intelligentbibliotek

Enligt Jan Trost ska man vid kvalitativ intervju ha kläder på sig som helst inte ska märkas...?

Hur menar han då kan man undra, vad för slags plagg är de mest omärkbara?
Även detta kan, tack och lov, Jan Trost svara på:

- Kläderna ska inte vara torftiga eller trasiga (vad menas då med torftiga kläder? Det förklaras inte, men om man skulle råka ha just torftiga kläder så kan man ge sken av att inte respektera den intervjuade, och det vill man ju inte...)
- Inte heller pråliga eller eleganta kläder.
- Inga "extremt framträdande" smycken eller nålar på kavajslagen.
- Om man har tatuerade armar bör man ha långärmad skjorta.
- Han rekomenderar följaktligen neutrala kläder.

Vi tolkar det som att det mest olämpliga man kan ha på sig i en intervjusituation måste vara en färgglad, axelbandslös balklänning, med stora diamanter (eller liknande) och tatuerade armar (hennatatueringar eller gnuggisar går säkert bra om man inte har tid att ordna riktiga tatueringar).



Men Jan Trost hejdar sig inte vid klädrekomendationer, han har också goda förslag på kroppsspråk. Till exempel bör man inte vicka på foten, klia sig i håret, dra in snoret i näsan, svära som en borstbindare, sitta bredbent eller trumma med fingrarna på bordsskivan.

Jan Trost sammanfattar sitt kapitel med att konstatera att den gode intervjuaren inte skall synas eller höras eller märkas överhuvudtaget, men fortfarande vara den han/hon "tycker sig" vara.

Med det i åtanke funderar vi nu starkt på att stanna hemma under intervjutillfället och be informanten föreställa sig att vi är där även om vi inte syns, hörs eller märks.

Första inlägget från två ivriga, ärtiga, peppiga töser från norr.

Denna blogg ämnar att fungera som en ventil i det oerhört ansträngande och ärofyllda magisteruppsatsskrivandet vi har framför oss under våren.

Ytterligare en funktion för denna blogg är att undvika, uppskjuta och allmänt underhålla författare och eventuella läsare.

Det finns så mycket man funderar över när man skriver uppsats och så mycket som man till slut ändå inser inte passar sig i själva uppsatsen. Det kommer troligtvis att hamna här istället.

Som varför man inte kan presentera sig som två ärtiga damer i mailet till chefen för det bibliotek man ska undersöka...
Eller avsluta samma mail med frasen "Hör av dig snabbt som sjutton, tack!" (annars mailbombar vi alla i personalstyrkan! - med photoshopade bilder.... moahahahah!)