Sagostund

Står och låstas jobba i informationsdisken medan jag tjuvlyssnar på en kollega som läser sagor i rummet intill. Det är en mysig tradition, med sagor som läses högt i biblioteket och jag hoppas vi får det fler gånger. Alla skolbarn är på sportlov och det är annars väldigt lugnt på mitt lilla bibliotek men i eftermiddag ska vi ha pyssel med paljetter, fjädrar och kritor och saxar, så att barnen får vara kreativa efter en inspirerande sagostund.

Själv envisas jag med att jobba fastän jag borde ligga nedbäddad och bli frisk. Kanske blir jag hemma i morgon för att bli kry så att jag kan hälsa på E:s lilla tjej så fort som möjligt. Längtar efter att få träffa det lilla underverket som så många har väntat på så länge, det ska bli häftigt att få träffa en liten flicka som är en del av min bäste vän, som jag har känt så länge.

Men vardagen rusar på och jag måste börja förbereda föräldramöten och förskoleträffar och bokprat. hmm. Jag har nog inte tid att vara sjuk. Vi får se hur det känns i morgon.


Huvudet över ytan

Hittills är detta den jobbigaste termin jag varit med om i hela mitt liv! Och då är inte ens februari slut än... På jobbet är det full fart från det att jag kliver in genom dörren, tills att jag kliver in genom ytterdörren till lägenheten. Jag kan inte släppa arbetet när jag kommer hem, så det går åt myyycket energi. Bokprat, planering, sagostunder, redovisning, statsistik, teaterbokning, alla dessa mail, förskoleklasser och möten som slukar mina fattiga timmar och gör mig utmattad.

I lägenheten har det varit tomt eftersom min sambo jobbat nätter, så vissa dagar har vi knappt sett något av varandra alls. Den här veckan är precis lika fullspäckad som vanligt men det är skönt att nattjobbandet är över, så att vi får träffas och slappa lite ihop. 

Det har minst sagt varit en låg period, då särskilt hemma, eftersom all energi och alla leenden gått till kunder i stället för vänner och familj. Det har till och med varit så att jag stängt av telefonen vissa dagar för att slippa ta risken att det ska ringa och störa min sköra vila. Så för detta ber jag om ursäkt!

Men i helgen kom ljusglimten, solen. Och hoppet om att denna stress någon gång måste lägga sig. Jag satte upp mitt fina kort på kontoret, som jag fick för länge sedan men som påminner mig om den härliga Boråstiden. Tack Love, du är vad du heter :)

Andra hoppingivande faktorer just nu är Min sambo, det lilla underverket: http://allthelittleflowers.blogg.se/
och våren!

Snart tillbaka på banan
/R


RSS 2.0