Om att känna sig jättegammal...
"Du blir alltid gladast om vi lånar jättegamla böcker som ser tråkiga ut!"
Sagt av 10-årig pojke efter att han lånat Kalle och chokladfabriken (utgåva från 1984).
R, hon är klok hon!
R formulerade sig så här klokt igår när jag ängslades över framtiden.
Livet framför jobbet
Så fint sagt =) All skit löser sig.
Så en helt annan sak. Jag fick ett gratisprov med trosskydd igår med doft av kamomill... Jag var naturligtvis skeptisk, men tyckte att jag kunde prova. Rent kvalitetsmässigt var det nog ingen skillnad från andra trosskydd, men det var en lätt bisarr upplevelse att gå runt och lukta thé ifrån grenen...
~E~
Livet framför jobbet
Så fint sagt =) All skit löser sig.
Så en helt annan sak. Jag fick ett gratisprov med trosskydd igår med doft av kamomill... Jag var naturligtvis skeptisk, men tyckte att jag kunde prova. Rent kvalitetsmässigt var det nog ingen skillnad från andra trosskydd, men det var en lätt bisarr upplevelse att gå runt och lukta thé ifrån grenen...
~E~
Framtidsoro och nostalgiska återblickar
Usch, är så orolig över framtiden. Och som vanligt när jag blir stressad och orolig blir jag helt handlingsförlamad istället för att göra något konstruktivt. Vi har inte hört något från jobbet som K sökte än, men det har bara gått tre dagar sedan ansökningstiden gick ut så det är väl helt normalt. Men eftersom det nu känns som om vår framtid står och väger mellan två helt skilda alternativ så står jag bara och stampar på stället och väntar...
Hade möte med min chef och biträdande rektorn på skolan igår. Lite avstämning på hur det går och så. Dom var överrens om att jag borde fika med lärarna oftare eftersom det kan bli en ohållbar psykosocial arbetsmiljö annars. Tror fan det! Men i nuläget när allt är som ett vakuum i väntan på besked från jobbsökningen har jag ingen lust alls att bygga innerliga relationer med lärarna på skolan. Men det kunde jag ju inte säga till dem. Så jag nickade och höll med och lovade att fika i lärarummet oftare. Sen tyckte chefen också att det var viktigt att jag tog in de släpande poäng jag har så att jag kan få ut min magisterexamen. På den punkten håller jag verkligen med. Särskilt om jag ska söka nya jobb inom en snar framtid kanske.
Kom hem ganska sent igår, blev övertid eftersom jag hade mötet (fast med deras smarta flextidsystem får man ju aldrig övertidsbetalt, bara mera komptimmar...). Därför har jag tagit lite ledigt på förmiddagen idag istället. Tänkte att jag skulle städa lite, men det blidde inget. Har mest suttit som ett nervöst vrak framför datorn och liksom väntat på ett tecken eller nått. Så att jag vet om det är någon idé att packa upp alla boklådorna, om vi blir kvar så länge att det lönar sig att skaffa soffkuddar som matchar tapeterna, om det är dumt att skruva upp sänglamporna och plocka in jullådorna från förrådet...
Satt häromdagen och berättade för K om mitt första jobb på ett äldreboende. Jag vet ju att det jobbet inte var någon dans på rosor heller, men jag blev ändå helt nostalgisk och allt jag kunde minnas var hur mysigt det var att jobba där och hur trevliga pensionärerna var och hur mycket jag tyckte om alla arbetskamrater. Till slut frågade K varför jag slutat där egentligen, om det nu var så underbart. Och jag blev helt ställd, för jag mindes liksom inte. Jag vet att det hade att göra med att jag ville ha ett jobb som inte innebar att man gick runt i pyjamasliknande bommullsuniform varje dag, som inte betydde att man alltid jobbade alla helger och som inte innebar att 30% av arbetstiden spenderades på att hjälpa folk gå på toaletten. Men jag älskade att känna mig behövd, att få hjälpa människor så att de mådde bättre. Alla små hemmasysslor som att sätta upp nya gardiner, sy i knappar och komma med kall saft när det var varmt ute. Och jag var duktig på det, det saknar jag, att känna mig säker och kompetent på jobbet. Kanske kommer jag att älska bibliotekariejobbet också, men jag har svårt att se det i framtiden för jobbet jag har nu. Tyvärr.
Nä, nu är det dags att slänga på mig min icke pyjamasliknande utstyrsel och gå till jobbet.
Off and away!
Hade möte med min chef och biträdande rektorn på skolan igår. Lite avstämning på hur det går och så. Dom var överrens om att jag borde fika med lärarna oftare eftersom det kan bli en ohållbar psykosocial arbetsmiljö annars. Tror fan det! Men i nuläget när allt är som ett vakuum i väntan på besked från jobbsökningen har jag ingen lust alls att bygga innerliga relationer med lärarna på skolan. Men det kunde jag ju inte säga till dem. Så jag nickade och höll med och lovade att fika i lärarummet oftare. Sen tyckte chefen också att det var viktigt att jag tog in de släpande poäng jag har så att jag kan få ut min magisterexamen. På den punkten håller jag verkligen med. Särskilt om jag ska söka nya jobb inom en snar framtid kanske.
Kom hem ganska sent igår, blev övertid eftersom jag hade mötet (fast med deras smarta flextidsystem får man ju aldrig övertidsbetalt, bara mera komptimmar...). Därför har jag tagit lite ledigt på förmiddagen idag istället. Tänkte att jag skulle städa lite, men det blidde inget. Har mest suttit som ett nervöst vrak framför datorn och liksom väntat på ett tecken eller nått. Så att jag vet om det är någon idé att packa upp alla boklådorna, om vi blir kvar så länge att det lönar sig att skaffa soffkuddar som matchar tapeterna, om det är dumt att skruva upp sänglamporna och plocka in jullådorna från förrådet...
Satt häromdagen och berättade för K om mitt första jobb på ett äldreboende. Jag vet ju att det jobbet inte var någon dans på rosor heller, men jag blev ändå helt nostalgisk och allt jag kunde minnas var hur mysigt det var att jobba där och hur trevliga pensionärerna var och hur mycket jag tyckte om alla arbetskamrater. Till slut frågade K varför jag slutat där egentligen, om det nu var så underbart. Och jag blev helt ställd, för jag mindes liksom inte. Jag vet att det hade att göra med att jag ville ha ett jobb som inte innebar att man gick runt i pyjamasliknande bommullsuniform varje dag, som inte betydde att man alltid jobbade alla helger och som inte innebar att 30% av arbetstiden spenderades på att hjälpa folk gå på toaletten. Men jag älskade att känna mig behövd, att få hjälpa människor så att de mådde bättre. Alla små hemmasysslor som att sätta upp nya gardiner, sy i knappar och komma med kall saft när det var varmt ute. Och jag var duktig på det, det saknar jag, att känna mig säker och kompetent på jobbet. Kanske kommer jag att älska bibliotekariejobbet också, men jag har svårt att se det i framtiden för jobbet jag har nu. Tyvärr.
Nä, nu är det dags att slänga på mig min icke pyjamasliknande utstyrsel och gå till jobbet.
Off and away!
~E~
En sockerbagare
I helgen var jag ledig för första gången på en mindre evighet, väldigt mycket mindre men som kändes lång i alla fall. Jag utnyttjade min tid väl. Hela lördagen låg jag i soffan och läste ut Nils Holgerssons underbara resa och såg första säsongen av Gilmore girls (igen), jag gick enbart ur soffan för att ta ett mellanmål som inte krävde någon slags aktivitet förutom att bära den från köket till soffan, vilket är en sträcka på ca två meter. Vi hade lyckats bli inbjudna på middag hos en svärförälder så vi behövde inte laga mat alls under dagen. Vi var hemma tidigt igen så att jag kunde vila färdigt medan sambon gick och jobbade. Jag kände mig oerhört slö och lat och gick och lade mig vid tio, somnade direkt och sov mååånga timmar.
På söndagen var det annorlunda. Min kropp var pigg och rastlös. Innan sambon vaknade hade jag röjt undan större delen av vår bergskedja till disk, betalat alla räkningar och tvättat två maskiner. Sedan spelade jag lite dataspel innan det började krypa i kroppen på mig igen. Jag planerade middag och gick och handlade. Två timmar senare låg sambon mätt och belåten på soffan. Det spelade ingen roll att vi just lagat pannbiffar med potatismos, stekt lök och brunsås, (allt ifrån grunden) för jag var fortfarande igång. Tvättade ännu en maskin och bakade chokladsnittar för första gången i mitt liv. De ser ut som chokladsnittar, smakar som chokladsnittar och doftar verkligen som chokladsnittar...men...konsistensen är definitivt inte som chokladsnittar. Snarare som extra spröda vaniljdrömmar. Man behöver knappt tugga dem alls, de faller sönder på egen hand, ibland innan de nått munnen. Så nu måste jag experimentera mera. Fast det får bli en annan helg.
/R
På söndagen var det annorlunda. Min kropp var pigg och rastlös. Innan sambon vaknade hade jag röjt undan större delen av vår bergskedja till disk, betalat alla räkningar och tvättat två maskiner. Sedan spelade jag lite dataspel innan det började krypa i kroppen på mig igen. Jag planerade middag och gick och handlade. Två timmar senare låg sambon mätt och belåten på soffan. Det spelade ingen roll att vi just lagat pannbiffar med potatismos, stekt lök och brunsås, (allt ifrån grunden) för jag var fortfarande igång. Tvättade ännu en maskin och bakade chokladsnittar för första gången i mitt liv. De ser ut som chokladsnittar, smakar som chokladsnittar och doftar verkligen som chokladsnittar...men...konsistensen är definitivt inte som chokladsnittar. Snarare som extra spröda vaniljdrömmar. Man behöver knappt tugga dem alls, de faller sönder på egen hand, ibland innan de nått munnen. Så nu måste jag experimentera mera. Fast det får bli en annan helg.
/R
