa har sagt att det är Sveriges svar på Twilight korsat med Harry Potter. Jag kan inte hålla med mindre. Det känns fräscht och jag är riktigt spänd på nästa del. Och under tiden läser jag Turtschaninoffs Underfors, en fantasyvärld under helsingfors...
Jag hade ingen aning om vad den skulle komma att handla om (förutom att det skulle vara något övernaturligt) eftersom jag vägrar att läsa baksidestexter i rädsla över att få reda på något i förväg, som jag helst hade blivit överraskad av. Raka motsatsen till min kära vän :) som läser deckarsluten först.
Men jag tycker verkligen att det hjälper läsupplevelsen att ha så lite förhandsinformation som möjligt, det förhöjer läsupplevelsen.
Så om ni vill uppleva samma känsla som jag (såvida ni inte redan läst den, eller är för nyfikna): Hoppa över följande stycke! Spoileralert!
Det är en vanlig deppig gymnasieskolemiljö. Personligen tycker jag att det känns mer högstadium men jag kan förstå att man vill sätta berättelsen en bit upp i åldrarna eftersom den innehåller en del sex, droger och sånt som man inte vill uppmuntra högstadieelever till. Att detta verk främst kommer att läsas av just den åldersgruppen är en helt annan diskussion. Det börjar i alla fall med överraskande död och sen är den spännande ovissheten om karaktärernas överlevnad lagd som en hinna över läsupplevelsen. Det är faktiskt snyggt gjort. Och att ondskan bor i skolan upplever jag som en självklarhet. Jag ser framför mig hur karaktärerna springer ut och in ur vår högstadieskola och det är kittlande nära att vara verkligt. Och sedan den fantastiska upptäckten. Huvudpersonerna är häxor, som känns som en ny typ av sådana. Fastän de måste slåss mot ondska och allt det där som vanligt. Men det finns något nyskapande i den magiska realismen med de extrema tonårsutflippningarna och den lilla hålan som de bor i tycker jag.
Så. Vissa har sagt att det är Sveriges svar på Twilight korsat med Harry Potter. Jag kan inte hålla med mindre. Det känns fräscht och jag är riktigt spänd på nästa del. Och under tiden läser jag Turtschaninoffs Underfors, en fantasyvärld under helsingfors...
Lotta Lundgren som hemmafru
I helgen hade vi storfrämmande. Min mamma med man plus en syster. Det är alltid trevligt att få besök men när mamma kommer med tre burkar fulla av nyplockade kantareller vet man att man är älskad på riktigt :)
På allvar saknar jag att gå en runda i skogen och plocka svamp i gummistövlar och säckiga kläder. Det var inget jag trodde att jag ens tyckte om när jag bodde i obygden. Men så i somras samlade jag på mig en gedigen bunt vuxenpoäng genom att följa med sambons svägerska ut i skogen för att samla svamp, björnbär, blåbär och hallon. Och jag älskade det. Har ingen aning om det är någon nedärvd samlargen eller ren gnidighet eftersom det är gratis men det var oerhört tillfredsställande att plocka och framförallt äta skörden. Mitt nya favoritbär är björnbäret, utan tvekan.
Så efter helgen har jag det angenäma problemet att hitta på kantarellrecept. Så nu har jag ännu en ursäkt för att få titta i kokboken Om jag var din hemmafru av Lotta Lundgren. Den är helt genialisk. Maten är helt ok men konceptet strålande. Alla småtexter som inleder varje recept är finurligt roliga och jag är övertygad om att om hon var min hemmafru skulle jag ha kramp i magen för jämnan av både skratt och överätande. Dessutom är boken snygg så att det förslår. Hemmafru Lundgren gör en kokbok som är så mycket annat än en kokbok att det känns som en ren bonus att få ett par goda middagstips.
//R
På allvar saknar jag att gå en runda i skogen och plocka svamp i gummistövlar och säckiga kläder. Det var inget jag trodde att jag ens tyckte om när jag bodde i obygden. Men så i somras samlade jag på mig en gedigen bunt vuxenpoäng genom att följa med sambons svägerska ut i skogen för att samla svamp, björnbär, blåbär och hallon. Och jag älskade det. Har ingen aning om det är någon nedärvd samlargen eller ren gnidighet eftersom det är gratis men det var oerhört tillfredsställande att plocka och framförallt äta skörden. Mitt nya favoritbär är björnbäret, utan tvekan.
Så efter helgen har jag det angenäma problemet att hitta på kantarellrecept. Så nu har jag ännu en ursäkt för att få titta i kokboken Om jag var din hemmafru av Lotta Lundgren. Den är helt genialisk. Maten är helt ok men konceptet strålande. Alla småtexter som inleder varje recept är finurligt roliga och jag är övertygad om att om hon var min hemmafru skulle jag ha kramp i magen för jämnan av både skratt och överätande. Dessutom är boken snygg så att det förslår. Hemmafru Lundgren gör en kokbok som är så mycket annat än en kokbok att det känns som en ren bonus att få ett par goda middagstips.
//R
