intelligentbibliotek

Caroline Grahams The Killings at Badger’s Drift är den första romanen om kriminalkommissarie Barnaby och hans ständige följeslagare inspektör Troy. Den har av den brittiska deckarakademien valts till en av de 100 bästa kriminalromanerna någonsin och 1989 fick boken dessutom utmärkelsen Mystery Readers of Americas Macavity Award.

Bokens inledning sätter tonen för resten av historien på ett, vad jag föreställer mig, typiskt engelskt-mysigt-tedrickar-mord-mysterium. De gamla damerna Miss Bellringer och Miss Simpson har en tävling ihop. Varje år ger sig väninnorna ut i skogen runt den idylliska engelska småstaden Badger’s Drift för att söka efter en oerhört sällsynt orkidé som bara blommar en kort tid om försommaren. Detta år som historien utspelar sig är det Miss Simpson som av en slump lyckas snubbla över orkidén och full av triumferande planer för firandet av detta vandrar rakt in i en pågående skandal. Den gamla damen blir ofrivilligt vittne till ett kärleksmöte i en glänta i skogen och flyr förskräckt i sin prydhet från platsen.

När gamla Miss Simpson några dagar senare hittas död i sitt hem misstänker hennes väninna Miss Bellringer genast att en hund ligger begraven. Med lite engelsk överklassenvishet lyckas Miss Bellringer få kommissarie Barnaby intresserad av fallet, som snart visar sig långt mer komplicerat än någon kunnat tro.

Badger’s Drift ska på ytan föreställa vara en typiskt idyllisk engelsk småstad, befolkad av medelklass och prydliga trädgårdar. Men det står snart klart att det idylliskt perfekta ligger just på ytan och under den har alla invånare mer eller mindre smutsiga hemligheter för varandra. Jag personligen tilltalas inget vidare av den här sortens böcker. Jag blir mest ledsen över hur småaktigt och fult livet verkar vara om man ser det genom en deckarroman. Jag förstår ju att verkliga människor inte är helt goda eller helt onda, livet är mer komplicerat än så. Men jag har svårt att känna sympati för någon av karaktärerna i Grahams bok. Inte ens den bufflige pysmysige kommissarie Barnaby faller mig helt i smaken. Jag stör mig på hans lakoniska sätt och lite nedlåtande inställning till sin ständigt uppassande hemmafru.

Efter en seg start i läsandet lyckades jag ändå till slut komma in i berättelsen och fann det till och med riktigt intressant mot slutet. (Jag körde med tedrickande och marmeladmumsande för att verkligen få till rätt känsla och jag tror det fungerade.) För att vara en deckare var det ganska precis så läskigt och blodigt som jag tålde (det vill säga inte särskilt läskigt eller blodigt) och när jag lyckades lista ut på ett ungefär hur det låg till alldeles innan mysteriets upplösning var det riktigt roligt.

Eftersom jag alltså inte har läst någon bok av Caroline Graham tidigare och inte heller sett Tv-serien Morden i Midsummer (just för att jag inte roas så himla mycket av engelska deckare) kan jag egentligen inte säga om boken levde upp till några förväntningar. Jag var rädd innan att boken skulle vara otäck, det var den inte. Inte otäck på det sätt jag tror att alla deckare är i alla fall, jag menar lite blod och ond bråd död var det ju så klart. Men eftersom de flesta karaktärerna var så himla osympatiska var det svårt att känna sig bedrövad när en efter en fick hjälp med att trilla av pinn.

Summa summarum är jag ändå glad över att jag läste ut boken. Jag är dessutom vansinnigt stolt över att kunna säga att jag inte läste slutet i förväg, inte ens lite grann! Jag kan alltså låta bli när jag ger mig sjutton på det ha ha =P

Tycker ändå att det har varit roligt med den här sommarutmaningen (även om jag varit mer än lovligt sen med mitt inlägg). Det var kul att kliva in i värld som inte riktigt var min egen och jag kunde nästan se R smyga omkring där i den engelska landsbygden och mysa över mysteriet. Fram för fler utmaningar i framtiden säger jag! Det är nyttigt att tvingas kliva ur sina ramar ibland och upptäcka något man annars skulle ha missat.

E

Så, nu är det gjort. Jag har efter mycket möda tagit mig igenom denna min första utmaning ;) Om det inte hade varit just en utmaning att läsa den hade jag nog aldrig tagit mig igenom hela boken. Men nu, när det är klart är jag glad att jag gjorde det.

Driver dagg, faller regn var Margit Söderholms andra roman och hennes riktiga genombrott. Med den vann hon en pristävling anordnad av Hemmets Journal, Wahlström & Widstrand och Svensk Filmindustri. Det är framförallt en kärleksberättelse mellan Marit och Jon och som sådan är boken ok. Men för mig som inte är förtjust i den genren är boken fullkomligt enerverande och jag himlar nästan ögonen ur led över alla dramatiska överspel från samtliga karaktärer genom hela boken.

I kort sammanfattning kan man beskriva intrigen så här:

Germund är en stark, duktig yngling som är trolovad till den fina grannens dotter Gertrud. Men Gertrud blir som förtrollad när hon får syn på spelmannen, så hon rymmer med honom. Germund blir galen av ilska och avund och sök ger sig iväg efter dem. De lyckas ändå undvika honom och han blir flyförbannad. Men senare drunknar Gertrud och alla är övertygade att det var forskarlen som lurade med sig Gertrud i djupet. Lyckligtvis hittar Germund genast en ny fru, Sigrid, som också är ganska rik. Paret får dottern Marit och därmed är Sigrids roll utspelad, för hon blir tjock och då vill Germund inte se åt henne längre. Men Marit artar sig till att bli en bra husmor, så hon trolovas till Matts, den rejäle bondsonen som är en yngre kopia av Germund. Men så får Marit syn på spelmannen Jon och historien upprepar sig.

Vad gäller karaktärsteckningen fick jag ganska snart känslan av att något saknades. De flesta karaktärer som figurerar känns tyvärr platta. Marit är en sann bondedotter som går in med hundra procent i allt hon gör, vare sig det är att sköta en bondgård eller rymma med sin älskare. Hon är inte lycklig om hon inte får städa, laga mat och ta hand om djuren, som en riktigt duktig flicka. Allt detta kan jag ändå leva med, som någon slags halvtaskig samtida kvinnobild, men det som verkligen stör mig är hennes storögda beundran över Jon och hans axlar, som tydligen är helt oemotståndliga. Jag suckade högt vid flera tillfällen över Marits överväldigande dumhet och fick vid flera tillfällen en bild i huvudet av en hel biopublik som ropar "Nej, gå inte på den dansen!" och så gör hon det ändå. Suck.

Jon är en känslig själ med naturmystiska undertoner. Han är den gåtfulle, exotiske mannen som kvinnan måste falla för eftersom han är så annorlunda. Dessutom är det väldigt synd om honom hela tiden och ibland är han hjälplös under sina demoner, vilket gör att Marit faller för frestelsen att ta hand om honom. Hur mycket jag än älskar naturfantastiken i Jons karaktär, måste det stå tillbaka för de melodramatiska utspelen som pojken envisas med att ha. För många är det säkert spännande och rysligt eggande men för mig blir det farsliknande scener som irriterar mer än det fängslar.

Matts är en riktig karlakarl, som de flesta män i den här boken. Han är duktig på allt han tar sig för och är en kopia av Germund. Han kan inte kontrollera sina drifter så han slåss när han blir arg och våldtar när han blir kåt, precis som Germund och det är ganska tröttsamt i längden. Egentligen är det nog synd om honom men han försvinner för snabbt ur handlingen för att det ska märkas. Han får dock chans till upprättelse i en uppföljare.

Språkligt sett är detta inget storverk, det är tvärtom väldigt upprepande på det vis att samma ord och meningar återkommer gång på gång så att det stör läsningen. De gammelsvenska uttrycken som att "gå på rote", att alla "likar" varandra, eller är "ungfru", hjälper till med att förhöja den autentiska känslan av bondesamhället. Men Margit Söderholm är verkligen ingen Selma Lagerlöf, långt därifrån. Det kliade i fingrarna på mig av lust att redigera, omformulera, ta bort stora stycken och överflödiga ord.

Men dialogen är bra, den hjälper handlingen framåt och ställer konflikter på dess spets.

Jag hade nog höga förväntningar på Driver dagg, faller regn och trodde att den skulle vara ett riktigt nationalepos, så jag blev lite besviken. Kärleksdravel de lux är inte vad jag läser med nöje. Men ändå, när allt faller på plats och alla konflikter har eskalerat, är jag ganska nöjd. Slutet känns rätt och riktigt och jag har mer sympati för karaktärerna. Dessutom tycker jag om det stilistiska ramverket med Germundsfar som huvudperson. Om man vill kan man se hela boken som en berättelse om Germund där Marit och Jon är bifigurer. Och Germund är den enda karaktären i boken som genomgår en riktig utveckling medan de andra förblir statiska.

Det som kommer att leva vidare med mig från boken är de skogiga och lantliga miljöerna och den dimmkantade naturmystiken. Söderholm beskriver livet på landet med kärlek för naturen, som det är lätt att ryckas med i. Hon beskriver även väl den tillfredsställelse man kan uppnå genom hårt arbete och utmaningen att ta sig igenom nästa dag och nästa vinter. Så var faktiskt verkligheten för mina farföräldrar och morföräldrar och man glömmer lätt bort att det inte var så länge sedan.

/R