Sagostund II
Tack för alla tummar :)
Tyvärr kom det bara ett barn förra veckan, vilket är ungefär det värsta scenariot. Det är väldigt svårt att hålla en liten föreställning för ett barn, så vi satte oss i soffan och läste böckerna helt enkelt. Det kändes töntigt litet och hela stunden tog kanske tio minuter, fast vi skulle hålla på en halvtimme.
Så en helt timmes nervositet bortslösad. Men jag gav inte upp. Tappert började jag planera dagens sagostund och tänkte: Nu är den första avklarad, nu har det värsta varit.
Men fick jag slippa vara nervös? Neej, då. i nästan en och en halv timme innan var jag nervös. Faan. Är det det trygga svenssonlivet som gjort mig så klen? Eller är det sviterna efter ett alltför upptaget år?
Det kom i alla fall tre barn. Wohoo tänkte jag, nu blir det fart på sagostunden. Ha. Ett barn sprang runt i tio minuter innan vi började och mamman bestämde sig för att det kanske inte var en så bra idé att han var med. Så då var det bara två..i typ tre sekunder, sen kutade den andra pojken iväg. Så då var det bara ett litet barn. I typ fem sekunder. Sedan kom den andra pojken tillbaka, med sin mamma. Och jag som hatar att ha föräldrar med eftersom det är svårare att vara barnsligt entusiastisk då (ja, till och med för mig). Men nu var det i alla fall två barn, så jag körde igång. Den andra rara lilla pojken som kutat in och ut pratade oavbrutet, jag menar verkligen oavbrutet. Suck. Men den blyga lilla flickan verkade knappt veta att det fanns ett annat barn där, så hon följde med i ramsor, sång och sagor och sa till och med till sin mamma efteråt att hon tyckte att det var roligt.
Allt var över på en kvart. Eftersom den andra pojken pratade hela tiden stressade jag på för att de inte skulle tröttna helt och jag ångrar efteråt att jag inte lade mer krut på sångpåsen, som faktiskt var det enda som den andra pojken tyckte var skoj.
Och nej, de från förra veckan dök inte upp idag.
Skit också. Jag tror att jag börjar hata sagostunder...
//R
Tyvärr kom det bara ett barn förra veckan, vilket är ungefär det värsta scenariot. Det är väldigt svårt att hålla en liten föreställning för ett barn, så vi satte oss i soffan och läste böckerna helt enkelt. Det kändes töntigt litet och hela stunden tog kanske tio minuter, fast vi skulle hålla på en halvtimme.
Så en helt timmes nervositet bortslösad. Men jag gav inte upp. Tappert började jag planera dagens sagostund och tänkte: Nu är den första avklarad, nu har det värsta varit.
Men fick jag slippa vara nervös? Neej, då. i nästan en och en halv timme innan var jag nervös. Faan. Är det det trygga svenssonlivet som gjort mig så klen? Eller är det sviterna efter ett alltför upptaget år?
Det kom i alla fall tre barn. Wohoo tänkte jag, nu blir det fart på sagostunden. Ha. Ett barn sprang runt i tio minuter innan vi började och mamman bestämde sig för att det kanske inte var en så bra idé att han var med. Så då var det bara två..i typ tre sekunder, sen kutade den andra pojken iväg. Så då var det bara ett litet barn. I typ fem sekunder. Sedan kom den andra pojken tillbaka, med sin mamma. Och jag som hatar att ha föräldrar med eftersom det är svårare att vara barnsligt entusiastisk då (ja, till och med för mig). Men nu var det i alla fall två barn, så jag körde igång. Den andra rara lilla pojken som kutat in och ut pratade oavbrutet, jag menar verkligen oavbrutet. Suck. Men den blyga lilla flickan verkade knappt veta att det fanns ett annat barn där, så hon följde med i ramsor, sång och sagor och sa till och med till sin mamma efteråt att hon tyckte att det var roligt.
Allt var över på en kvart. Eftersom den andra pojken pratade hela tiden stressade jag på för att de inte skulle tröttna helt och jag ångrar efteråt att jag inte lade mer krut på sångpåsen, som faktiskt var det enda som den andra pojken tyckte var skoj.
Och nej, de från förra veckan dök inte upp idag.
Skit också. Jag tror att jag börjar hata sagostunder...
//R
Kommentarer
Trackback
