intelligentbibliotek

Caroline Grahams The Killings at Badger’s Drift är den första romanen om kriminalkommissarie Barnaby och hans ständige följeslagare inspektör Troy. Den har av den brittiska deckarakademien valts till en av de 100 bästa kriminalromanerna någonsin och 1989 fick boken dessutom utmärkelsen Mystery Readers of Americas Macavity Award.

Bokens inledning sätter tonen för resten av historien på ett, vad jag föreställer mig, typiskt engelskt-mysigt-tedrickar-mord-mysterium. De gamla damerna Miss Bellringer och Miss Simpson har en tävling ihop. Varje år ger sig väninnorna ut i skogen runt den idylliska engelska småstaden Badger’s Drift för att söka efter en oerhört sällsynt orkidé som bara blommar en kort tid om försommaren. Detta år som historien utspelar sig är det Miss Simpson som av en slump lyckas snubbla över orkidén och full av triumferande planer för firandet av detta vandrar rakt in i en pågående skandal. Den gamla damen blir ofrivilligt vittne till ett kärleksmöte i en glänta i skogen och flyr förskräckt i sin prydhet från platsen.

När gamla Miss Simpson några dagar senare hittas död i sitt hem misstänker hennes väninna Miss Bellringer genast att en hund ligger begraven. Med lite engelsk överklassenvishet lyckas Miss Bellringer få kommissarie Barnaby intresserad av fallet, som snart visar sig långt mer komplicerat än någon kunnat tro.

Badger’s Drift ska på ytan föreställa vara en typiskt idyllisk engelsk småstad, befolkad av medelklass och prydliga trädgårdar. Men det står snart klart att det idylliskt perfekta ligger just på ytan och under den har alla invånare mer eller mindre smutsiga hemligheter för varandra. Jag personligen tilltalas inget vidare av den här sortens böcker. Jag blir mest ledsen över hur småaktigt och fult livet verkar vara om man ser det genom en deckarroman. Jag förstår ju att verkliga människor inte är helt goda eller helt onda, livet är mer komplicerat än så. Men jag har svårt att känna sympati för någon av karaktärerna i Grahams bok. Inte ens den bufflige pysmysige kommissarie Barnaby faller mig helt i smaken. Jag stör mig på hans lakoniska sätt och lite nedlåtande inställning till sin ständigt uppassande hemmafru.

Efter en seg start i läsandet lyckades jag ändå till slut komma in i berättelsen och fann det till och med riktigt intressant mot slutet. (Jag körde med tedrickande och marmeladmumsande för att verkligen få till rätt känsla och jag tror det fungerade.) För att vara en deckare var det ganska precis så läskigt och blodigt som jag tålde (det vill säga inte särskilt läskigt eller blodigt) och när jag lyckades lista ut på ett ungefär hur det låg till alldeles innan mysteriets upplösning var det riktigt roligt.

Eftersom jag alltså inte har läst någon bok av Caroline Graham tidigare och inte heller sett Tv-serien Morden i Midsummer (just för att jag inte roas så himla mycket av engelska deckare) kan jag egentligen inte säga om boken levde upp till några förväntningar. Jag var rädd innan att boken skulle vara otäck, det var den inte. Inte otäck på det sätt jag tror att alla deckare är i alla fall, jag menar lite blod och ond bråd död var det ju så klart. Men eftersom de flesta karaktärerna var så himla osympatiska var det svårt att känna sig bedrövad när en efter en fick hjälp med att trilla av pinn.

Summa summarum är jag ändå glad över att jag läste ut boken. Jag är dessutom vansinnigt stolt över att kunna säga att jag inte läste slutet i förväg, inte ens lite grann! Jag kan alltså låta bli när jag ger mig sjutton på det ha ha =P

Tycker ändå att det har varit roligt med den här sommarutmaningen (även om jag varit mer än lovligt sen med mitt inlägg). Det var kul att kliva in i värld som inte riktigt var min egen och jag kunde nästan se R smyga omkring där i den engelska landsbygden och mysa över mysteriet. Fram för fler utmaningar i framtiden säger jag! Det är nyttigt att tvingas kliva ur sina ramar ibland och upptäcka något man annars skulle ha missat.

E